BEGRÄNSA SOCIALFÖRVALTNINGENS MAKT
- Advokaten Tryggve Emstedt i Gävle har skrivit följande:
Om ett barn far illa är samhället inte sällan snabba att omhänderta barnet med tvång - s k tvångsomhändertagande. Att denna möjlighet finns är i och för sig bra. Tillämpningen är däremot sällan särskilt bra. Det har jag kunnat konstatera efter att ha hållit på med den här typen av frågor under 20 års tid.
När det felaktiga beteendet har lett till ett ordförandebeslut placeras barnet i ett jourfosterhem och sedan blir det inte sällan en placering i utredningshem. Efter en tid kanske det visar sig att barnet måste omplaceras och det är dags för ett tredje hem inom loppet av några fä månader.
Inte sällan placeras föräldrar och barn långt ifrån varandra som leder till oerhörda praktiska och ekonomiska problem när de biologiska föräldrarna skall försöka upprätthålla ett umgänge.
Socialnämnden skall var sjätte månad se över om vård enligt LVU (tvångsvård) skall fortgå eller ej. Det är man dåliga på och många gånger får inte de biologiska föräldrarna klart för sig att så skall ske och att de har rätt att överklaga socialnämndens beslut var sjätte månad.
Vidare skall socialförvaltningen var 3:e månad ompröva umgänget och även ett sådant beslut skall vara skriftligt med besvärshänvisning. Här felar socialförvaltningen regelmässigt och i många fall har det gått flera år utan att de biologiska föräldrarna fått klart för sig att man kunnat överklaga den här typen av beslut.
Barnen är normalt sett placerade i ett familjehem och här uppstår ett ytterligare problem. Familjehemmet blir ofta så angelägna att behålla barnet - och har naturligtvis stor ekonomisk vinning av placeringen - att man aktivt motarbetar de biologiska föräldrarna vilket i sin tur leder till att relationen mellan omhändertagna barn och deras biologiska föräldrar snabbt försämras.
Socialförvaltningen kan också sätta upp praktiska hinder för ett umgänge genom att vägra utge ersättning till resor om man anser att de biologiska föräldrarna har tillräcklig egen ekonomi för att klara av att betala för umgängesresorna.
Fr om den 1 jan. 1997 skall socialförvaltningen aktivt arbeta för en återförening mellan barn och deras biologiska föräldrar. Jag har hittills sett väldigt lite av detta.
Det är skrämmande att se vilken enorm makt socialförvaltningen har i den här typen av ärenden. Det är av yttersta vikt att det omgående sker en översyn av socialförvaltningens agerande när barn är tvångsomhändertagna. Det måste ex bli nödvändigt för domstol att aktivt kunna gå in och ändra i en vårdplan.
Som det nu är styr socialförvaltningen i principiellt över densamma.
Att hela socialkontor tvingas stänga som i Gävleområdet (Bomhus och Valbo) är en helt given följd av socialförvaltningens utomordentliga förmåga att vägra samarbeta för att nå lösningar som kan vara till gagn inte bara för socialförvaltningen utan också för de placerade barnen och deras föräldrar.
Skapar man ständigt trassel för sina "klienter" så får man också räkna med merarbete. Vad socialförvaltningen ägnar sig åt just nu är inte sällan aktiv familjesplittring i kombination med att aktivt försämra den psykiska hälsan för de inblandade.
Familjesplittring är något som inte skall vara tillåtet vare sig enligt Barnkonventionen eller europeiska människorättskonventionen.
För att fä till stånd en ändring tror jag att samhället aktivt måste arbeta för att en del socialsekreterare fungerar som advokater för barn och föräldrar tillsammans och gör allt vad som står i deras makt för att hålla ihop den enheten. Nu skall man både vara advokater och åklagare och det klarar man inte av.
Nu är risken stor att familjesplittringspolitiken leder till att barn psykiska hälsa undergrävs och att vissa barn på sikt väljer att ställa sig utanför samhället. Att utbilda den här typen av "värstingar"' kommer att på sikt bli förödande för ett samhälle som snart inte tycks ha råd till annan vård än att låsa in folk och gärna så tidigt som möjligt istället för att aktivt arbeta preventivt för att förhindra utslagning.
Doc. Utdrag 1) Tryggve Emstedt
I Sverige skall man följa bl. a följa barnkonventionen och se till barnets bästa. Enligt Föräldrabalkens 6 kap 1 § skall barn behandlas med aktning för sin person och egenart och de får inte utsättas för kroppslig bestraffning.
