Det är inte länge kvar till påsk vilket Rosenius påminde om i sin andakt 5 mars. Den här andakten landade också med dunder och brak i mig. Som en påminnelse om att HELA Bibeln är viktig. Vi kan inte bara rycka loss vissa utvalda delar. Vi behöver ta del av allt Gud har att säga oss. Som Martin Luther säger, "Tager du bara skummet av evangelium?". Så här lyder andakten för dig som vill ge 15 minuter av ditt liv till att betrakta Gud:

"I gamla förbundets tid fanns en föreskrift, att påskalammet skulle ätas upp helt, och ingenting fick lämnas till nästa dag. Om något blev kvar, skulle det brännas upp. Tänk, en sådan befallning! Lammet skulle ätas helt. Av Kristus kan du inte bara ta det du själv vill ha. Du skall ta emot honom helt och fullt, precis sådan Gud gett honom åt oss till vishet, rättfärdighet, helgelse och förlossning. Det går inte att välja en egen väg till salighet. Den är av Gud utstakad. Du har bara att höra och lyda. Den som inte vill fira påsk, han slipper, men den som vill skall göra det på föreskrivet sätt. – Lammet får inte styckas, det skall ätas helt.

Somliga styckar Lammet, så att de tar Kristus bara till vishet, till profet. De tilltalas av hans underbara lära men inget mer. De behöver honom inte till nytta för sig själva. De är inte i nöd över synden och behöver inte hans försoning och rättfärdighet – de behöver honom inte som överstepräst – inte heller får han bli deras kung och regera över dem eller bli dem till helgelse och förlossning. Dessa filosoferar över kristendomen och har allt bara i huvudet, i väl ordnade begrepp och grundliga kunskaper men börjar aldrig att tillämpa dessa på sig själva, på sitt eget hjärta och sin livsföring. O ve, hur förskräckligt att försöka lura den Helige! Det är till sådana stunderande förståndskristna Herren en gång skall säga: Vore ni blinda så vore ni utan skuld. Men nu säger ni: Vi ser. Därför står er skuld kvar (Joh 9:41).

Andra har Kristus bara till föredöme och helgelse och menar att han på så sätt skall bli vår rättfärdighet. Dessa vill ha Kristus bara till kung och sysslar endast med hans efterföljelse, vad de själva skall göra och bli genom ödmjukhet, bön och försakelse. På så sätt får de sken av att vara de allvarligaste kristna. Men under allt detta döljer sig föreställningen om värdet av deras egen gudsfruktan. De blir aldrig eländiga och förtappade syndare, som endast i Kristi försoningsblod har liv och tröst. Även om de efter förståndet helt riktigt bekänner trons lära, är deras sinne så helt upptaget av vad de själva gör och skall göra, att detta blir deras sång – det är inte den sången som sjunges av de saliga på Sions berg, om Lammet: Ty du blev slaktad, och med ditt blod köpte du åt Gud människor av alla stammar och tungomål (Upp 5:9). Den sången känner de inte till. De sjunger i stället om Lammet, som är vår förebild och som helgat oss genom sin Ande. Hjärtats egentliga tröst består i det som är verkat i dem, inte i det som Lammet med sitt blod förvärvat åt oss. Därför måste det sägas till dem: Detta allvar, denna gudsfruktan är god och prisvärd. Men skada bara att du inte kommit på skam med all din gudsfruktan och som utfattig och förtappad syndare fått lära att räkna allt detta som ren förlust (Fil 3:8). För Gud gäller endast ett: Lammet som blev slaktat och som köpte oss åt Gud med sitt blod.

Det finns andra som vill ha Kristus till försoning men inte till helgelse. De är till det yttre medvandrare i de kristnas lilla hop. De håller gärna till godo med att höra att inga synder kan fördöma oss och att inga goda gärningar kan göra oss saliga. Men de vill inte höra något om att döda köttet och följa Kristus. De klagar över att sådan lära tynger ner deras samveten med lagen. "De tager", säger Luther, "endast skummet av evangelium". De kan tala mycket om nåden och tron, men i vardagslivet är det ingen Herrens fruktans ande i dem. Då lever de helt fritt i sina synder och i sin orättfärdighet. De är vinrankor i vinstocken, som inte bär frukt och som inte beskäres och tuktas utan får växa fritt. De har inte Kristus till sin förebild.

Vad skall då sägas till dessa? – Jo, er iver för evangleium och samvetets frihet är värd allt beröm, men varför älskar ni inte Guds aga? Kommer inte även förmaningens ord från Kristus och apostlarna? Hela skriften är genomandad av Gud och därför nyttig till undervisning, till bestraffning, till upprättelse, till fostran i rättfärdighet, så att den människa som hör Gud till kan bli duglig för sina uppgifter, väl rustad till varje gott verk (2 Tim 3:16-17).

Lägg märke till att Lammet inte får styckas utan skall ätas helt. Du får inte ta för dig vad du själv vill.

Så skall oss Herren mer och mer framföra
Till hemlighetens uppenbarelse:
Blott Kristus för oss – att rättfärdiggöra,
Blott Kristus i oss – all vår helgelse.

Ju mer du lär dig, hur han sig förbarmar,
För dig alltmer han bliver dyr och kär.
På nåden trygg du vilar i hans armar,
Så djupt eländig i dig själv du är."

