När jag första gången mötte grodan i uteduschen så trodde jag att den bara förirrat sig dit av misstag. Men nu när det inträffat fler gånger så inser jag att den bor nog där. Nu reagerar den inte lika panikartat när vi möts längre, så den håller väl på att vänja sig vid att den inte är ensamboende. Men varför bor den där? Min teori är att den är döv, och blind, för den hör inte att man kommer klampande ut i uteköket och vidare in i duschen utan blir lika överraskad varje gång man dyker upp. Då hoppar den, rakt in i väggen, rätt in i min hög med målarburkar, penslar och annat smått och gott, rätt in bara med huvudet före. Det verkar väl inte riktigt rätt, ser den inte att där är saker i vägen?

Främmande har vi haft, så många att jag inte haft tid att sätta mig för mig själv och blogga. Kul är det när det dyker upp folk och trevligt har vi haft. Men varför säger vi främmande, det låter som att det bara dyker upp vilt främmande människor och så umgås vi ett tag. Så var alltså inte fallet utan det har bara varit kära, bekanta människor som dykt upp.

Resultatet av vårt senaste besök är att vi nu har världens vackraste bastu på tomten! Jag ska berätta mer om det senare och då även lägga in en bild på underverket.

En av våra trevliga, men nyfikna, ekorrar tyckte att det var jättetrevligt med ett nytt hus på tomten, och har rusat runt därinne på golvreglarna runt, runt. Idag regnar det och det skulle inte förvåna mig om han sitter därinne, nöjd och belåten med att ha fått ett eget hus. Så kan det gå. Lite förvirrat skrivet kanske, men inlägget får stå kvar.