Etikett: promenad

Solen skiner

Av , , Bli först att kommentera 9

Kan man bara tänka sig – plötsligt skiner solen, man kan gå ut en långpromenad, man kan plocka in en tjusig bukett av rosor – livet är återigen gott. Det bästa jag vet med lördagmorgonen är att:
– få sova tills jag vaknar av mig själv
– få strosa omkring i morgonrock och bara vara
– få gå en skön promenad
– få ta sig en kopp kaffe efter promenaden

Får jag bara göra det så blir allting bra. Livskamraten tittar på travet (helig tid) och jag funderar på om jag ska plocka lite bland mina tyger. Funderar på att börja göra några tabletter i lapptäcksteknik…känner mig lite less på att sticka sockar på löpande band bara för att minska på garnhögen lite. Dessa kanske blir bra i juletider?

 

 

Tacka livet…

Av , , 2 kommentarer 8

Efter morgonpromenaden gick jag en runda i trädgården. Den 1 oktober i strålande sol;Ett helt knippe med vallmo som strävar mot solen…

…rosen, vars namn jag glömt bort, som börjat om med sin blomning, ett underverk…

…rosen Snow Pavement som inte heller vill ge vika för den kalla årstiden utan fortsätter att komma med nya knoppar…

…vad kan man säga?

 

Premiär för bikinin

Av , , 4 kommentarer 13

Var på studiebesök i går, mycket lärorikt och givande. Kom därför hem en
halvtimme tidigare än vanligt och hann alltså med:

en promenad i solen
en stund ute på altan
i bara bikinin!!!!!!!!!!

Varmt och skönt, gjorde sedan ett besök på biblioteket,
så var denna dag perfekt.

 

Ordet för dagen – kärlek

Av , , 3 kommentarer 9

Har just varit ute i solen på en lång, lång promenad. Känner mig lite filosofisk just nu och vill inte störa Livskamraten som sitter och bläddrar i sms:en han har i sin telefon.
Skriver lite i min blogg istället.

Har ni tänkt på så många olika sorters kärlek det finns? Den sorten man upplever när man ligger på golvet med lilla L och leker med bilar, när hon kommer och kryper upp tätt intill och pratar och berättar om sitt. Hennes underbara min av "ledsen" när man säger att nu måste jag fara.

Den sorten man känner när man håller de allra yngsta barnbarnen i famnen, ännu är de "oskrivna kort", man vet inget om hur de kommer att utvecklas, men hjärtat hoppar till i bröstet varje gång man får ett stort leende från dem.

Den sorten man känner när man tittar på sin Livskamrat och minns alla upplevelser vi delat under snart 40 år, all glädje men även sorger och besvikelser. Den respekt man känner för den människa man lever tillsammans med, det är en gåva att få uppleva.

Den sorten man känner (kände) när man hjälpte pappa att ansa håret i nacken och kring öronen och han lutade huvudet mot min axel. Tack mamma och pappa för det ni var och det ni gav.

Den känsla man känner för sin syster, hur gärna man skulle vilja göra allt för att hjälpa till i stunder av oro och sorg.

Den sortens kärlek man känner för sina barn, en kärlek som är ovillkorlig, glädje men alltid en liten oro. I en förälders ögon så är barn alltid barn och oron släpper aldrig helt.

Den kärlek man känner när ens 80-åriga morbror ringer och är jätteglad över det brev man skickat med nytagna bilder på familj, hus och stugor. Att höra hans röst för mig tillbaka till alla somrar han fanns närvarande under mina sommarlov hos mormor.

Den känsla av "kärlek" som fyller en när man får gå ut och solen glittrar på den vita snön, fåglarna sjunger och man får svettas lite i den varma vinterjackan.

Visst finns det mycket att glädjas åt, och vara tacksam över! Ta hand om varandra!

 

Dagen efter…..

