Linnea - Skolblogg - Etikett - jobbigt | Västerbottens-Kuriren

Linnea Järkstig är mitt namn. Jag är 18 år och pluggar på Luspengymnasiet i Storuman.

När jag inte pluggar, tränar eller sover så lever jag mina drömmar. Där får mina fantastiska vänner, underbara familj och min otroliga pojkvän plats.

Förutom att bli vuxen, skaffa barn och allt det där är nog mitt högsta mål med livet att bli journalist. Ett yrke jag varit intresserad ända sedan 8:e klass.

I bloggen publicerar jag mestadels sådant som rör skolan, men ibland kan det även komma annat roligt. Så håll koll! ;)

Skrivs av

Linnea
Järkstig

Vanliga etiketter

Bling UF lycksele polen praktik roligt skola smycken uf ung företagsamhet vk

» Visa alla etiketter

Mest kommenterat

Arkiv

Inlägg - RSS 2.0

Inlägg - Atom

Kommentarer - RSS 2.0

Hittat nåt olämpligt på den här sidan? Anmäl!

Visar inlägg med etikett jobbigt

Visa träffar från alla bloggar

Om livet vore...

Av Linnea Järkstig, fredag 24 februari 2012 klockan 14:17,

Varje dag jag skulle se mig i spegeln, skulle jag se den stjärna som lyser som starkast på himlen. Jag skulle alltid vakna med ett leende på läpparna, med smink som inte runnit och med hår som inte spretar. Jag skulle vara en perfekt människa vars liv är som en dröm.

Varje dag skulle se annorlunda ut och dagarna skulle präglas av försvinnande pengar och lunch med väninnor varvat med spya och glömska på nätterna. Genom min Blackberry skulle jag alltid få veta det senaste nytt som jag gärna för vidare, bara det inte handlar om mig såklart.

Jag skulle ha mitt drömjobb utan att behövt lyfta ett finger och jag hade fått äta med guldsked ända från födseln. Det bästa med dagarna skulle vara när jag går in i mitt ”lilla” rum med mina älsklingar. Där skulle det finnas allt! Prada. Gucci. Jimmy Choo. Sonia Rykiel. Chanel. Allt jag någonsin önskat, allt jag någonsin drömt om.

Nej! Nu ska jag sluta drömma. Det där är inte verkligheten. Allt är bara fejk.

För det första. När jag vaknar har mina blåa ringar under ögonen oftast intagit en svart färg, mitt slitna hår står alltid åt alla håll och jag blir allt annat än glad när mitt larm aldrig vill sluta tjata.

För det andra. Jag tar mig motvilligt igenom mina alldeles för lika dagar. Larmet ringer. Bussresa till Storuman. Skola hel dagen. Bussresa hem. Middag. Träning. Plugg. Sova. Också om igen.

För det tredje. På skolan ägnar jag 99 % av tiden till att plugga även om jag hellre valt att luncha med vänner eller tagit en glass i solen. Så är det om man är ambitiös. Då får man slita häcken av sig i hopp om att nå sina mål och sina drömmar. Missförstå mig inte. Jag har valt att gå skola själv och jag gillar det, men bara för det så tycker jag inte att den är hur lättsam och rolig som helst alla gånger.

Bussresorna mellan Vilhelmina och Storuman har tagit ungefär 29 370 minuter, 489,5 timmar eller 20,4 dygn under dessa tre åren. Tänk vad jag kunde ha gjort istället för att spendera all denna tid på bussen. Jag hade kunnat träffa mina kompisar oftare eller bli ett bättre på någon sport om jag nu önskade.

Under nätterna får jag knappt sex timmars sömn och med mina ringar liknar snart mitt ansikte den svenska flaggan. Vilken människa förväntas vara aktiv, rolig och social när man knappt får sova på nätterna? Sådana krav har jag på mig, jag måste vara perfekt.

Att vara glad när man lever som en robot är omänsklig!

Det är bara 110 dagar kvar tills jag lämnar Luspengymnasiet, vilket ger en hel del blandade känslor. Dock ska jag efter studenten se till att ha det kul och få det jag förtjänar efter allt detta slit.

Det är inte så konstigt att en ny krisperiod kommit till människornas liv. Nu har krisfamiljen fått ett tillskot, nämligen 20-års kris vilket jag på mina snart 19 år känner av mer och mer för varje dag. Förväntningarna är höga och idag vill alla att vi ska vara som de perfekta renässansmänniskorna. Vi ungdomar ska inte bara vara duktiga i skolan, vi ska vara vältränad, vara glada, se bra ut, ha mycket kompisar och dessutom hinna tänka på framtiden och alla val som snart ska göras. Pressen som sätts på oss är inte liten!

Tänk om livet vore en film… Då skulle vi alla slippa vakna med en stor säck att bära. Det skulle vara underbart!

Kommentarer: 0 Kategorier: Funderingar Etiketter: jobbigt stressad pressad skolan drömvärl min värld

Auschwitz - Aldrig igen!

Av Linnea Järkstig, torsdag 22 september 2011 klockan 14:40,

Här har det gått över en miljon trehundra tusen människor helt i onödan. Här har liven plågats helt förgäves. Här går jag nu.

Det var en av alla tankar som slog mig när jag vandrade i det före detta koncentrationslägret Auschwitz. Det kunde lika gärna ha varit du eller jag som blev drabbad, för här spelade det ingen roll vem du var, utan det viktiga var att du var uppväxt i en religion som inte var accepterad av en endaste människa, Hitler.

Första gången jag besökte dessa koncentrationsläger, Auschwitz och Birkenau tänkte jag inte så mycket på vad som faktiskt hänt utan då såg jag bara rester från vad som fortfarande fanns kvar. Jag gick omkring och såg klösmärken på väggar, gaskammare, förslitna trappsteg och jag såg bilder från ett urval av alla fångar. Med andra ord såg jag tortyr.

Den här gången såg jag inte, jag ville inte se, jag orkade inte. Vissa rum gick jag bara rakt igenom utan att kolla, det var för jobbigt. Nu förstod jag, nu hade jag tid att tänka vad dessa barn, kvinnor och män faktiskt gått igenom. Det var fruktansvärt och jag skulle aldrig någonsin mer vilja åka dit igen.

Jag kanske är töntig, men hur mycket jag än försökte så kunde jag inte hålla tårarna borta. Usch, vad arg jag blir på mig själv. Jag tycker att det var jättejobbigt att gå igenom ett koncentrationsläger där människor precis som du eller jag mördats, plågats, skiljts från sina älskade och mist hela sin livsglädje. Jag känner mig så mesig, hur kan jag gå där och gråta medan det var tusen gånger värre för de som faktiskt var där. Vad egoistisk jag är.

Andra världskriget är faktiskt något som jag personligen är väldig intresserad av, det är så sjukt att en man kan komma till makten och i princip bestämma över ett helt land. Även fast ni kanske inte tycker att detta krig är lika intressant och lärorikt som jag tycker, så tycker jag att Auschwitz är en plats som alla människor någon gång under sitt liv borde besöka. Fast jag varnar er, besöker ni denna plats fler än en gång så var beredd på något riktigt jobbigt!

Den 13 september var det jag besökte Auschwitz tillsammans med lärare och elever från min skola. Det var vår andra dag i Polen.

Kommentarer: 0 Kategorier: Polenresa Etiketter: Auschwitz Polen fruktansvärt jobbigt gråta