Det är gott och väl att man skyddar barn från misshandel. Det bör en rättsstat göra. Samtidigt så får konsekvensen av den "noll-tolerans" som i princip gäller i Sverige numera innebörden att stora delar av min föräldrageneration skulle ha varit brottslingar om innan applicerar dagens regler på hur uppfostran bedrevs på 50-60 talen. Att skydda barn är som sagt en självklarhet men samtidigt så innebär det en stor fara när ett samhälle gör väldiga utredningar av örfilar eller misstankar om aga i hemmet. Agaförbudet är sannolikt det främsta instrumentet för socialförvaltningar runt om i riket att fortsätta sitt oerhört kränkande och klandervärda beteende där bristande respekt och nonchalans är vardagsmat. En i mängden av utredningar kom återigen fram till det i mitten av juni 1999.
Det måste rimligen vara en tydlig balansgång mellan samhällets maktmedel via socialtjänsten och respekten för inte bara barnens utan även föräldrarnas integritet.
En utredning - i det enskilda fallet - kan mycket väl vara motiverad MEN den får inte få vilka proportioner som helst utan borde åtminstone vid första påstådda eller uppenbara örfilen eller agan leda till en kort och koncis utredning som är avslutad inom 1-2 veckor.
Är agerandet brottsligt kan åklagaren med förtur besluta om strafföreläggande och så är det bra med det. Om rättsintyg visar blåmärken och andra spår av ren misshandel kommer självfallet saken i ett helt annat läge.
För närvarande har jag i egenskap av advokat ett ärende på gång som rör en styvpappas aga av en 7-åring som i sin har lett till att en socialsekreterare skall studera familjen minst fyra dagar per vecka och utredningen skulle pågå mer än en månad. Styvpappan som erkänt tycker liksom modern att utredningen är enormt kränkande.
I ett annat fall så har sociala placerat modern och en sexåring på utredningshem, under ett par månader p g a att barnet påstått att det blivit slaget. Under tiden får inte styvpappan träffa pojken och utredningen verkar inte vara på väg att avslutas trots att det gått mer än två månader sedan den påstådda misshandeln.
Sammanfattningsvis så anser jag att socialförvaltningarnas enorma makt och bristen på tillsynsansvar från samhällets sida är det största enskilda hotet mot samhällets överlevnad. Om man inte snabbt gör något åt allt godtycke inom socialförvaltningen och inför ett effektivt sanktionsansvar så får vi inte bara enskilda övergrepp på socialtjänstemän utan vi får också ett ökat ohälsotal som kanske gör människor arbetsoförmögna och psykiskt insufficienta - som i sin tur innebär uppenbara risker för misshandel inom hemmet.
Vidare är risken stor att den brottslighet som beskrivits på sistone bland unga som angriper unga och andra i utsatt position ökar än mer om föräldrar inte vågar vara föräldrar i rädsla för samhällets sanktioner.
En statlig utredning bör omgående ta en titt på hur man skall komma till rätta med socialtjänstens övergrepp på såväl barn som vuxna i namn av "barnets bästa" som man alltid åberopar.
Doc. Utdrag 2) Att JO-anmäla en social-förvaltning eller - sekreterare lönar sig sällan. Att anmäla till socialkonsulenten på Länsstyrelsen - som har tillsynsansvar - lönar sig än mindre. Där sover man sin sköna Törnrosasömn och vill inte stöta sig med sina f d kollegor.
Socialförvaltningar kan således år efter år ostört missköta ett ärende. Det händer ändå inget. Detta är man säkerligen väl medvetna om från socialförvaltningarnas sida.
Det är en obehaglig utveckling i ett land där man kan bli av med en anställning för att man lånat pengar från sin arbetsgivares kassa över natten.
Sverige är känt utomlands för att på lösa grunder tvångsomhänderta barn. I ett fall inför Europadomstolen -"Olsson 2"- uttalade sig tre domare i Europadomstolen kritiskt över de sociala myndigheternas allsmäktiga ställning i Sverige och över Regeringens oförmåga eller ovilja att utöva kontroll över socialarbetarna.
Det är på tiden att våra folkvalda politiker tar ett rejält tag i örat på de sociala myndigheterna och inrättar ett effektivt sanktionssystem för felaktigt och klandervärt beteende.
