Tänk så bra man mår i sin trädgård! När man går där och påtar så är det som att alla bekymmer försvinner i fjärran. Man (jag) tänker inte på något utan bara pysslar med det jag har för handen, tankarna virvlar iväg och ens största bekymmer är bladlössen och liljebaggarna. Jag kan verkligen förstå tanken bakom de trädgårdar som anläggs som någon form av rehabiliteringsanläggning.

Igår hade kameran laddat ur, men jag tog mobilen och knäppte några bilder i alla fall.

En närbild på en vacker Allium, lilla L hjälper till och håller fram blomman.

Som små soldater i givakt står alla blomknopparna på Finlands vita ros, Plena. Tänk när alla slår ut samtidigt.....wow!

En underbar dillpion har hamnat lite fel inne i den namnlösa klätterrosen, men se så vackert den lyser fram i det gröna.

Dammen är äntligen rengjord och fylld med vatten, så mycket trevligare det blev med rent vatten och fontänen i gång jämfört med det smutsgrå vattnet som fanns tidigare.

Fikahörnor kan man aldrig få för många av....vänta bara när rosorna börjar blomma, så vackert och vilken doft det blir.....

Alliumlökar kostar en hel del i inköp, men dessa har spridit sig alldeles själv precis på tomtgränsen mot allmänningen. Vackert.

Tage Lundell inspärrad i sitt lilla torn. Jag älskar clematis! och är så glad att denna verkar trivas. Undrar om man kan ta en liten stickling......

När tråkigheterna i livet kommer för nära så är jag tacksam att jag har möjlighet att njuta av min trädgård. Skulle jag klara av att bo i en lägenhet överhuvudtaget? Vad skulle jag då göra när det händer saker som jag inte kan rå över? Var hämtar man kraften? En sak är säker, jag kan inte hämta den inifrån mig själv utan jag behöver hjälp, stöd när det händer. Livskamraten; det bästa stödet, mina barn och barnbarn; bara att veta att de har det bra hjälper, den utvidgade familjen, vänner; min älskade trädgård, min längtan efter SpanskaVillan. Där kan jag också hämta kraft.

Igår hade jag nöjet att få hämta två små barnbarn från dagis. De skulle tillbringa natten hos oss och därmed skulle jag också lämna dem på dagis imorse. Kvällen blev mysig, lille J han gick direkt och lade sina två nallar i sängen när han kom hem till oss, så de var färdiga för sänggående.

Men middag måste de ju ha och sedan var det bara att försöka hålla gossen uppe till 18.30. Så nöjd han såg ut när jag frågade om han ville gå i säng. Han pratar ju inte ännu, men nickandet var tydligt. Raska steg i säng, på med musiken och godnatt.

Lilla fröken L ville se Trolltyg i tomteskogen så det gjorde vi, men sedan var det godnatt även för henne. Lugna, lättsamma barn.

I morse steg jag upp lite tidigare för att hinna fika innan barnen vaknade, förberedde vällingen, packade min väska (ska på tjänsteresa till Holland i eftermiddag) och gjorde i ordning barnens kläder och ryggsäckar.

Men, oj så svettigt det blev när de vaknade! Fast vi var två som hjälptes åt så hade vi fullt upp. Inte lyckades jag ta mig till jobbet i tid heller. Jag kände väldigt tydligt att detta är för yngre människor! Nej, en eloge till alla dessa småbarnsföräldrar som hinner med sina små och som dessutom hinner till jobbet i tid.

Hade middagsfrämmande av den finare sorten igår, fem av mina sex barnbarn! Det är inte ofta det går att samla så många så det kändes jättekul. Men lilla L var så trött, så trött, hon ville bara lägga sig i den ständigt bäddade resesängen och vila, stackars lilla hon. Hon t o m ramlade baklänges ur stolen när vi satt och åt middag. Jag måste nog skaffa en stol för lite större barn. Lillebror har ju lagt beslag på stolen för mindre barn. Det kanske finns på IKEA eller Blocket.

