Förra veckan tillbringade jag en natt på Piteå Stadshotell, bra rum och trevligt värre. Inne i hissen på väg upp till rummet sade en kollega: glöm nu inte att se var närmaste nödutgång finns.

Det fick mig att börja fundera, vad gör folk egentligen när de tar in på hotell? Jag vet att en del direkt kollar om det finns en minibar, någon annan kollar att det finns en extra kudde medan kanske någon annan håller ögonen öppna efter nödutgångar etc. Själv går jag alltid raka vägen fram till fönstret och drar för gardinen. Jag kan hålla på en lång stund med att justera så att inget ljus kommer fram i någon glipa. Det värsta är de gånger gardinerna inte riktigt täcker hela fönstret och jag alltså måste fatta beslut om på vilken sida det ska få komma in lite ljus. Vilka problem man kan ha, inte sant?

När det således är mörkt och jag har tänt en liten läslampa så är det dags att gå in och titta på badrummet. Är det OK så kan jag slappna av, packa upp mina grejor och lägga boken vid sängen. Då är jag nöjd. TV:n rör jag aldrig när jag är ensam på rummet. Jag tycker om att bo på hotell och jag älskar att äta en riktig hotellfrukost.

Det finns faktiskt en anledning till varför jag alltid vill ha gardinerna fördragna och nu ska jag dela med mig av det "trauma" som orsakat det.

För ett antal år sedan åkte livskamraten och jag till London. Efter en lång och lite stökig resa så fick vi äntligen vårt rum på 17:e våningen på hotellet. Ni vet med en sådan där hiss som får det att kännas som att magen blev kvar nere på bottenvåningen. Jag skyndade in på rummet och gick direkt till badrummet. När jag ändå var därinne så passade jag på att duscha. Därefter gick jag, helt näck, (jag gjorde sådant när jag var ung, det var länge sedan) ut i rummet som ju var byggt efter vanlig hotellstandard med ett stort panoramafönster mittemot sängen.

Då jag kom in ropade livskamraten: ta på dig, ta på dig! Något förvånad blev jag men sedan såg jag – 17 våningar upp och utanför fönstret fanns en av dessa enorma byggkranar och därinne satt den gode kranföraren och åt sin lunch! Jag kunde se vad han hade på sin macka och vad han såg, hjälp jag rodnar. Han tappade säkert aptiten! Så där har ni min förklaring till mitt sätt att göra mig hemmastadd på hotell.
Vad är er ursäkt? Dra alltid för gardinerna, man vet aldrig……