Söndagskrönikan – En konsert jag aldrig glömmer

Söndagskrönikan : "En konsert jag aldrig glömmer"

 Året är 2003 och jag är femton år gammal. Det är en kall och blåsig höstkväll och jag står inne på Idun, Folket Hus i Umeå. Hjärtat klapprar så hårt innanför bröstet att jag inte hör mina egna tankar eller vad förbandet spelar. Det enda jag tänker är att jag vill slå nåt hårt i huvudet på den svettiga tjejen som tydligen känner förbandet och som hela tiden hoppar på mina tår och armbågar mig i ansiktet. Jag vill att låten ska ta slut nån gång så att förbandet slutar att spela så att den svettiga tjejen försvinner därifrån. Jag är inte där för deras skull, jag är inte intresserad av deras musik. Jag är där av en enda anledning.
Jag ska se Broder Daniel.

Det händer på riktigt, jag är verkligen där, jag ser mikrofonen på scenen bara några meter framför mig. Om bara några minuter kommer den riktiga Henrik att kliva ut på scen och det riktiga bandet kommer att spela alla låtar som jag vid det laget hade börjat identifierat mig med. Om några minuter kommer jag att höra dem spela mina favoritlåtar och det kommer inte att vara från söndersprängda högtalare med för mycket diskant från en skiva som jag lånat i smyg från min storebrors rum. Utan jag och Broder Daniel kommer att befinna oss i en hel timme i samma rum, andas samma luft.

Förbandet slutar att spela och det är helt plötsligt fullt framför scen. Jag försöker att inte tappa bort mitt sällskap i det rasande vimlet. Ena stunden var jag ensam, i nästa är jag mitt i ett enda virrvarr av armar, hårspraystuperat hår, svarta byxben och  jag ser så många stjärnor i ansiktet att jag blir alldeles yr. Hela publiken blir till en. Hoppar en hoppar alla, och vi skriker allihopa efter samma sak. Broder Daniel.  Ett gitarrintro börjar spela, i vad som känns som i flera timmar. Mjölksyran hugger till men jag fortsätter att hoppa.

Sen kommer Henrik ut på scen, publiken exploderar och jag slukas upp.

*

Varför Broder Daniel är den konsert jag aldrig glömmer beror inte bara på att jag var ett hängivet fan som dyrkade bandet. Inte heller enbart för att jag använde mig av deras låtar som ett sätt att kanalisera all tonårsfrustration och ångest. Utan den främsta anledningen är för att jag var där med honom. Min högstadieförälskelse. Och efter att ha, tillsammans med publiken, skrikit sig hesa av förtvivlan så spelade de till sist "Whirlwind" och hur töntigt och klysight det än låter så var just han min egna virvelvind. Så just då, de där minutrarna som Henrik sjöng om sin kärlek som var en superstjärna, tillsammans med mitt livs kärlek, kan vara ett av mina favoritminnen.

 Broder Daniel – Whirlwind

 Efter konserten klippte jag ut rescensionen från Aftonbladet och klistrade upp den på insidan av min garderob, för att bevara minnet. Sen flyttade jag hemifrån och glömde bort den. Och efter all tid så hängde den fortfarande kvar där.

 Notering: Bilden längst upp har jag lånat av marcusbiblioteket. Till skillnad från honom så hade jag ingen kamera med mig den kvällen. Tack Marcus!

__________________________

Söndagskrönikan är något som jag kommer att införa här i bloggen framöver. Det är en del av Söndagsutmaningen och det här är min första vecka. Det går ut på att vi bloggare som är med, varje onsdag skriver förslag på ämnen i Trollbottom’s blogg. Sen lottas ett förslag fram som presenteras på fredagen och som sen vi bloggare publicerar på söndagen! "En konsert jag aldrig glömmer" var roligt nog, mitt förslag!
De andra deltagarna är : Jocke, John & Ida.