Vi har en god vän i vårt lilla ”gäng” här vid Öjen som fyller 70 år i oktober. Hon kommer att resa bort över födelsedagen och det är likt henne; inget ståhej, hålla sig i bakgrunden. Nu har vi bestämt att vi ska överraska henne före hon fyller år. Vi, Livskamraten och jag, bjuder alltså på fest fredagen den 13:e oktober, burr, usch och fy. Ja, för datumet alltså, inte för festen. Anledningen till festen är att vi kommer att lämna stugan veckan efter och inte vet när vi återkommer, så har vi sagt åt födelsedagsbarnet och hennes make. Vi litar nämligen inte på att han skulle kunna hålla tyst om att festen är för  henne så därför ”ljuger” vi för båda två.

Nu håller jag på och planerar för hur vi ska avslöja anledningen till festen vid välkomstdrinken. Jag har planer…… ser fram emot det. Ingen av de andra deltagarna vid festen ska bli informerade i förväg, alla ska bli lika överraskade. Lite roligt måste man få ha.

Idag har vi packat lite för att kunna åka hemåt imorgon. Vi ska stanna  till på två ställen längs vägen för att ”hälsa på” så vi vill komma iväg så tidigt som möjligt. Sjön ligger spegelblank, solen tittar fram lite nu och då, det känns inte enbart roligt att åka härifrån.

Solen har strålat idag och arbetslusten verkar inte riktigt infinna sig. Jag tog en promenad till grannen på andra sidan sjön på morgonen. Som vanligt var han och hustrun nere på sjösidan och höll på med souterräng-sidan av huset som de håller på att klä med panel. Idag var han sig inte riktigt lik, dvs. saktmodig och lättsam, utan idag var han lite upprörd. -Nu har jag byggt i 10 år på huset och det är fortfarande inte färdigt, sade han. -Det känns som att jag inte varit utanför gården på ett par år.

Hoppsan, han behöver semester och de kommer också att åka ner till Mölle på söndag. Det är dem väl förunnat. Det är nog så att vi alla behöver lite avkoppling och få uppleva nya saker. Jag känner mig väldigt privilegierad som fick några dagar nere på Österlen. Jag tog mig i alla fall ner till stranden och började rensa bort det sista av riset som ligger där. En ordentlig brasa i tunnan och det är bara lite grand kvar att ta hand om. Skönt. Sedan har jag fortsatt med att putsa fönster så nu börjar det kännas betydligt ljusare här inne.

Denna lilla gynnare har varit utanför huset hela dagen. Först simmade han omkring med en väldig hast, jag trodde att han letade efter sina kompisar, men insåg sedan att han var ute och åt. Ibland sprang han så där lustigt på vattnet som de gör ibland. Det ser så mysigt ut. Men sedan slog han sig till ro på vår lilla brygga och putsade sig riktigt ordentligt. Han satt kvar ända till dess att jag kom ner för att börja elda ris.Dessa små svampar hittade jag på en murken stubbe. De var väldigt rosa, något man kan se på den stora ansamlingen högst upp. Riktigt snyggt faktiskt. Lilla L skulle tyckt om dem.

En av Canna-lökarna har börjat blomma. Lite sent kanske, men bättre sent än aldrig. Det blir spännande att se vilka färger de andra lökarna kommer att visa upp.

Lilla Stella var och hälsade på idag tillsammans med sin matte och hundvännen Enzo. Stella brukar tycka om att sitta på vårt förrådstak och titta ut över nejden. Eller hon kanske kollar om den svanslösa ladugårdskatten ska dyka upp. Han brukar ju komma och fiska här hos oss.

Klockan är inte mycket, men det ser mörkare ut på bilden än det gör i verkligheten. Vackra, vackra Öjen.

Jepp, så är det, jag har vant mig vid att ha semester. Både Livskamraten och jag har slappat dessa två dagar efter att vi kom hem. Visst har vi pysslat lite grand, men mesta tiden har vi ägnat åt att fundera och slappa. Så mycket kan jag säga som att vi nu tagit beslut om vilket av våra hus vi ska sälja till våren. Äntligen, det känns så skönt att vi fattat ett beslut. Nu är det bara att agera i enlighet med beslutet.

Här har vi lite lokala godsaker, vindruvor, päron och tomater från Österlen och chili från Gästa. Även det vita vinet och sherryn är lokalproducerat här i Gästa. Kul va? Ändå saknas våra egna tomater och gurkor som jag inte hade plockat in när jag tog bilden.

Idag har jag tagit reda på frön från de österlenska tomaterna, Gardener´s delight, liksom från sorten Romantica. Det får bli till nästa års tomatskörd, underbart goda tomater båda två. Vidare har jag tagit min Ryska taklök och delat den; en kruka till grannen, fyra krukor till mig. Även höstanemoner medtagna från Österlen har planterats, hoppas, hoppas, hoppas liksom vacker begonia. Hoppas på att de blommar fint nästa år.

