Varje dag jag skulle se mig i spegeln, skulle jag se den stjärna som lyser som starkast på himlen. Jag skulle alltid vakna med ett leende på läpparna, med smink som inte runnit och med hår som inte spretar. Jag skulle vara en perfekt människa vars liv är som en dröm.
Varje dag skulle se annorlunda ut och dagarna skulle präglas av försvinnande pengar och lunch med väninnor varvat med spya och glömska på nätterna. Genom min Blackberry skulle jag alltid få veta det senaste nytt som jag gärna för vidare, bara det inte handlar om mig såklart.
Jag skulle ha mitt drömjobb utan att behövt lyfta ett finger och jag hade fått äta med guldsked ända från födseln. Det bästa med dagarna skulle vara när jag går in i mitt ”lilla” rum med mina älsklingar. Där skulle det finnas allt! Prada. Gucci. Jimmy Choo. Sonia Rykiel. Chanel. Allt jag någonsin önskat, allt jag någonsin drömt om.
Nej! Nu ska jag sluta drömma. Det där är inte verkligheten. Allt är bara fejk.
För det första. När jag vaknar har mina blåa ringar under ögonen oftast intagit en svart färg, mitt slitna hår står alltid åt alla håll och jag blir allt annat än glad när mitt larm aldrig vill sluta tjata.
För det andra. Jag tar mig motvilligt igenom mina alldeles för lika dagar. Larmet ringer. Bussresa till Storuman. Skola hel dagen. Bussresa hem. Middag. Träning. Plugg. Sova. Också om igen.
För det tredje. På skolan ägnar jag 99 % av tiden till att plugga även om jag hellre valt att luncha med vänner eller tagit en glass i solen. Så är det om man är ambitiös. Då får man slita häcken av sig i hopp om att nå sina mål och sina drömmar. Missförstå mig inte. Jag har valt att gå skola själv och jag gillar det, men bara för det så tycker jag inte att den är hur lättsam och rolig som helst alla gånger.
Bussresorna mellan Vilhelmina och Storuman har tagit ungefär 29 370 minuter, 489,5 timmar eller 20,4 dygn under dessa tre åren. Tänk vad jag kunde ha gjort istället för att spendera all denna tid på bussen. Jag hade kunnat träffa mina kompisar oftare eller bli ett bättre på någon sport om jag nu önskade.
Under nätterna får jag knappt sex timmars sömn och med mina ringar liknar snart mitt ansikte den svenska flaggan. Vilken människa förväntas vara aktiv, rolig och social när man knappt får sova på nätterna? Sådana krav har jag på mig, jag måste vara perfekt.
Att vara glad när man lever som en robot är omänsklig!
Det är bara 110 dagar kvar tills jag lämnar Luspengymnasiet, vilket ger en hel del blandade känslor. Dock ska jag efter studenten se till att ha det kul och få det jag förtjänar efter allt detta slit.
Det är inte så konstigt att en ny krisperiod kommit till människornas liv. Nu har krisfamiljen fått ett tillskot, nämligen 20-års kris vilket jag på mina snart 19 år känner av mer och mer för varje dag. Förväntningarna är höga och idag vill alla att vi ska vara som de perfekta renässansmänniskorna. Vi ungdomar ska inte bara vara duktiga i skolan, vi ska vara vältränad, vara glada, se bra ut, ha mycket kompisar och dessutom hinna tänka på framtiden och alla val som snart ska göras. Pressen som sätts på oss är inte liten!
Tänk om livet vore en film… Då skulle vi alla slippa vakna med en stor säck att bära. Det skulle vara underbart!
Starta en blogg!
Logga in
Registrera dig
Kontakt
Linnea
Inlägg - RSS 2.0
0
Nyheter från VK