Jag är faktiskt bekymrad över lilla Jocke, pappas nymfparakit. Han har en spegel i sin bur som fungerar som hans kompis. Men nu har han börjat sitta och rycka i en fjäder på ena vingen. Tydligen gör det ont för han skriker och sedan attackerar han kompisen, dvs spegeln. Det är ett alldeles ruskigt oväsen. Han hackar och skriker, hackar och skriker. Är det normalt? Visserligen har Jocke funnits med i mitt liv i drygt 20 år, men jag kan väl inte påstå att jag varit så engagerad i honom. Det har ju alltid varit mamma och pappas "skötebarn" så han har mest varit en lite störande flaxande sak som spankulerat omkring på bordet, stulit socker ur sockerskålen och suttit på pappas axel och ätit från pappas tallrik. Men jag vill ju att han ska må bra även om han är något menlös.

Ja, rackarns ska man behöva läsa in sig på nymfparakiternas liv och leverne nu också. Vi som inte ville ha mera djur. I detta hus har passerat hundar, katter, ryska takråttor, salamandrar, eremitkräftor (som dog utan att vi ens märkte att de var borta), vandrande pinnar, fladdermöss, m m, m m. Nu vill vi inte ha något mer djur, men vi måste förbarma oss över Jocke förstås.