Det kan börja med böter och avstängning under någon månad men måste också innehålla risken för att bli av med sin tjänst. Så länge det nuvarande regelverket får leva kvar kommer socialförvaltningarna att peka långt finger åt de drabbade och fortsätta att år efter år förstöra människors liv ostraffat. Det händer inte sällan. Det händer alltför ofta enligt min 20-åriga erfarenhet som jurist/advokat i sociala frågor.
Doc. Utdrag 3) Det handlar om det i hela landet uppmärksammade Karlskoga-fallet som ställt institutet tvångsomhändertagande på sin spets. Det är tyvärr alltför vanligt med tvångsomhändertagande och så även i Gävle kommun. Särskilt den hårt kritiserade centrumgruppen gör många tvångsomhändertagande. Särskilt invandrare känner stor skräck inför risken att få sina barn tvångsomhändertagna.
Vad denna psykiska ohälsa kan betyda för föräldrar och barn kan vi bara gissa oss till men det kommer knappast att vara till fördel för samhället i stort.
I Karlskogafallet använde man sig av just försåtliga och föga distinkta termer för att beskriva vilka problem som Eva påstås ha.
Enligt artiklar från Karlskoga tidning hade Eva "svårigheter att trygga Adrian" som "behöver få växa upp i en miljö där han får trygghet, kontinuitet och stimulans". Det sägs vidare att Adrian haft blöt blöja på sig vid något tillfälle och han "har en svag anknytning till sin mor". Han behöver "knyta an till en omsorgsperson för att eliminera att hans känslomässiga utveckling allvarligt riskerar att skadas.
Karlskogafallet tar upp frågor som är mycket vanliga i tvångsomhändertagandesituationer. Sa vanliga att man starkt kan misstänka att social sekreterare går på kurser i sitt flummiga social/psykologiska språk så att man kan lägga sig till med ett språkbruk som Länsrätt och Kammarrätt särskilt lyssnar på. En typ av betingad reflex skulle man kanske kunna säga.
Eva är en person som inte haft problem med det sociala innan det här inträffar och på det sättet är hon typisk för gruppen som socialförvaltningarna "ger sig på".
Enligt juristen Siw Westerberg som antagligen är den som med framgång drivit flest mål mot Sverige i Europadomstolen - sa har 8-9 av de föräldrar som får sina barn tvångsomhändertagna vare sig alkohol eller narkotika eller psykiska problem i någon omfattning.
Jag har själv 20 års erfarenhet av tvångsomhändertagande och har en snarlik erfarenhet. Ofta handlar det om starka människor som har barn med särskilda problem eller söker socialbidrag eller på annat sätt söker socialförvaltningens (SF) hjälp. För socialförvaltningen framstår de inte sällan som obekväma/besvärliga och prestige uppstår i ärendet som gärna vill visa sin makt och då föra fram "barnets bästa" som ett mantraliknande uttryck.
I Gävle är det märkligt nog - såvitt jag känner till - nästan bara Centrumgruppen som figurerar när det gäller tvångsomhändertaganden.
När jag pratade med områdeschefen för Andersbergs socialförvaltning, Rolf Qvist, i våras så sa han att man bara haft ett fall av tvångsomhändertagande under de sista två aren och det ärendet ledde för övrigt inte till något tvångsomhändertagande.
Uppenbarligen arbetar man helt olika inom de olika socialförvaltningarna i Gävle kommun. Om en socialförvaltning (SF) inte tvångsomhändertar ett barn då slipper man också problemet med att hitta ett familjehem - som nästa alltid ligger långt från den plats där de biologiska föräldrarna bor- och man slipper problemet med att arbeta för en återförening av familjen. Något som nu ofta glöms bort helt av SF.
I Eva-fallet använde man sig också av ett språkbruk som är typiskt för tvångsomhändertagande: 'knyta an, omsorgsperson, trygghet, kontinuitet, familjehemsplacering etc. Jag blir fysiskt illamående av att i utredning efter utredning se denna "new - ageterminologi" som alltid skall vara så flummig som mojligt för att det skall vara sa så svårt som möjligt att överhuvudtaget förstå vad socialutredarna åsyftar. Dessutom skall da socialutredningar följas av psykologutlåtanden och utlåtanden från utredningshem vars språkbruk går i samma anda. Ett barn som man vill omhänderta anses ex "känslomässigt självförsörjande" och med det vill man säga att de biologiska föräldrarna inte räcker till. Därefter kan tvångsomhändertagande - cirkusen sätta i gång på allvar med jourhem, utredningshem, första familjehemmet och inte sällan också andra familjehemmet etc. och under tiden bryts föräldrarna ner och besöken av barnen blir allt färre och vara under allt färre timmar.