Har suttit mycket framför datorn idag och känner det faktiskt i nackmuskulaturen. Det är nog bäst att passa sig så inte "gamnacken" blir permanent. Äldre damer måste tänka på att räta ut sina leder allt emellanåt. Ack ja, vad man håller på att samla på sig; gamnacke, gäddhäng och se där; lite kalkonhals också. Evolutionen går viss bakåt tror jag. 

Bilden på damen från http://blogg.aftonbladet.se/506madonnan/2009/02/1109172

 Det är inte lätt att få ihop allt till en helhet!

Intensiv dag har det varit idag. Två möten på förmiddagen, seminarium på eftermiddagen och sedan iväg till dottern med familj. Åtminstone två av barnbarnen fick jag träffa och nog är det ett sätt att få energi; att få vara med nära och kära. Lille K var riktigt på gång och dansade vilt till sin favoritlåt, drog farmor (mig) i håret, gosade och höll igång, åt rödbetor med hela ansiktet, ja rentav med hela kroppen kan man säga. Lyckligt rödmosig var han, gullhjärtat!

Men direkt när jag kom hem så kom den stora tröttheten också, vill bara gå och sova. Det tar tid att hämta sig efter den hemska förkylningen. Tack och lov för fredagen. Två möten och en telefonkonferens med de trevliga grabbarna i nätverket, sedan får jag gå hem. Inte fel. Nu gäller det bara att samla på sig lite energi under helgen så kommer det att kännas lite lättare.

Jag hoppas vi får fint väder så man kan vara ute och samla lite dagsljus.

Ett märkligt fenomen som de flesta mor-farföräldrar känner igen är att man är fullkomligt maktlös när barnbarnen blir förkylda. En enda liten snorkladdig puss eller kram och man blir däckad. Vad har de för virusar och bacillusker egentligen?

Ack ja, så är det. Nu låter jag som en skadskjuten kråka i rösten, nyser så det står härliga till och är allmänt risig.

På tal om att nysa, jag tycker mycket om den möjlighet att få plocka ihop en egen god sallad, som många affärer erbjuder idag. Ibland så brukar jag dock tänka att egentligen borde det ligga ett lock, antingen över varje liten kruka med olika tillbehör, eller ett stort lock man kan fälla ned över hela salladsbordet.

Häromdagen passerade jag just det långa salladsbordet när HJÄLP - jag bara exploderade helt hastigt i en jättenysning. Det var en nysning av den sort där man nästan ramlar omkull bara av kraften, några små sidosteg blev det nog.Visserligen hann jag vända mig bort från bordet, men jag kunde känna hur alla mina baciller studsade mot hyllor och golv och föll som ett stilla vårregn över salladsbordet.

Det kändes inte bra vill jag bara säga. Hoppas att jag inte smittade några....

Japp, nu är nog hösten här. Har alltså påbörjat ett lite handarbete, en sjal, eller  halsduk, åt ett av barnbarnen. Om hon nu vill ha den, man kan aldrig veta med dessa tonåringar.

Denna vinter ska jag ägna mig åt att sticka sockar, har massor med restgarner som det kan vara skönt att göra sig av med. De tar ju lite utrymme minsann. Så får det bli, en vinter i handarbetandets tecken. Skönt.

Helt opolitisk denna Första Maj, inte sett eller deltagit i något Första Maj-tåg, har inte tänkt en politisk tanke. Möjligen då att "varför kan inte Khadaffi ge sig, sträcka armarna mot skyn och bara lämna över landet". Hans son har dött, efter vad jag förstår så har ett par barnbarn dödats, hur kan ett land vara värt sådana offer? Ibland är människan obegriplig.

Jag kan sätta mig in i hur mannen själv ser på de offer som skett, men jag köper inte hans åsikt.