Jag hade bestämt mig för att inte köpa något ”återvunnet” från Österlen, men denna röda kruka kunde jag bara inte motstå. Den bara stod där i hyllan och vinkade lite diskret åt mig -köp mig, snälla – och vem är jag att inte reagera på det? Jag köpte den bara för den vackra färgen, den går inte att använda då det finns en spricka i den, men det räcker så bra med att den bara står där.

Idag har jag sytt färdigt mina nya köksgardiner. Jag måste ha gjort något fel när jag klippte till tyget för en längd var mycket längre än den andra. Men se, det gjorde ingenting, för nu har jag sytt en löpare av den lilla tygbiten. -en får inte vara dum……..

Vi har känt varandra länge nu, ända sedan 1982, när vi började arbeta tillsammans. Inte nog med att vi arbetade tillsammans, vi köpte även varsin hund från samma kull. Det blev början på många, långa hundpromenader. Hur många timmar har vi gått, i ur och skur? Med pannlampa, med vantar på fast det var juni månad? Hur många koppar té har vi druckit tillsammans? Ständigt småpratande, om allvarliga saker inom familjen, om fåniga saker som inträffat, om livet i allmänhet, om….ja faktiskt, det allra mesta.

Vilken dyrbar gåva att ha en vän som man vet alltid lyssnar, aldrig för vidare det vi diskuterat om, som inte dömer men som ändå kan säga sin uppriktig mening. Ibland har man turen att träffa på den personen och då ska man vara rädd om vänskapen.

Tänk att det gått 20 år sedan ni flyttade. Helt plötsligt blev det mer än 126 mil att åka och hälsa på jämfört med tidigare, 5 minuter med bil. Vi har ändå lyckats att träffa varandra ett antal gånger och varje gång är det som att vi alltid varit nära. Vi bara fortsätter prata som om det aldrig varit något avbrott.

Vår vänskap har också medfört att vi blivit bekanta med en helt annan del av Sverige som tidigare varit helt okänt för oss. En landsdel som vi nu har mycket varma känslor för.

”Fisken och gästen luktar illa den tredje dagen”/Benjamin Franklin yttrade sig på det viset redan på 1700-talet. Men vi lyckas vara tillsammans en vecka utan att det känns som att ”nu måste vi åka”. Nej tvärtom känns det som att vi åker från varandra alldeles för tidigt.

Vänskap
– av Siv Andersson

Livet blir berikat
av kompisar och vänner.
Att människor vill dela
sånt man gör och sånt man känner.

Så mycket man får lära,
så mycket som blir sagt.
Så mycket som kan hända
i vänskaplig kontakt.

Ja, det ger så mycket glädje
att vara fler än en.
Att man har nåt gemensamt
i nuet, då och sen.

Att ha just dig till vän
ger skäl till tacksamhet.
För du är bra på vänskap
– det hoppas jag du vet!

Tack för att ni finns! Kram

Så är det, vi skulle åka hem idag på morgonen, men icke. Vi stannar kvar en dag till härnere i Skillinge. Väderrapporten visade på regn hela dagen idag så det kändes inte så roligt att tänka sig att åka flera timmar i hällregn. Just nu regnar det inte, men det kommer säkert.

Vi har besökt så många fina ställen härnere och jag har blivit så inspirerad att fortsätta ”förspanskningen” av vår SpanskaVilla. Bland annat var vi till en butik/trädgårdscafé En liten bit av Medelhavet och det var fullkomligen förtjusande och helt i min smak.
Innergården var precis som att komma till en trädgård vid Medelhavet. Hon gav tips på vad man kan använda för blommor som ger ett intryck av sydligare nejder och nu längtar jag bara till våren och få prova hennes idéer. Det viktigaste tipset var förstås att det underlättar om man gifter sig med en grek, så jag kämpar kanske lite i motvind tillsammans med min finländare. Men jag behåller honom ändå. En mycket härlig butik där jag köpte en liten ljuslykta.

Våra vänners innergård skänker också inspiration med sina vita murar och vackra växter. Vi har plockat päron, vindruvor, höstanemoner och begonior som ska med hem. Frukten för att ätas och växterna för att planteras.

Tänk att sticka en tröja i dessa vackra färger, helst ska förstås garnet vara växtfärgat också, men det skulle jag inte orka med.

Det går inte att låta bli att fota av naturen här. Trots att det inte är det bästa septembervädret så njuter jag. Nu har jag sett mina första spanska mördarsniglar och med glädje krossat ett antal. Trots deras namn, spanska, så tänker jag inte importera dem till vår egen lilla spanska värld utan är tacksam så länge de håller sig härnere. Jag har även sett mitt livs första fästing och det är också något jag med glädje avstår från.

”Alltså kan ett land av så förträffeligt klimat ej annat än vara det härligaste; ja det liknar så mycket Tyskland och Danmark, att man kunde säga, det havet liksom med våld skurit Skåne ifrån de södre länder och lagt det till Sverige.” Så skrev Linné redan 1749 på sin resa här i Skåne och jag håller med. Österlen är så underbart vacker att varje gång vi är härnere så blir jag alldeles betagen. Att åka kustvägen och se himmelen möta havet, att se alla dessa vackra, gamla hus, all växtlighet – sagolikt.