Snart är det sedan dags för fällan att slå igen och det sägs nu att det familjehems placerade barnet behöver "lugn och ro" i sin nya miljö och behöver tid att "knyta an" till familjehemsföräldrarna. Då får självfallet inte de biologiska föräldrarna vara där och sörja och skapa ovälkommen stress och otrygghet.
I Karlskoga hade man i Eva - fallet en genuint flat socialnämnd som litade på sina socialsekreterare. I Gävle verkar tilliten vara lika stor. Jag kan inte på rak arm påminna mig ett enda tillfälle där socialnämnden sagt nej till tvångsomhändertagande trots att jag vet att många i nämnden har hjärtat på rätta stället och också har en stor kompetens i sociala frågor. Frågan är då om samma nämnd också har modet att sätta Centrumgruppen i karantän och ej gå med på fler tvångsomhändertaganden i väntan på att socialkonsulentens stora utredning av Centrumgruppen är klar.
Tvångsomhändertagande av nyfödda barn
Av Tryggve Emstedt, Advokat.
-
Här kommer ytterligare en reaktion mot den grymma behandlingen som Christina Ekman i Stockholm utsattes för av socialarbetarna som avlönas med skattemedel.
Tryggve Emstedt är advokat i Gävle. Han är också samhällsdebattör.
Denna artikel har sänts till flera tidningar norr om Klarälven, men redaktionerna har vägrat publicera den.
Artikelserien återges här med författarens benägna tillstånd.
Sverige har gång efter annan försökt bevisa att man inte för en sekund ligger efter vad gäller forna Sovjetunionens gulagarkipelag. Allting vad Ni gjort kan vi göra bättre (läs sämre) tycks man nynna för sig själva. Vad gäller dokumentation av övergrepp mot mänskliga rättigheter på senare år så har ju svensk television blivit allt bättre på att dokumentera dessa övergrepp. Ett av de allra bästa reportagen var det om den gravida kvinnan Christina!! Det visades i Dokument Inifrån den 27 januari. Låt mig redan nu erkänna att programmet framkallade en helig vrede hos undertecknad.
1. I programmet får man följa någon slags förnumstig "överklassdam" inom det sociala som är den som "drabbas" av Christinas bristande samarbetsvilja. Denna representant för det sociala och statsmakten kan vi kalla Eva. Eva upplever Christina som jättejobbig för hon vill ju inte tacksamt ställa upp på den begränsade hjälp som samhället kan erbjuda. Hon vill ju inte ens bo hos missbrukande kvinnor för att tillfredsställa Eva. Christina är fräck nog att villa ha en bostad p g a att hon är gravid.
Kommentar: Samhället har en skyldighet att hjälpa ALLA, som behöver stöd enligt socialtjänstlagen och bistånd skall ges enligt 6 § socialtjänstlagen till bl a bostad.
2. Christina bär på ett barn. Ett barn skall skyddas enligt europeiska människorättskonventionen och enligt barnkonventionen. Samhället skall till "det yttersta av sin förmåga " skydda barn så ock ofödda barn. Således dr Evas dvs socialförvaltningens ovilja att skydda det ofödda barnet ett flagrant brott mot bl a barnkonventionen såvitt jag kan se.
3. Christina vill inte samarbeta och väljer att bo med barnets for i tält för att slippa konfronteras med socialförvaltningens direktiv.
Kommentar: Christina har alltså rätt till bostad och hon har rätt att enligt grundlag bli behandlad lika bra som alla andra samhällsmedborgare. Hon har ingen skyldighet att slaviskt gå med på socialförvaltningens direktiv. Däremot skall socialförvaltningen aktivt arbeta för en förlikning med modern så att inte Christina utsätter fostret för risker för dess överlevnad.
Även om det skulle vara så att socialförvaltningen beslutar om något mer tvång så skall l görligaste mån den enskildes fria vilja beaktas och respekteras.
4. Christina kommer in till sjukhuset innan hon skall föda och hyser välbefogad rädsla för hur socialförvaltningen skall agera.