Nej, i dag är inte den bästa vårdagen, vinden är så kall, så kall, men jag har ändå varit ute och räfsat lite i rabatterna. Där gömd under en massa gamla blad gömde sig en julros, en Helleborus!!!!!! Så många gånger som jag planterat stora plantor, små plantor, mellanstora plantor och varje vår, med spänd förväntan, hoppats att få se dessa vackra blommor, men icke. Inte någon har överlevt. Inte förrän nu!

Väldigt oproffsig fotograf som låter sin egen skugga falla över motivet!

Så glad jag känner mig, har jag hittat det rätta stället för julrosen, tätt intill en thuja.
Livets under! Dessutom kan jag berätta att min vackra ros Thérèse Bugnet som jag hade i en kruka ute på pation på SpanskaVillan och sedan bara grävde ned i en liten jordhög, den skjuter. Den grönskar och skjuter, helt fantastiskt.

Mina två clematis som jag grävde ned i samma jordhög har dessvärre inte gett något livstecken från sig, men kanske, kanske om ett par veckor........ Längtar efter grönt, efter blommor!

Tänker djupa tankar i dag. Har börjat komma till insikt om att jag nog inte klarar av att arbeta ända till 65 år. Men om man måste sluta arbeta tidigare, vad ska man då göra?
Ska man bo kvar i ett hus som jag älskar, men som faktiskt är onödigt stort.

Fördelen med det är ju närheten till barn och barnbarn och att det ligger väldigt bra till med närhet till all tänkbar service man kan tänkas behöva.

Eller ska man satsa på att göra SpanskaVillan till ett året runt-boende, alltså dra in året runt-vatten, göra i ordning badrummet på övervåningen, sätta in en tvättmaskin. Älskar huset, men rent praktiskt så är det kanske inte det bästa alternativet med sin branta tomt och längre avstånd till service.

Eller ska man sälja huset och satsa på att bo i ett varmare land under vintermånaderna? Fördelen med det är att Livskamraten sannolikt får leva med mindre värk, jag har inget emot att leva ett vardagsliv utomlands.

Den stora nackdelen är förstås avståndet till nära och kära. Visst kan man bjuda ner dem under skollov, men ändå.....den nära vardagen förlorar man ju.

Tankar, tankar - det måste nog mogna fram, än är det inte aktuellt med någon förändring. Kanske skulle kolla om det finns några regler för om man väljer att göra ett fritidsboende till ett året-runt-boende, det kan vara en start. Det är ju inte fel att ha vintervatten så man lättare kan vara där på vintern. Tur att man inte behöver bestämma sig redan i alla fall.

Har just varit ute i solen på en lång, lång promenad. Känner mig lite filosofisk just nu och vill inte störa Livskamraten som sitter och bläddrar i sms:en han har i sin telefon.
Skriver lite i min blogg istället.

Har ni tänkt på så många olika sorters kärlek det finns? Den sorten man upplever när man ligger på golvet med lilla L och leker med bilar, när hon kommer och kryper upp tätt intill och pratar och berättar om sitt. Hennes underbara min av "ledsen" när man säger att nu måste jag fara.

Den sorten man känner när man håller de allra yngsta barnbarnen i famnen, ännu är de "oskrivna kort", man vet inget om hur de kommer att utvecklas, men hjärtat hoppar till i bröstet varje gång man får ett stort leende från dem.

Den sorten man känner när man tittar på sin Livskamrat och minns alla upplevelser vi delat under snart 40 år, all glädje men även sorger och besvikelser. Den respekt man känner för den människa man lever tillsammans med, det är en gåva att få uppleva.

Den sorten man känner (kände) när man hjälpte pappa att ansa håret i nacken och kring öronen och han lutade huvudet mot min axel. Tack mamma och pappa för det ni var och det ni gav.

Den känsla man känner för sin syster, hur gärna man skulle vilja göra allt för att hjälpa till i stunder av oro och sorg.