Lite beklämd blir jag när man ser andelen sommarboende, stora påkostade hus som står tomma större delen av året, otroligt. Sverige är ett rikt land, inte bara på natur utan tydligen även på folk med, alldeles för mycket, pengar. Igår var vi nere på stranden alldeles bredvid ett hus som kostat 34 miljoner!!, ett sommarhus av otroliga mått och som inte liknar något annat hus. När vi gick förbi såg vi fem stycken trädgårdsarbetare som klippte häckar och planterade växter. Men kan de i det huset njuta mer av livet än vi gjorde när vi gick nere på den milslånga stranden med hunden Dino lyckligt rusande fram och tillbaka mellan oss? Nej, vissa saker är fria tack och lov.

Vi tar det lugnt men har ändå hunnit åka ett par vändor mot Ystad och Simrishamn. Vi har även besökt en släkting i Bösarp, nere mot Trelleborg. En släkting som jag inte känt till förrän för ett par år tillbaka och aldrig träffat. Men så trevligt det var att få träffa henne och hennes trevlige man. Tråkigt bara att sonen var sjuk just då så vi inte kunde träffas. Det är faktiskt sonen som jag lärt ”känna” genom att vi släktforskar båda två. Livet är förunderligt.

När man åker på dessa småvägar och läser alla byanamn så känns det inte riktigt som Sverige, mer som Danmark faktiskt eller på vissa ställen södra Frankrike. Abbekåsa, Löderup, Bösarp, Brösarp, Baskemölla, Tjörnedala….. detta med att många ortsnamn slutar på -arp har vi funderat mycket över men igår gjorde jag slag i saken och slog upp det, hurra för Internet! -arp kommer ursprungligen från -torp vilket ju är en vanlig ortsbenämning, exempelvis Smedstorp. ”I kombination med namn vars förled slutar på -a (gammal genitivändelse -a, eller -ar), kan efterledet -torp bli -arp. Exempel är gårdsnamnet Alarp i Östergötland som utvecklats från Allathorp (1381) via Alaorp (1545) till Alarp” wikipedia

Så var det med det, man lär så länge man lever.
Utsikt genom ett av fönstren i muren hos våra goda vänner, kan det bli bättre?

Nu varvar jag ned. Vi är på Österlen hos våra goda vänner och det känns så bra, så bra. Vi har känt varandra sedan 1982 och även om de nu bott här nere i 20 år (va, vad hände med tiden??!) så känns det som att vi aldrig varit åtskilda när vi träffas. Vi tar bara vid där vi slutade. Man ska vara tacksam för sådana relationer.

Det var jag som körde från SpanskaVillan och det var perfekt bilväder. Jag kunde hålla min egen takt på E4:an med långt avstånd till framförvarande bil och milen bara flöt undan. Vi var inställda på att köra långt, men efter att ha tagit en liten kisspaus någonstans nedanför Norrköping, då vi även bytte chaufför, så hade något förändrats. Plötsligt var det helmörkt och regnet forsade ned. Regnet rann inte undan från asfalten så bilen jazzade lite fram och åter, det kändes inte bra. Vi bestämde oss för att stanna i Mjölby över natten. Första anhalt var Mjölby Stadshotell, men där fanns ingen nattreception och när vi ringde det utskrivna telefonnummer man skulle ringa så kom vi bara till telefonsvarare och det var inte till någon hjälp.

Alltså fick vi leta reda på nästa hotell på orten och det var Hotell Miskarp, golfhotellet. Tack och lov så hade de ett rum ledigt så vi letade oss dit. Tyvärr så missade jag något i vägbeskrivningen så vi svängde vänster istället för höger och det innebar att vi körde lite kringelikrokar innan vi kom fram. Men väl framme så väntade ett underbart rum, baren var öppen så vi gick in och tog en öl och sedan sov vi underbart gott. Helt slut var vi.

Nu är vi här och bor i lilla gårdshuset och har det bra. Jag har nog däckat ihop lite efter en arbetsam sommar så jag fick sova en stund igår mitt på dagen och idag har jag tagit sovmorgon. Senare idag ska vi åka och hälsa på en ”halvkusin” som jag aldrig träffat och överhuvudtaget inte vetat om mer än några år. Det ser jag fram emot. Vi ska ta en kopp kaffe och prata lite.

Jag älskar Österlen! Det är så annorlunda än Sverige i övrigt, det finns så mycket roliga små affärer, så mycket kultur, så mycket underbar natur, och så då våra goda vänner förstås. Jag är ledig och bara njuter.
Vatten och himmel smälter ihop på ett sagolikt sätt.

Den cypriotiska taklöken som jag gett min väninna växer på ett betydligt mer ordnat sätt här än hos mig och bara att titta på kronärtskockan ger mig nästan yrsel. Så vacker!