Gnistrande knarrande skare hård.
Ensam, ensam är nattens rymd över vita vägar.
Mig fyller bister törst
till vinterrymden.

Springer du snart ej för foten upp,
djupa jordkalla vatten, värld som ibland mig isat,
du starka mörker som
min stjärna gömmer?

Då skall du hisnande hårt och rent
dränka ruttnande lögn som fordom du skonslöst gjorde.
Var är du, bittra hav
av is och sanning?

Men sedan ser man rimfrosten i träden glittra som miljontals ovärderliga diamanter, gör upp en sprakande brasa, dukar upp en fin morgonfika-bricka och sedan……..sedan går man ut på isen, den fantastiska, vidsträckta, solen glittrar och man är glad över att man har sina solglasögon på. Det svider lite i kinderna, man vet att det kommer att hetta lite i dem av solen, en skidåkare sveper förbi, samtidigt som man passerar en familj där det lilla barnet är tryggt förankrat i pulkan. Allt man ser är ett par stora solglasögon ovan halsduken som är lindad runt det runda lilla ansiktet.

Tack och lov för våra olika årstider!

”Om vi ingen vinter hade skulle våren inte vara så angenäm. Om vi aldrig mötte motgång skulle välståndet inte vara så välkommet.”/ Anne Bradstreet (1612-1672)