Den sortens kärlek man känner för sina barn, en kärlek som är ovillkorlig, glädje men alltid en liten oro. I en förälders ögon så är barn alltid barn och oron släpper aldrig helt.

Den kärlek man känner när ens 80-åriga morbror ringer och är jätteglad över det brev man skickat med nytagna bilder på familj, hus och stugor. Att höra hans röst för mig tillbaka till alla somrar han fanns närvarande under mina sommarlov hos mormor.

Den känsla av "kärlek" som fyller en när man får gå ut och solen glittrar på den vita snön, fåglarna sjunger och man får svettas lite i den varma vinterjackan.

Visst finns det mycket att glädjas åt, och vara tacksam över! Ta hand om varandra!

Har jag svårt att acceptera min ålder? Jag tycker att jag är ganska nöjd med mitt liv och hur jag har det i min tillvaro. Men en sak har jag tydligen tappat helt. Det är förmågan att uppskatta folks ålder.

Deltog i ett seminarium som leddes av en äldre engelsk gentleman, lite lagom rundnätt, glasögonprydd, tunnhårig herre. Samtliga deltagare fick berätta lite om sig själv och jag pratade om att jag arbetade halvtid fram till dess att barnen blev större.
- Är de stora nu, frågade den äldre gentlemannen. Visst, sade jag, jag har ju sex barnbarn nu. Då började han prata om sin son, 14 år gammal. 14 år!!!! men jag har ju sex barnbarn.....hur går det ihop; den äldre gentlemannen???? Hur gammal blir då jag?

Dagen efter pratade jag med ytterligare en äldre herre, i mina ögon äldre alltså. Det visade sig att han var 4 år äldre än min Livskamrat!! Va; denne äldre herre - hur är det möjligt? Lever jag alltså med en "äldre herre"???

Så märkligt det har blivit, detta med ålder. Förut så visste man att en äldre människa hade rejäla skor och handväska eller hatt. Nu vet man ingenting längre. Inga riktmärken finns. Eller är det något i utstrålningen som gör att man upplever vissa som så mycket äldre? Måste fundera på detta, vet inte riktigt vad jag ska tro.....

Måndagen närmar sig. Känns tungt idag, var nog lite för tunt klädd på namngivnings-ceremonin igår. Lille J skötte sig med den äran och uppvaktades med många fina presenter. Storasyster L märktes knappt, hon lekte och hade roligt med de andra barnen hela tiden. Som jag skrivit tidigare, hon är det absolut lättsammaste barn man kan tänka sig.

Ett av de större barnbarnen, N2, valde att tillbringa lördagsnatten här med oss. Synd bara att jag kände mig så risig, har mest legat och sovit idag och inte alls orkat vara trevlig med henne.

Nu gäller det att klara sig genom den kommande arbetsveckan utan att tappa rösten. Jag känner hur den blivit svagare och har varit så tyst som möjligt hela dagen. På onsdag morgon åker jag till Tyskland på ett möte och då är det en fördel att ha rösten i behåll. Bäst att köpa näsdroppar inför flygresan.

Det blir ytterligare ett möte av typen "jag och de andra killarna". Jag har ju med åren blivit ganska van att arbeta tillsammans med män, men ibland tycker jag att det är synd. "Hallå tjejer/kvinnor var är ni? Jag håller ju på och närmar mig tant-åldern och jag behöver förstärkning. Det börjar kännas lite tungt, inte nog med att jag är enda kvinnan. Nu har jag kommit till det stadiet att jag ofta är äldst vid våra sammankomster dessutom."

Ja, så är det! Men i stugan har jag i alla fall börjat närma mig det lite Shabby chic-a i sovrummet. Sista  helgen satte jag upp ett fodrat tyg bakom sängen med små vackra amoriner på. Det blev bra och jag har bestämt mig, till 99%, att ljusmåla väggarna i rummet istället för den blåblommiga tapet som finns där. Kul att byta stil ibland. Jag önskar man kunde byta stil på sig själv också. En chic fransyska i stil med Audrey Hepburn skulle sitta bra denna vecka, lite europeisk stil så där. Sedan kan jag gå tillbaka till lilla gråa jag igen ett tag.