Källa: HUSANDAKT, C.O. Rosenius

Idag har vi läst en andakt av C.O. Rosenius ur hans bok HUSANDAKT. Denna bok har stått i bokhyllan orörd ganska länge nu och samlat damm. Häromdagen tog jag fram den och orden i andakterna, Guds ord, landar med buller och bång. Idag läste vi gårdagens andakt igen och denna har jag läst flera gånger nu. Jag tänkte dela den här med dig nu:

Jag är den gode herden. Den gode herden ger sitt liv för fåren (Joh. 10:11).

"Dessa ord är ju sen gammalt bekanta – dem har vi hört så ofta. Vem vill än en gång betrakta dem? Men det är detta ämne som kan göra ett iskallt hjärta brinnande och en död levande, om Guds Ande får öppna våra sinnen. Stanna än en gång och tänk på vad Herren Kristus själv säger: Jag ger mitt liv för fåren. Du är kanske fridlös, bedrövad, kall och olycklig, du har inget varmt och kärleksfullt hjärta att luta ditt oroliga huvud mot. Men hör nu, hur du kan få denna trygghet! Jo, genom att stilla betrakta din Frälsares ansikte, då han säger dessa ord – bed Gud om en stilla, betraktande ande och öppnade sinnen, då du hör Herren säga: Jag är den gode herden – jag ger mitt liv för fåren.

Lägg märke till vem det är som talar! Det är din Frälsare, han, densamme du talar till i bönen. Se på honom och hör honom säga: Jag är den gode herden – jag ger mitt liv för fåren. Märker du inte en djup och hjärtlig ömhet, när han talar så? Eller menar du att han är så kall och liknöjd för dig som ditt otroende och kalla hjärta påstår? – Tag då dessa ord med dig till bönen, då du har de mest tryckande bekymmer på ditt hjärta. Du vill klaga hos din Frälsare men känner ingen kärlek och finner inget gensvar. Försök då att fatta hans bild och se in i hans ansikte, då han säger: Jag är den gode herden – jag ger mitt liv för fåren.

Och se, det är än så länge bara hans ord du betraktat. Se honom sedan i den gärning som här omtalas, hans villiga lidande, hans svåra död. Låt så dessa ord: jag ger mitt liv för fåren ständigt förklara för din själ, vad du ser. Se, hur han villigt går fram mot representanterna för mörkrets makt, som söker honom i Getsemane trädgård, och säger: Är det mig ni söker, så låt de andra gå (Joh 18:8). – Jag ger mitt liv för fåren. Stilla som ett lamm, som ledes till slakt, går han ut till avrättsplatsen för att korsfästas och låter händer och fötter genomborras. Och när du ser honom i dödens allvar, hör då hans egen förklaring: Jag ger mitt liv för fåren.

Tvivlar du ännu på hans kärlek till fåren och hans omsorg om dem? Vill du hellre tro ditt eget mörka, lögnaktiga hjärta och djävulen som säger: Han frågar inte efter dig och bryr sig inte om din nöd. Han väntar att du själv skall övervinna det onda och själv försvara dig mot vargen. Driv bort dessa mörkrets ingivelser! Låt din Frälsare vara den han är, den evigt obegripliga kärleken, som inte kunde tåla att folket i öknen hungrade eller att en man hade en förtvinad hand.  Hur mycket mindre kan han då stå ut med att se din själ i nöd och fara utan att ingripa. Han har ju kommit i världen för din själs frälsning. Kristi person och hans ärende i världen är ett enda stort bevis på hans obegripliga kärlek till det fallna männskosläktet. Så vill han också att vi skall betrakta honom och hans gärning, då han säger: Ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för sina vänner (Joh 15:13).

Av detta drar jag den slutsatsen att allt vad jag själv upplever, ser, känner och tycker inte kan vara lika trovärdigt som det Kristus bevisar genom att ge sitt liv för oss. Han får sen pröva mig, hur obegripligt och hur pinsamt det än blir för mig. Han får lämna mig åt djävulen och allt ont så länge han vill - jag anar ändå att hos honom gömmer sig ett hjärta som blöder av innerlig kärlek. Så länge jag är i nådatiden och dömer mig själv och tar min tillflykt till nådastolen, så länge kan han omöjligt lämna mig på allvar. Nej, så sant som Herren inte kan ljuga, gläder sig hans hjärta över ett får som kommit till rätta.

Han utgav sig själv och sitt liv i döden för dig. Det är det stora beviset på hans kärlek. Genom detta bör du komma till en sådan tro, att han får göra med dig, vad han vill. På så sätt bör dessa härliga ord bli oss till nytta: Jag är den gode herden. Den gode herden ger sitt liv för fåren. Vad som än trycker, hotar och pinar vårt hjärta, har vi ändå en innerlig tillit till hans kärlek och herdetrohet och flyr till honom, som av hjärtat vill och så lätt kan hjälpa i alla svårigheter.

Den korta stund jag vandrar här,
Vad fruktar jag och klagar?
Han som den gode herden är,
Han mina steg ledsagar.
Han som gav livet för sin hjord,
Än med sin Ande och sitt Ord
Är när oss alla dagar.

Jag hör hans röst och känner den
Och går, dit han vill kalla.
De sina känner han igen,
Han räknat har dem alla.
Han söker den som vilse far,
Den svage i sin famn han tar,
Upprättar dem som falla."

Källa. HUSANDAKT, C.O. Rosenius