Etikett: hund

Var ska hunden kissa?

Av , , 4 kommentarer 8

Jag är i stort sett uppvuxen med hund. Jag minns den tiden när man bara släppte ut hunden och han fick springa fritt på samhället. Sedan kom beslutet att hundar måste hållas kopplade. Milde makter så besvärligt vi hade med Pricken…. Han var en blandning mellan lapphund och stövare, såg ut som en vacker stövare men med en Houdinis själ. Han var omöjlig att hålla inlåst. Vi fick hämta honom på polisstationen ett par gånger och även hos andra vänliga människor som kände igen honom och låste in honom i tvättstugan eller boden.

Nu kommer vi inte att skaffa någon mer hund, vi har helt enkelt blivit för bekväma. Men jag tittar gärna på TV-program där kloka människor tränar hundar och jag har nu lärt mig att man inte behöver tillåta hunden att kissa överallt. En viktig lärdom, även om den kom för sent för att vi ska ha nytta av den.

När man haft hund så är man också ganska tolerant mot djurs beteenden, men denna vinter känner jag hur toleransen blivit mindre. Vår infart är fullkomligt "igenpinkad", inte bara ut mot trottoaren utan ända in på själva infarten. Är man ute och skottar den vita fina snön så kan man ge sig den på att man kommer ner till den ena gula fläcken efter den andra.

Detta att kisset finns nästan ända in vid dörren gör att jag får en känsla av att någon släpper ut hunden sent på kvällen, alternativt tidigt på morgonen, och låter den springa iväg och kissa fritt. Detta gillas inte! Jag kanske ska tillverka en skylt med en kissande, överkorsad, hund på. Det gäller att symboliken är tydlig så att hunden förstår.
 

 

 

Farsan…

Av , , 4 kommentarer 5

Har varit på bio i kväll och sett Fares’ film Farsan. En kul film, varm och lite klurig, med en mycket speciell person i huvudrollen. Man fick en känsla av att han inte spelar en roll utan "bara" visar upp sin personlighet. Kul var den i alla fall och många skratt hördes i salongen.

Men i mitt fall även tårar, det hade jag inte räknat med. Lite fånig kände jag mig när jag  torkade ögonen i smyg. På min vänstra sidan hade jag mitt 13-åriga barnbarn och hon tittade på mig och fnissade åt mina tårar. Efter filmen frågade jag henne hur det kunde komma sig att hon inte grät. Hon bara skrattade, lite rått tyckte jag, och sade fnissande att; -de på vänster sida om mig torkade tårarna och när jag tittade på dig så satt du också där och snyftade – varför då, det var väl inget hemskt.

Va, blir man mer sentimental, får lättare till gråt när man blir äldre?! Kan det verkligen vara på det viset. Mina tankar far iväg till den tiden när jag läste för mina barn och boken handlade om en tapper liten pojke som ville vinna en hundslädestävling i sin sjuke (hade han dött kanske, minnet sviker) farfaders ställe. Den värsta konkurrenten var en storvuxen indian (boken utspelade sig i Kanada) och han och pojken kämpade om första platsen. Så föll pojkens trofasta hund ihop i spåret, usch, alldeles nära mållinjen. Pojken grät, indianen närmade sig snabbt, passerade OCH
tog upp pojkens hund och bar honom och hela släden över mållinjen.

Jag känner tårarna komma bara jag tänker på det. Ni kan inte ana så många gånger jag fick avbryta läsandet för att snörvla lite, börja läsa igen, fick avbryta igen för att snyta mig etc. När vi äntligen hade tagit oss igenom hela boken sade sonen matt; mamma du får inte göra så där med rösten, det blir så hemskt, jag orkar inte höra böckerna då.  Är det bara jag som är så lättrörd?

 

Ute hela natten!

Av , , Bli först att kommentera 6

Voine, voine, vilken natt. Vår lilla inhysing Reo (katten) som nu varit hos oss en dryg vecka ville helt plötsligt gå ut igår kväll. Vi tvekade länge men med tanke på kattens natur så släppte vi ut honom till slut. Sedan var vi ute och mjauade, kssss:ade och lockade på alla sätt och vis, men inte en katt i sikte. Det var bara att gå och lägga sig med  honom ute i den bistra kölden. Jag lade en varm schal i korgstolen utanför dörren för att han skulle ha något att kura ihop sig i.

Hunden Gimli tyckte nog också att det var lite konstigt. Inte ville han ligga ensam i allrummet utan sin kompis. Nej, han smög tyst och försiktigt in och lade sig på livskamratens morgonrock för att få lite värme och närhet. Det medförde en viss kamp på morgonsidan när livskamraten ville ha igen sin morgonrock. Men han är envis, livskamraten alltså, så Gimli fick ge sig.

Mitt i natten var jag upp och provade att locka fram Reo igen, både på framsidan av huset och vid altanen på baksidan. Eftersom det då hade snöat kunde jag se hans fotspår och att han hade legat på min schal, men själv lyste han med sin frånvaro. I morse kunde vi se att han hade stått på bordet ute på altanen och tittat in genom fönstret. Med all säkerhet hade han ropat och ropat på oss, men vi hade inte hört hans späda stämma.

Nu har han kommit in i alla fall och ligger i gästrummet i källaren, mysigt och gott ser han ut att ha det där han ligger på kudden. Inte en tanke på oss tre stackare (livskamraten, jag och Gimli) som oroat oss hela natten (åtminstone ibland). Vilken dramatik här i vårt lilla fridsamma hus!

Snön vräker ner

Av , , Bli först att kommentera 5

Har just kommit tillbaka från en härlig promenad. Ute vräker snön ned så det kändes härligt att komma tillbaka in i värmen och ljuset igen. Varför är jag ute och promenerar så här dags? Naturligtvis på grund av våra gäster, Reo och Gimli.


Reo är katten som någon lämnade ute i skogen när han bara var ett par veckor gammal och som min dotter tog hand om, en mycket go’ och kelig katt. Gimli är dotterns kinesiska nakenhund (med päls). Han är inte speciellt förtjust i att vara ute när det är blötsnö, den fastnar i hans håriga tassar så nakenhund han är. Jag ska ta och duscha honom imorgon och frisera till honom lite. Han bör väl ha en liten röd rosett vid morgondagens adventsmiddag. En sak är bra med djur, man kommer ut i alla väder. Få se hur det går om jag måste ta hem pappas fågel Jocke också om han får komma till ett tillfälligt boende ett tag för att vila upp sig. Då lär det bli liv i luckan med fågel, katt och hund. Jag känner julefriden……….