I helgen fick vi ta med oss barnbarn med vidhängande marsvin till stugan. Jag hade försökt få "någon annan" att ta hand om dem, men "någon annan" hade inte lust. Alltså var det bara att packa in dem i bilen.

Men först plockades det färskt gräs, sallad, köptes pellets, lite Zoogott (tänk att det finns chokladgodis för små gnagare, lite vansinnigt faktiskt), köptes hö och gjordes rent i buren med strö. Har man smådjur så måste man ju ta hand om dem.

Väl i stugan så fick de bada och ungarna gosade väldigt mycket med dem plus att vi plockade stora, fina maskrosblad till deras middag. Nog mådde de bra tror jag. Nu är de små, tillsammans med sina ägare, hemma hos sin mamma igen och gissa vad hon sade i dag – de har blivit så bortskämda, nu duger det inte med gräs och hö utan nu piper och piper de för att få annat godis.

Jag har lyckats! En mormor kan skämma bort det mesta tydligen, t o m småkryp – det är väl ett kännetecken på en bra mormor?

I dag har jag också packat ihop Jockes alla matpåsar, sandpappersrör till pinnar, hirskolvar – milde tid vad han samlat på sig. Syrran och jag har delad vårdnad om Jocke så nu ska han snart fara på sommarlov till henne. Jag undrar hur gammal en nymfparakit kan bli? Mamma och pappa har haft honom i drygt 20 år och vi vet inte hur gammal han var när de tog hand om honom. Aldrig kunde vi väl tro att den lilla kraken skulle "gå i arv" efter mamma och pappa.

I dag fick jag en nyhet som fullkomligt höll på att knocka mig. Men vad det var, det behåller jag för mig själv ett tag till.

Denna dag är lilla L:s två-årsdag. Denna förtjusande, glada, pratsamma dam börjar bli stor. Jättegod och vacker tårta blev jag bjuden på. Livets efterrätt.