Det är ingen nyhet att jag har en minigris. Och han har jag haft sen jag var sju år gammal, han har alltid funnits där. Genom hela mitt liv. Barndomen, övre barndomen, tonåren, ungdomen och sedan i vuxen ålder. När man fick glasögon fanns han där, när man började på mellanstadiet och lärde sig sin postadress, där fanns han. Man började högstadiet, fick bröst, mens, finnar, första kärleken, betyg, upptäckte smink, hormoner, ja allt. Grisen har alltid stått där i hallen och lekt med nån filt när man kom hem från skolan och slängde av sig skorna. Trogen som ett stenblock har han väntat på en när man kommit hem efter första kärlekskrossen, arbetsinterjuven eller bara när man ramlat in efter en fest. Han har alltid varit där, snarkat i sängen så det dånar. Eller gnidit trynet mot foten när man pratat i telefon.
I eftermiddag trodde vi alla att han skulle dö. Tuggade fragma, spydde blod (trodde vi, sen visade det sig att det var gamla jordgubbar). Jag var helt skakis i knäna, "nu dör grisen", vad ska man göra. Jag har ändå suttit palliativ flertalet gånger med is i magen, tänkt att det är livets gång och att det är fullt naturligt. Jag vet att minigrisar lever till de blir femton år gammal och det är den ålder min egen fyller nu till hösten. Jag har ändå vant mig tanken att han kommer att dö snart. Men ändå kändes det hemskt när jag stod på knäna och hjälpte han att spy. Halvskrek till mammas sambo "ska han lix dö vill jag att han dör snabbt!".

I efterhand var det ingen fara på taket, grisjäveln hade såklart tuggat i sig halva gräsmattan och sen avrundat med jordgubbar. Alla med djur vet att de rensar magen genom att äta gräs. Men det visste inte jag då han väl började hulka upp sina inre organ och vi alla trodde att det var blod eftersom saliven var rödfärgat, som egentligen bara var gamla jordubbar.
Nu sover han under sin vinröda filt med får på.
Lilla grisen min.

Fan vad han skrämde mig.