Av , , 2 kommentarer 9

Var alltså  på tjejmiddag igår. Vilken underbar middag, vilka goda viner, vilket dansande! Rättare sagt; vilket zumba-hålligång! Tänk att vi fem damer i "mogen" ålder, med sammanlagt 17 barnbarn (om jag nu räknat rätt), kan ha så roligt!

Alldeles ensamma, dvs utan partners. Det känns långt från de fotografier jag sett från mammas syjuntor där alla satt med sina handarbeten och bordet var fullt med småkakor och finaste kaffeservisen. Vi har en något mer uppsluppen stil kan man säga!

Gårdagskvällen gav mig i alla fall lust att prova på zumba så på onsdagkväll ska jag göra ett försök. Vi "zumbade" så det stod härliga till igår och det kändes jättekul!

Känner mig inte riktigt i form ännu efter gårdagskvällen, men en promenad i solen kanske kan hjälpa upp den saken. Sedan måste jag förbereda materialet inför Bryssel-resan nästa vecka. Jag håller hårt på att inte ta med mig jobbet hem, men denna gång måste jag nog. Det får väl bli att sitta en stund mot eftermiddagen. Vill också hinna med att träffa de små; L och J, helst även lille K. Längtar så efter dem!

 

Träna, promenera….

Av , , 2 kommentarer 10

I går kväll tog vi en lång promenad i sakta mak, därefter en bastu och en god film för att avsluta kvällen med en värktablett respektive smärtstillande salva. Det resulterade i en god natts sömn.

Nu på morgonen så är alla fingrar i sitt rätta läge och ryggen har insett att dess uppgift är att hålla mig i rätt läge, dvs rakt upp med varje kota i sitt rätta läge.

Nu är det träning som måste bli en del av vardagen igen. Dagliga promenader samt träning på jobbet varje onsdag, så måste det bli. Kan jag sedan komplettera med att gå och simma någon dag så kanske jag får tillbaka lite muskler på båda sidor i kroppen.

Har jag karaktär nog för att göra detta? Nja, har gjort det förut så det borde vara möjligt. Hösten kommer att bli krävande, har mycket framför mig så det är nog bäst att jag sköter mig.

Idag är det i alla fall 40-årskalas som väntar. Jag har gjort en något annorlunda present, återkommer i kväll med en bild på "mästerverket". Ser fram emot att få möta mina egna små ättelägg på kalaset. I veckan åkte jag och åt lunch med sonen och hans härliga familj. Den nya lilla familjemedlemmen som hittills varit väldigt anonym och verkat något ofokuserad i blicken, han har verkligen utvecklats. Nu låg han och försökte ta den lilla kaninen med händerna. Han tittade mig rakt in i ögonen och LOG, log och jollrade så att hans lilla skrattgrop (bara i en kind) kom fram och han var helt underbar.

Sonen hade som liten en underbar liten grop nedanför ena ögat. Vi kallade den för hans "gringrop" för den kom fram så gulligt när han blev ledsen. Jättegulligt. Ibland blev man faktiskt lite sugen på att låta honom vara lite ledsen bara för att få se gropen. Så kan det vara när man har något sadistiska föräldrar 🙂

 

 

Solen strålar

Av , , 4 kommentarer 17

Idag är det promenad som gäller. Ut i solen alla som har möjlighet! Ta vara på all energi, alla vitaminer som finns i solen. Sedan i eftermiddag blir det familjemiddag, kul!

Jag ser i statistiken att mina inlägg blir lästa av ett antal människor. Ni får väldigt gärna sätta en liten tummen-upp så jag ser att ni finns där. Det känns så ensamt ibland……..

Synd om mig….

Av , , 3 kommentarer 9

Idag är det synd om mig! Tycker jag i alla fall just nu. Hade "bara" fyra möten idag men hann ändå lyxa till det med en omgång massage vid lunchtid. Men ack så ont jag har efter massagen. För mycket jobb, för mycket stress har tydligen gjort att axlarna har dragits upp över öronen, nästan. Tyckte jag inte att det var något som var i vägen när jag skulle sätta in örhängena i morse….

