Allemansrätten – Vilket vackert ord!

Allemansrätten bygger på ett magnifikt sätt att se på vår natur. Den finns där, inte bara för den som har råd utan den finns där för alla. Allemansrättens rättigheter och skyldigheter är enkla och tydliga. Naturen är vår gemensamma tillgång och vårt gemensamma ansvar. Vilka lobby-grupper som fått miljöminister Carlgren att utreda om inskränkningar i allemansrätten kan man fundera på. De exempel där allemansrätten utnyttjats på ett oansvarigt sätt är varken så många eller så allvarliga att det borde leda till idéer om inskränkningar och undantag. Har man besökt andra länder i och utanför europa och mötts av skyltar med "No Trespassing!" och "Private!" samtidigt som man ofta går med oron av: "får jag egentligen gå här" så är allemansrätten en frihet som måste försvaras till varje pris. Att det finns människor som tjänar pengar på denna "rätt" är absolut inget problem. Om de däremot inte uppfyller de krav som allemansrätten ställer på alla som vistas i naturen så är det givetvis inte acceptabelt. Dessa krav är tydliga och exempel finns där gränsen har passerats vilket också fastställts i domstol.

Som markägare äger jag inte naturen mer än någon annan. Däremot äger jag rätten att skörda det naturen producerar (och ett ansvar att göra det på ett hållbart sätt). Att det finns konservativa krafter som trycker på för att ytterligare förstärka äganderätten får inte leda till att allas våra möjligheter till naturupplevelser försämras. Att begränsa allemansrätten är inget annat än snikenhet och missunnsamhet. Något som inte gynnar det land som jag vill leva i.

Allemansrätten är en viktig del av Sverige och ska bevaras.