Kom hem sent i går kväll, jobbade halva dagen i dag, men gick hem till lunch. Orkade helt enkelt inte vara aktiv mer. Det har varit tuffa dagar i Bryssel! Bra seminarier, bra möten med massor med människor, men det tar på krafterna att vara aktiv ända från hotellfrukosten till dess att man äntligen får krypa i säng på kvällen.

På den första samlingen fanns ett kuvert som innehöll 2 små lappar. På den första lappen skulle vi besvara 5 frågor; anställningsår, färg på bilen, första bokstaven i mammas namn, vilken idrott vi gillar och vilket djur vi föredrar. På lapp nr 2 fanns fem mobiltelefonnummer som vi skulle skicka ett sms till innehållande svaren på dessa frågor. Sedan fick vi i uppdrag att under våra dagar tillsammans hitta igen de personer man fått sms från.

Kul idé, utom för mig som glömt min mobil hemma på köksbordet. Inget att bry sig om tänkte jag, jag tar ändå kontakt med folk, det behöver jag inga sms för att göra.

Sedan såg jag i programmet att det skulle bli "nätverksmiddag" på onsdag kväll. Då blev jag lite nervös. Är det nu meningen att vi ska sitta tillsammans med dem vi fått sms från så kan det bli svårt för mig att veta vilka jag ska sitta med. Lite orolig blev jag, men det löste sig. När vi kom till middagen så fanns det listor med namn som visade vid vilket bord vi skulle sitta.

Lättad hittade jag mitt bord och de 10 herrar som skulle bli mina bordskamrater. Då fick vi i uppgift att hitta den gemensamma nämnaren mellan oss vid bordet. Det visade sig att vi alla blev anställda på 80-talet så tillsammans hade vi mellan 250 – 300 års anställningstid. Snabbt döpte vi oss till Veteranerna och ni kan inte ana vilka skämt våra åldrar gav upphov till. Mycket handlade om rullatorer, kiss-schema och läggdags! Lite morbida blev vi allt, men kul hade vi.

Sedan skulle vi byta bord och då blev jag framkallad till scenen och blev ansvarig för bord nr 5. Beväpnad med en namnlista (som jag inte kunde läsa, inga glasögon) och ett rosa silkestyg fick jag ge mig ut på jakt efter ytterligare 10 herrar. Med våra rosa band knutna runt huvudet döpte vi oss till "The Pinkies" varefter vi skulle bygga en atomliknande figur med stora bollar och pinnar. Vi blev absolut inte först klara, men  mina herrar kämpade bra ändå!

Mina glada "pinkies" och vår snygga atom-modell

Ingen rast och ingen ro! För att säga sanningen så minns jag inte hur vi delades in till nästa bord, men den gången var vi faktiskt fyra damer vid bordet (kors i taket!) så denna gång döpte vi oss till "Ladies table". Nu var det korsord och babybilder som skulle lösas. Kul idéer och som sagt, många människor mötte man på detta sätt, men herregud vad man får kämpa ibland för att få i sig lite mat!

I dag är det 1 april. I dag fyller sonen 32 år. Min lilla fina gosse, alltid väldigt öppen och social, vi var väldigt nära varandra när han växte upp. Så tacksam jag är för alla våra samtal när han berättade så öppet om vad som pågick i hans liv. Så tacksam och glad jag är för att vi i dag får vara delaktiga i hans och hans fina familjs liv!