Vi har haft lyckan att få umgås med lilla L idag. Ett rent nöje att få vara med en sådan pratsam, glad, retsam, klok liten solstråle som styr oss med säker hand. "Kom" säger hon och då gör vi som hon säger.

Vi har också för första gången fått besök av vår senaste medlem i familjen, 8 dagar gamle J som lugnt låg och slumrade i skuggan. Slumrade till dess hungern slog till och du milde, vad den slog till plötsligt och häftigt. Vad månne bli av den lille gossen om  han tänker fortsätta att vara så krävande.

Nu har alla åkt iväg och jag har varit ute och fyllt igen hålet i rabatten ut mot gatan. Det ser inte roligt ut kan jag tala om, men jag tänker lämna framsidan åt sitt öde. Det känns inte som att det är lönt att försöka plantera och ordna till när det nu är så varmt och torrt. Det får vi ta senare mot hösten.

Nej, duscha bort lite av jorden och ta det lugnt en stund, det är vad som behövs just nu. I kväll är det den 17/7, i morgon är det två månader sedan pappa gick bort. På de två månaderna har vi hunnit med ett bröllop och ett nytt barnbarn. Inte undra på att man känner sig lite trött och helst bara vill vara ifred, eller bara göra roliga saker resten av sommaren.

Äntligen har de kommit! På förmiddagen kom maskarna till den nya toaletten, väl inslagna i ett paket, försedda med matsäck för transporten, ankomsttiden var noggrant förberedd genom mail-konversation.

De, enligt uppgift mycket blyga och försynta maskarna, skulle förses med lite vatten och sedan läggas in i tanken. Där skulle de blygt ligga och gömma sig tills de bekantat sig med omgivningen för att därefter krypa ut och sköta sitt arbete. Livskamraten som var den som fick ansvara för att ta hand om dem kunde dock tala om att vi fått några mindre blyga individer. De kröp snabbt ut på direkten, antagligen under vilda stridsrop, och grep sig an med sina uppgifter.

När de väl var på plats så gick jag in på toaletten, öppnade locket och ropade: hejsan, det är jag som är er nya matte. Man måste ju vårda sina "husdjur".

Ett par timmar senare kom så äntligen den mest efterlängtade gåvan; ett litet gossebarn, vårt femte barnbarn! Som vi har längtat och väntat på honom!

I helgen fick vi ta med oss barnbarn med vidhängande marsvin till stugan. Jag hade försökt få "någon annan" att ta hand om dem, men "någon annan" hade inte lust. Alltså var det bara att packa in dem i bilen.

Men först plockades det färskt gräs, sallad, köptes pellets, lite Zoogott (tänk att det finns chokladgodis för små gnagare, lite vansinnigt faktiskt), köptes hö och gjordes rent i buren med strö. Har man smådjur så måste man ju ta hand om dem.

Väl i stugan så fick de bada och ungarna gosade väldigt mycket med dem plus att vi plockade stora, fina maskrosblad till deras middag. Nog mådde de bra tror jag. Nu är de små, tillsammans med sina ägare, hemma hos sin mamma igen och gissa vad hon sade i dag - de har blivit så bortskämda, nu duger det inte med gräs och hö utan nu piper och piper de för att få annat godis.

Jag har lyckats! En mormor kan skämma bort det mesta tydligen, t o m småkryp - det är väl ett kännetecken på en bra mormor?

I dag har jag också packat ihop Jockes alla matpåsar, sandpappersrör till pinnar, hirskolvar - milde tid vad han samlat på sig. Syrran och jag har delad vårdnad om Jocke så nu ska han snart fara på sommarlov till henne. Jag undrar hur gammal en nymfparakit kan bli? Mamma och pappa har haft honom i drygt 20 år och vi vet inte hur gammal han var när de tog hand om honom. Aldrig kunde vi väl tro att den lilla kraken skulle "gå i arv" efter mamma och pappa.

