Läser i mitt före detta fackorgan Journalisten att andelen text i dagstidningarna har sjunkit sedan 1980-talet och idag består mer än hälften av det redaktionella innehållet av bilder. Kanske inget problem om det vore så att vi hade att göra med en modern journalistik som medvetet väver ihop genomarbetade texter med förstklassiga fotografier till en njutbar enhet, men den tanken dog väl redan med Life i USA och Se här hemma. Både stora och små redaktioner är tvärtom i full gång med att rationalisera bort sina professionella fotografer och istället ålägga de skrivande reportrarna att knäppa alldagliga porträtt till sina extremkortade texter. "Två gubbar och ett papper", som vi kallade det på 70-talet, kan nu breda ut sig halvsidesvis i spalterna.

Visserligen är det inte möjligt att särskriva eller stava fel med en digitalkamera, men billig och enkel teknik innebär inte automatiskt ett yrkesmässigt resultat. Det vet var och en som har sett en riktig pressfotograf på fältet och resultatet av hennes arbete. Nej, bildexplosionen handlar förstås om att fylla papper och webbsidor så snabbt och så billigt som möjligt, ett lönsamhetskrav som inte helt oväntat sammanfaller med redaktörstanken att "folk" inte skulle orka greppa mer än en mening åt gången. Och det skulle i synnerhet gälla för ungdomar i sin mest receptiva ålder...