Läkaren ljuger för henne och påstår att hon inte har kontakt med socialförvaltningen. Läkaren synes läcka hemligstämplade uppgifter i patientsekretessen på ett lättsinnigt sätt till det sociala.
Självklart skall läkaren ha en anmälningsplikt men kan rimligtvis inte ljuga om denna plikt. Det borde ankomma på Riksåklagaren att ex officio -å ämbetets vägnar - utröna om den behandlande läkaren verkligen handlat rött. JO torde ha en liknande skyldighet att "gå igång" p g a tv-programmet och vad som framkommit där.
5. När barnet är fött så vet alla utom Christina att barnet kommer att omhändertas. Det är vämjeligt fullständigt vämjeligt och vedervärdigt att Christina tvingas framföda barnet för att det sedan på tämligen godtyckliga grunder skall kunna tvångsomhändertas p g a det vårdintyg som lämpligt nog kommer till stånd i anslutning till omhändertagandet och sociala "kan ju bara inte låta bli" att ta det nyfödda barnet från sin mor. Eva är så oerhört övertygande när hon talar om varför hennes agerande var följdriktigt. Att sedan modern råkar vara fullt frisk några dagar senare kan ju bara inte Eva rå för. Hon tycks ju göra gällande att hon om någon år ett verkligt offer.
6. Fadern får sedan - märkligt nog enligt mitt förmenande chansen att ta hand om barnet och sociala lyckas få denna svaga man dit ett lydigt redskap för deras syften. Om han låter Christina träffa barnet sa innebär det risk för att han inte - på nåder - får behålla barnet.
Kommentar: det finns en regel i avtalslagen om att man Inte får använda sig av annans trångmål, oförstånd eller lättsinne för att betinga sig förmåner. Det er precis det som Eva gör. Hon kan sedan rättfärdiga sitt beteende mot Christina genom sitt stöd till fadern. Cirkeln är därmed sluten. Sociala har skyddat ett barn från sin uteliggande mamma som blivit uteliggare mot sin vilja bara för att socialförvaltningen inte kan uppfylla sin förbannade skyldighet att frambringa en lägenhet till en människa i kris.
Socialförvaltningen har skenbart varit hyggliga genom att istället "ge bort" barnet till dess far. Min uppfattning är sammanfattningsvis att när det gäller socialförvaltningar och deras agerande så finns det ingen bortre spärr. En socialförvaltning kan ostraffat göra i stort sett vad som helst och man är oerhörd snabba att betona att man "bara gör sitt jobb" och ser till barnens bästa.
Om Christinas fall vore unikt eller näst intill så vore det ju en sak, men när samma saker händer i stort sett varje kommun varje vecka då är ju något i grunden genuint fel. Socialförvaltningen har alldeles för mycket makt. Det handlar om att begränsa denna makt så snabbt det bara går. Det krävs handfast politiska beslut och utredningar som kan ställa de relevanta frågorna. Om inte statsmakten tar kommandot och tar initiativ till ändringar i regelverket så kan det bara fortsätta att gå bakåt. Sverige blir ett moraliskt/etiskt u-land på ännu ett område. Är det verkligen dit i strävar?
VARNING FÖR SOCIALTJÄNSTEN
Kent Sändh är laboratoriechef, uppfinnare och fd barnhemsbarn. Han är grundare av föreningen "Samhällets styvbarn". Varningen återges här med författarens benägna tillstånd.
Tio bud till dem som kommer i socialtjänstens/barnevernets blickfång:
1. Håll käft, allt du säger kommer att användas emot dig.
2. Ta omedelbart kontakt med en advokat.
3. Skaffa en psykolog även om du är frisk, du kan ha behov av det.
4. Ta inte emot någon hjälp, det kommer att tolkas som att du inte klarar dig själv.
5. Ta inte emot erbjudande av plats på mödrahem: Det är inte en hjälpinstitution, utan en övervakningscentral.
6. Begär skriftlig motivering till alla beslut som du utsätts för.
7. Överklaga alla beslut.
8. Ta inte emot erbjudande av placering i jourfosterhem. Du får inte tillbaka barnet.
9. Kom ihåg att när socialtjänsten pratar om hjälpinsatser, så menar de i regel omhändertagande eller övervakning.
10. Behöver du hjälp, använd vänner och släktingar - eller klara dig själv.
källa: http://www.vi-pr.se/varning_for_socialtjansten.htm