I dag fick jag en nyhet som fullkomligt höll på att knocka mig. Men vad det var, det behåller jag för mig själv ett tag till.

Denna dag är lilla L:s två-årsdag. Denna förtjusande, glada, pratsamma dam börjar bli stor. Jättegod och vacker tårta blev jag bjuden på. Livets efterrätt.

I går grillade vi vanlig, hederlig falukorv och åt den tillsammans med grillad halloumi, grekiskt nybakat lantbröd och ett glas gott vin, enkelt men mycket gott. Hackspetten hackade i närheten, fåglarna sjöng och firade den varma kvällen. Lugnet sänkte sig som en varm och gosig filt över mina axlar och livet kändes skönt. Det har varit ett par tunga veckor så nu kändes det helt underbart att bara få slappna av.

Kvällen var som gjord att sitta i våra nyinköpta fåtöljer framför brasan och bara vara. Det gjorde jag också, men Livskamraten han skulle nödvändigt göra upp eld i den nyinsatta "nya" vedspisen. Men ser man på, det ville sig inte alls. Röken trängde ut genom springorna runt plattorna och snart var hela köket rökfyllt. Jag tyckte att han skulle göra helg och låta spisen vara, men icke. Det var bara att stänga igen köksdörren och låta honom härja därinne. Ibland dök han upp, sotig, svärande och mycket irriterad. Men jag bara njöt i min ensamhet.

Lukten av rök ligger delvis kvar i köket, men nu när jag sitter här och morgonfikar så kommer vår lille vän "bofinken med den långa ludna svansen" springande längs muren. Han har tydligen sin lilla träningsrunda här. Så roligt att få följa naturen här denna första säsong i vår SpanskaVilla! Vi får bara acceptera att livet innehåller båda svåra och roliga händelser, och vi måste lära oss att leva med de tråkiga och ta vara på det roliga. En rolig händelse är att följa ett av barnbarnen via Mariaskolans Reseblogg. Jag ser att de är på väg till Paris nu och det känns väldigt overkligt att N2 är "ensam" mitt ute i Europa. Vilken upplevelse!

Helgen går mot sitt slut. I morgon bär det av till arbetet, ett arbete där det verkar bli strejk kl 18.00. Konstigt känns det.....

Vädret har varit fint i helgen, men faktum är att jag har inte hunnit vara ute och njuta av solen. Hade tänkt hinna åka och handla lite vårkläder, men av det blev inget av heller. Ibland är det så att man känner sig som en "mellangeneration", man ska räcka till för alla generationer samtidigt. Samtidigt som jag haft besök av 3 barnbarn, med åtföljande 2 marsvin :) så har jag städat och rensat ut en äldre släktings lägenhet både lördag och söndag. Just nu känns det som att jag borde ta betalt. Många timmar har gått åt, inte bara under helgen under även tidigare. Vilken timpenning ska man ta? För städningen åtminstone? Men det är väl bara som det känns just nu.

Jag har lärt mig en del om marsvin i helgen. Det är märkligt att alla djur blir gulliga när man får ha dem hos sig. Är det så för alla tro? Livskamraten har fixat kutterspån, jag har handlat sallad, broccoli (måste se till att de får i sig ordentligt med C-vitamin) och gurka, L1 fick en klätterställning och säng åt de små lurviga sakerna som försenad födelsedagspresent och vi gullar och piper alldeles otroligt här hemma just nu. Jag tror att de enda djur jag drar ett enda rakt, tjockt streck över att ta emot hemma är ormar.  Jag kan nästan inte ens skriva ordet, snudd på fobi har jag. Det har blivit bättre nu, men efter min hjärnblödning så såg jag dessa slingrande varelser lite överallt, kunde inte ens ligga och sola på altanen för tänk om någon hade släppt lös sin stora kramande otäcking och den skulle dyka upp hos mig. Fy sjutton! Jag ryser!

