Jag tittar på de böcker jag lånade nu senast på biblioteket; Sweet Virginia av Michael Simon, Offerlek av Mark Billingham, Drömmar ur snö av Anna Jansson. Den ena ruskigare än den andra.

Hur kan det komma sig att jag alltid hamnar vid deckarhyllan på biblioteket ? Hur kan det komma sig att det börjar bli svårare och svårare att hitta deckare jag inte läst? Allt oftare händer det att jag kommer hem med böcker som jag efter ett par kapitel upptäcker att den här har jag redan läst. Böcker som kan ha sådan otäck framsida att jag inte kan låta den ligga med framsidan uppåt?

Jag som inte kan se filmer om aliens eller övernaturliga hemskheter, men som helt oberört kan titta på den ena våldsamma deckaren efter den andra utan att beröras. Säger det något om mig? Vad döljer sig månne bakom min snälla yta?

Till min fördel kan jag säga att jag tycker mest om engelska deckare som utspelar sig i underbara små byar med fantastiska trädgårdar och naturscener. Inte minst gillar jag om där förekommer någon liten äldre dam som sitter i sin trädgård och dricker thé omgiven av stockrosor och rosor. Sedan går hon in i sitt lilla mysiga kök i sin lilla mysiga stuga med vasstak och nynnande blandar hon ihop några märkliga örter på den lilla vedspisen, kråkan kraxar utanför fönstret, mörkret sänker sig… nej, hejda dig nu, Anne-Marie. En sådan liten tant vill jag bli, komplett med rosor och stockrosor, men utan örterna såklart.

PS! Vet ni varför engelsmännen säger "it’s raining cats and dogs" när det regnar häftigt? Det handlar om vasstaken, man höll efter och lade på ny vass, taket blev tjockare och tjockare och erbjöd många krypin för allehanda djur. Kom det så ett slagregn så sköljdes djuren ut från taken och vips! it’s raining cats and dogs. DS!