Minskade klyftor är den enda hållbara vägen!

Av , , 2 kommentarer 8

Med uttalandet "Du blir inte fattig för att din granne blir rik" försöker skattebetalarnas förening, påhejade från höger, försvara en politik som ökar de ekonomiska klyftorna i samhället. Om varje människa vore en ö så skulle det inte vara något problem med detta resonemang. Ännu är det inte så.

Vi lever i ett samhälle där vi gemensamt ska ta ansvar för framtiden och utvecklingen. Ansvar för våra egna barns och barnbarns möjligheter till ett gott liv, men även ansvar för andras. Vi står inför utmaningar gällande miljö, klimat och global resursfördelning som kommer att kräva modiga, tydliga och stora beslut på såväl nationell som global nivå. För att fatta och genomföra sådana beslut krävs en stark demokrati.

Ökade klyftor leder till att demokratin urvattnas. Vi saknar tillräckliga resurser att garantera en god utbildning till alla barn och ungdomar. Våra gemensamma trygghetssystem blir relevanta för allt färre i båda ändarna av inkomstskalan. Lösningen på dessa problem blir för de som fått kraftigt ökade ekonomiska resurser att lösa problemen själva, på sin egen ö. För andra finns få lösningar som de har någon egentlig makt över.

”Relativ fattigdom” vill inte moderaterna diskutera. När det gäller barn är dock begreppet fullt relevant. När acceptansen ökar på avgifter för skolresor, badhusbesök m.m. När föreningars medlems-, deltagar- och träningsavgifter höjs. Då är barnen som lever under ekonomiskt utsatta förhållanden de stora förlorarna. Även om de fortfarande får mat för dagen och tak över huvudet så lever inte dessa barn på en egen ö och har, glädjande nog, inte en förståelse varför de inte ska ha samma möjligheter som sina kompisar.

För mig som någorlunda frisk vuxen man så är ökade klyftor i sig inget problem. Att människor blir rikare och får större ekonomiskt handlingsutrymme är i utgångsläget bra (Hur det ekonomiska handlingsutrymmet används kan vara problematiskt). Det är hur klyftorna påverkar samspelet mellan människor som är oroande.

Varje människa är inte en ö. Vi lever tillsammans och delar problem och ansvar. De miljö- och hållbarhetsutmaningar vi står inför kommer att kräva gemensamma vägval och ställa krav på vår demokrati. Ökade klyftor försämrar vår demokrati, våra ungas och allas vår framtid.

Minska klyftorna i samhället – för att det finns en framtid!

 

2 kommentarer

Vem kan förstå det obegripliga?

Av , , 2 kommentarer 4

Dådet i Oslo är avskyvärt och obegripligt. Sorgen och saknaden för alla drabbade är ofattbar.
Ens otillräcklighet som människa känns monumental. Precis som alla andra så önskar jag att jag kunde förstå hur detta kunde hända. I denna längtan finns en uppenbar risk att förenkla.  Att dela upp världen i svart eller vitt, ont eller gott. Även om det i dag verkar lätt att definiera "ondskan" leder en sådan förenkling ingen vart. Liksom för andra terrordåd så kommer jag inte att kunna förstå. Däremot så kan jag begripa strukturer och motsättningar i ett samhälle där en världsbild skapas som leder till såna här förskräckliga handlingar. Att dessa världsbilder bygger på rejäla förenklingar kan vi vara övertygade om. Det var och en av oss kan göra är att se det komplexa i varje människa och det komplexa i den värld vi skapar tillsammans. Varje förenkling riskerar att minska förståelsen och i sin tur leda till en mindre human värld.


Sällan har ens mänskliga tillkortakommanden känts så stora som denna förmiddag. Men det är kanske detta som blir mitt bidrag. Att det är så lite en människa kan förstå, men så viktigt att ändå fortsätta försöka.

2 kommentarer

Allemansrätten – Vilket vackert ord!