Kul är det när man får ha alla barnbarn hos sig som vid middagen idag. Alla dessa vackra, underbara barn finns i min familj - tacksam är jag! Nu behövs bara en avslappnande dusch, lite väldoft och en bok så blir jag snart pigg igen. Sedan är det väl bara att förbereda sig för morgondagen vad den nu kan innebära!

Idag kände jag irritationen komma över mig, här har man ett stort hus och det är så fullt med grejor och människor så att jag får stå hopkurad i källaren, på undantag, när jag ska måla mina stugstolar. Nej, åter nej, nu får det vara nog. Sagt och gjort, det röjdes undan på matrumsbordet, alla lampor tändes och jag kunde ställa upp stolar för den avslutande målningen. Kristallkronan hänger för lågt så jag rymde bara två stolar!

När jag stod där och ställde iordning allt så hör jag barnbarnen spela en låt som jag känner igen, dvs jag känner igen melodin men inte utförandet. - Men vad är detta, frågar jag. Vänta ska ni få höra hur den låter i original, med Dr Hook.
 

Fram med Spotify och snart hördes den ena Dr Hook-låten efter den andra, härlig musik! Jag brukade spela deras låtar när jag städade, det blev så'n fart i städningen då. Livskamraten sade alltid att han hörde på långt håll när jag städade redan utanför lägenheten eller huset. Får jag bjuda på ett smakprov
 

ÄNTLIGEN - sol och varmt! Vilken härlig lååååång dag det har varit. Jag har hunnit med både att påta lite i rabatterna och hälsa på världens bästa ettåring. Idag skulle hennes mamma och pappa mura "blombänkarna" i  det fina renoverade växthuset, så då fick jag äran att vara med L. Någonting som jag, och alla andra mor- och farmödrar, aldrig kommer att förstå är hur det kommer sig att just jag / vi har världens underbaraste barnbarn. Det är lika märkligt för oss alla tror jag.

L skulle bada i badbaljan ute på altan, men det gick inte så bra. Badbassängen var jättehalkig, L halkade omkring som en hal tvål och farmor (jag) som skulle hålla den hala tvålen halkade in i bassängen, ridå! Som tur var föll jag inte rakt över L och jag lyckades hålla hennes huvud över vattenytan. Tur att hon inte är långsint, det var nog ett värre trauma för mig.

Vi är med hund i dessa dagar, Gimli, en kinesisk nakenhund med mycket hår, är på semester hos oss. Han blir omskött efter konstens alla regler så jag tror att han trivs ganska bra. Jag känner saknaden efter ett eget husdjur, men den tiden är förbi. Det går ju bra att "låna" Gimli ibland, sedan har jag ju papegojan Jako som behöver tillsyn ibland, för att inte tala om pappas >20 gamla Jocke, nymfparakit, som ju också behöver rent i buren, mat och vatten. Sedan har vi ju förstås Måns som behöver tillsyn när hans matte och husse är borta. Det borde väl räcka? 

Till middagen, grillad lax, egen dill och potatis, kan det bli bättre, så började jag planera för att höja en rabatt med hjälp av kantsten. Troligen blir det Windsor-sten, det är så snyggt. Jag har varit ute och måttat den rabatt som jag tänker börja med att höja. Det blir min rosenrabatt där Terese och Louise Bugnet trivs tillsammans med Morden Blush och två Venusta Pendula samt en ros som jag inte vet namnet på. Jag älskar rosor. Tack och lov för Roskraft på Österlen, där kan man köpa rotäkta, kanadensiska rosor och de trivs mycket bra här i Norrland. Klockan 22.00 börjar Dalziel och Pasco på BBC och de måste jag titta på, det är inte bara kanadensiska rosor jag älskar utan även engelska deckare. Idag blir det en varm och go' kram till den / de som råkar hitta min skrivelse!