Med ont i huvudet, nacken och ryggen, och med tanke på Hawaii-klänningen, så är det förstås raska promenader som gäller, så efter jobbet bar det iväg. Som kvinna så har jag ju lärt mig att planera och göra flera saker samtidigt, så det bar iväg till Servicehuset, och pappa. Vilken tur jag har som får gå förbi och träffa honom på detta viset. Därefter gick jag in på StorKonsum, plockade åt mig en korg och hann stoppa i en burk pepparkakor innan jag kom ihåg att jag är ju ute på promenad och har inte handväskan med mig. Tillbaka med pepparkakorna och korgen, och ut igen för att fortsätta promenaden. Nästa anhalt var hos min faster för att se att allt stod väl till och hjälpa henne med att gå igenom posten. Därmed var dagens sociala omsorg avklarad.

På hemvägen så gick jag över Storsjön och tittade förstås på dem som står på löpbandet inne på Sporthallen och går eller springer för brinnande livet. StorbildsTV:n är alltid påslagen och en del ser ut att ha hörlurar i öronen för egen musik eller talböcker kanske.

Tänk så knäpp jag är som är ute och går! Ute i den friska luften med ljud från omgivningen omkring mig, med risk att möta någon som vill prata några ord! Och allt detta utan att betala ett antal kronor för att få röra mig!  Så kan jag ju inte ha det! Nej, här ska bli ändring! Imorgon ska jag prova yoga för första gången i mitt liv, ska bli spännande. Hoppas bara att nivån på aktiviteterna är rätt för mig. Jag har just fått ner mina axlar från öronen och vill inte riskera att fastna med ena benet över det andra eller någon arm bakom huvudet…

 

 

Fönstertankar

Av , , 8 kommentarer 4

Hunden Gimli och jag har varit ute på en långpromenad. När vi går tillsammans så minns jag de hundar jag haft tidigare och alla oändliga timmar vi promenerat tillsammans. Snön knarrar under skorna och himlen välver sig djupblå över oss. Överallt är det vackert smyckat och livet känns väldigt skönt. Dessa stunder är mörkblå pärlor i mitt livs halsband.

Det ser så ombonat ut överallt, jag njuter av att betrakta alla vackra julscenerier. Men så passerarar jag ett kvarter med nybyggda hus. Många av husen har höga fönster från golv till tak och helt plötsligt ser jag utifrån vägen rakt genom hallen och ända in i badrummet. Nu vet jag att de har svarta handdukar i det huset minsann. Jag börjar fundera lite över dessa höga fönster; många har ju satt upp självhäftande plastdekor eller lamellgardiner, men några har helt öppet. Vänjer man sig vid detta att det är full insyn i huset, i många fall insyn rakt genom huset och ända ut på baksidan?

Jag tror inte att jag skulle klara av att ha det så, alltför ofta travar jag omkring lite väl avslappat klädd och har det lite för stökigt omkring mig. Hade jag stora härliga fönster överallt så skulle jag nog ha meter och meter av gardiner att dra för och då tappar ju fönstren lite av sin mening.

Vi har absolut ingen insyn mot gatan i vårt hus. Baksidan där vi har större fönster är också väldigt insynsskyddad. I sovrummet har jag träpersienner, långa gardiner och dessutom svarta gardiner som jag drar för över natten. Tidigare tänkte jag att det var ljuset jag ville skärma av, och jag kämpar alltid efter att mörklägga rummet när jag sover annanstans än hemma. Men, när jag tänker efter, i sovrummet i stugan har jag inga gardiner överhuvudtaget och jag älskar att se stjärnorna på himlen om jag vaknar till på natten. Sovrummet ligger på andra våningen så där kan ingen titta in. Troligen är det alltså för att förhindra insyn som jag drar för gardinerna. Där ser man, alltid lär man sig något nytt om sig själv!
Vårt härliga fönster i stugan, jag längtar efter att få åka dit och se hur det ser ut i vinterskrud!