Av , , 1 kommentar 5

Allemansrätten bygger på ett magnifikt sätt att se på vår natur. Den finns där, inte bara för den som har råd utan den finns där för alla. Allemansrättens rättigheter och skyldigheter är enkla och tydliga. Naturen är vår gemensamma tillgång och vårt gemensamma ansvar. Vilka lobby-grupper som fått miljöminister Carlgren att utreda om inskränkningar i allemansrätten kan man fundera på. De exempel där allemansrätten utnyttjats på ett oansvarigt sätt är varken så många eller så allvarliga att det borde leda till idéer om inskränkningar och undantag. Har man besökt andra länder i och utanför europa och mötts av skyltar med "No Trespassing!" och "Private!" samtidigt som man ofta går med oron av: "får jag egentligen gå här" så är allemansrätten en frihet som måste försvaras till varje pris. Att det finns människor som tjänar pengar på denna "rätt" är absolut inget problem. Om de däremot inte uppfyller de krav som allemansrätten ställer på alla som vistas i naturen så är det givetvis inte acceptabelt. Dessa krav är tydliga och exempel finns där gränsen har passerats vilket också fastställts i domstol.

Som markägare äger jag inte naturen mer än någon annan. Däremot äger jag rätten att skörda det naturen producerar (och ett ansvar att göra det på ett hållbart sätt). Att det finns konservativa krafter som trycker på för att ytterligare förstärka äganderätten får inte leda till att allas våra möjligheter till naturupplevelser försämras. Att begränsa allemansrätten är inget annat än snikenhet och missunnsamhet. Något som inte gynnar det land som jag vill leva i.


Allemansrätten är en viktig del av Sverige och ska bevaras.

 

1 kommentar

Haverikommission, Kriskommission och…

Av , , Bli först att kommentera 7

I Sverige ökar koldioxidutsläppen. Förra året ökade andelen flygningar i svenskt luftrum med 10 %. Vårt järnvägsnät har så stora brister att en modern uppföljare till Stefan Demerts klassiker "SJ, SJ, gamle vän" skulle passera vad man kan acceptera av lyteskomik. Vi svenskar utnyttjar jordens resurser på ett sätt som skulle kräva fyra jordklot om alla jordens invånare hade samma leverne som vi. Samtidigt lägger de fyra borgerliga partiledarna fram ett förslag på en "framtidskommission". Detta för att fram till 2013 utreda vad som är framtidens utmaningar och hur politiken ska läggas upp fram till 2020. I debattartikeln nämns faktiskt miljöfrågorna på slutet under benämningen "sist men inte minst". I Sverige använder vi oftast begreppet "kommission" för en grupp som utreder en oförutsedd och olycklig händelse. Det framgår allt tydligare att framtiden är just en sådan händelse för den moderatledda regeringen.

Finns inte politiska partier för att samla människor som har en gemensam syn på hur de vill att framtiden ska se ut? Forskare, vetenskapskvinnor och -män och andra experter har givetvis en viktig del i att fördjupa våra kunskaper, men om ett demokratiskt system ska fungera måste framtiden skapas med utgångspunkt från medborgarnas engagemang och vilja. De som har något att vinna på att en "framtidskommission" definierar alliansens utmaningar och politik är givetvis moderaterna. Om de tre små regeringspartierna ska fortsätta att överge sina kärnfrågor så krävs det nog att partimedlemmarna inte ska vara alltför inblandade i framtidsdiskussionerna.

För oss i Miljöpartiet är framtidens utmaning självklara:

Vi måste minska vårt utnyttjande av naturresurser så att vi hamnar inom de gränser som våra ekosystem klarar av. (Något så självklart, men så svårt att fokusera på.) För vår egen skull. För våra barn och barnbarns skull. För alla de miljoner arters skull som ger oss så många värden men som inte kan påverka sin egen chans till överlevnad. För att nå ett hållbart samhälle är det också nödvändigt att resurserna globalt fördelas på ett rättvisare sätt. Detta är för miljöpartiet såväl ett mål som ett medel. Sen har vi lite olika syn på hur vi ska nå detta på snabbast och bästa sätt, men vad som är framtidens viktigaste utmaning behöver inga gubbar sitta två år och fundera på.

Bli först att kommentera