Vårt långa land

I går åkte vi till Jokkmokk. Många, långa mil blev det. Vi som bor här i Norrland, vi har långt vart vi än ska. Ska vi ner till Skåne, ska vi till Kiruna, då blir det till att åka. Sist jag var till Jokkmokk så åkte jag tåg. Ganska behändigt, steg på tåget tidigt på morgonen, hade tur och fick ett helt säte för mig själv, sov fram till Boden. Bytte till buss och läste en tidning, framme.

Men nu var det jag som körde. Mörkt var det när vi startade, vi var flera i bilen och de som satt i baksätet kunde gosa in sig med filtar och kuddar och sova gott. Alldeles tyst i bilen, bara jag var vaken. Timme efter timme, lika mörkt. Efter Boden så ljusnade himlen och det såg ut att bli en vacker dag. Framme i Jokkmokk så lyste solen, nästan en hel timme men sedan började det mörkna igen.

Tänk att vi människor står ut med detta. Visst måste vi vara lite speciella som klarar detta. Det är kanske tack vare vår förmåga att se allt det vackra; när solen glittrar på rimfrosten, när älgarna stegar fram ute på ängen, när snön tynger ned trädens grenar, Sverige är vackert. Det är odiskutabelt.