Perfekta familjer är tråkiga.Eller rättare sagt: SKITTRÅKIGA. De är nämligen ofta likadana, stereotypa på något sätt, stöpta i samma Sköna-hem-form. Ett helvitt hem med blänkande marmorskivor i köket och tre citroner i en keramikskål.
Gäsp.
De är den motsatta Norén-familjen som tråkar ihjäl oss istället för att göra oss upprörda.

Misärfamiljer däremot är spännande, mytiska på något sätt. Därför de sällan är den andra lik. Deras historier kan handla om allt från missbruk, psykisk sjukdom, misshandel, religiös fanatism, överdriven snålhet, pennalism, sexutnyttjande, ond bråd död, vanställdhet, pedofili, mördare, skrotsamlande, enfald, kärlekssorg till fattigdom. Now we´re talking!

Det är säkert därför som vi fascineras av alla dessa original som finns ute i byarna som Burk-Curt från Skellefteå, en ruggsliten man som dog stormrik efter att ha samlat tomburkar hela sitt liv och inte haft vett att sätta sprätt på förtjänsten. Han investerade istället i 124 guldtackor från Boliden.

I humorserien Ingen bor i skogen av Klungan som går på SVT i sommar, finns karaktären Hans-Erik "Geggan" Nordin. Han är ensamstående skolvaktmästare med eget skrotupplag och en okontrollerbar inre vrede. Han har på eget initiativ bosatt sig i en hundkoja. Vi ryser av både obehag och munterhet när han öppnar munnen och låter sin otämjda rotvälska lägga sig som en obehaglig blöt filt över tillvarons perfekta småstadsidyll.

Detsamma kände nog Jackie Onassis, fd. Kennedy, när hon en dag i början av 70-talet slog upp National Enquirer och fick läsa om sina två släktingar Big Edie och Little Edie, mor och dotter Bouvier Beale. Tidningen hade gjort ett hemma-hos-reportage hos hennes faster och kusin som hade tillhört den amerikanska societeten men som numera bodde i det förfallna pampiga Greys Garden. Ett hus med 28 rum fulla av skräp, katter, avföring och tvättbjörnar mitt i det fashionabla överklassområdet East Hampton på Long Island, New York.

Båda kvinnorna hade en misslyckad sångkarriär bakom sig. 1975 lyckades brödraparet Albert och David Maysles övertala dem att få göra dokumentärfilmen Greys Garden med dem. Bröderna delade deras hem i sex veckor och fick bära lopphalsband för att inte bli sönderbitna. De två damerna var excentriska men bad heller aldrig om ursäkt för sig. Mamman Big Edie var vid inspelningen drygt 80 år gammal och dottern 56 år. De hade bott tillsammans i huset sedan 1952 och levde på endast 3 000 kr per månad. Big Edie blev lämnad av sin make och det enda hon fick behålla var huset och det lämnade hon aldrig efter det. Huset förföll då hon inte kunde betala räkningar och allmänt underhåll. För att klara livhanken sålde de sina dyrbara juveler allt eftersom. Ingen i societeten lyfte ett finger för att hjälpa kvinnorna. De lämnades helt åt sitt öde.

Grannarna klagade slutligen till hälsomyndigheterna och när tidningarna fick veta att de var släktingar till rikets första dam, då ryckte Jackie Onassis ut och lät sanera huset. Det lär ha tömts på över 1 000 sopsäckar.

Men det skojiga i kråksången är att de här kvinnorna trots sina mediokra sångarkarriärer faktiskt blev kända till slut. Dokumentärfilmen fick kultstatus och Little Edies hundratals klädbyten och ständigt med en sjal på huvudet( för att dölja att hon inte har något hår )har gjort henne till en stilikon i modevärlden än i dag. Efter moderns död, två år efter filmens premiär, fick hon faktiskt en egen cabaretshow i New York.Filmen lär vara föregångare till dagens reality-tv.

2007 kom en spelfilm med Jessica Lang och Drew Barrymore som bygger på dokumentären med samma namn. Dessförinnan gjordes även en Broadway musikal med samma namn.

Som sagt, miserabla familjers livsöden fascinerar oss mycket mer än de perfekta. Undrar om jag inte ska strunta i att städa ur förråden i sommar och istället odla min framtida kultstatus? Glöm garageförsäljning. Gå på loppis och skaffa dig ett liv. Ett perfekt bohemliv som ingen sent kommer att glömma.

Klipp från dokumentärfilmen Greys Garden från 1975:

Relaterade länkar:

Den officiella Greys Gardens Fanpage