Kan man likna förlusten av ens hårddisk med att ens hem brunnit ner?

Jag har aldrig varit med om att min bostad brunnit ner, inte heller vill jag vara med om det. Men jag kan närmast föreställa mig hur förlusten måste kännas i och med att min hårddisk kraschat, och allt innehåll försvunnit. Jag är snart 25 och har hunnit med några datorer, har omsorgsfullt överfört mappar och filer vid varje datorbyte. Men nu är allt borta. Alla mina fotografier från drygt tio år bakåt i tiden, mina uppsatser, mina noveller, gamla romanförsök, dikter, alla hundratals timmar jag suttit och ritat bilder, alla MSN-konversationer (den moderna tidens brevkorrenspondens) som jag sparade för att gå igenom vid ett senare tillfälle (för ung för att säga ”ålderns höst”), från personer som inte längre lever och som jag aldrig mer kommer att kunna prata med igen, åtta år gamla filmsnuttar, bokmärken et cetera.
Vad känner folk när ens hem brunnit ner? Vad är det som är det mest sorgliga? Förlusten av huset? Möblerna? Är man försäkrad går det att ersätta dessa saker, men vem kan ersätta familjealbum och arvegods som funnits i flera generationer?

Jag känner bara fan fan fan. Hade inte nåt klappfullt troll (läs: inte jag då) tappat min dator i golvet så hade jag fått min lön veckan efter, köpt en ny hårddisk och sen gjort en back-up. Men ödets jävla ironi älskar att slå krokben på mig. Dagen efter pratade jag med en vän om förlusten, jag:
”Vet inte vem denna ”klappfulla troll” är, men får jag reda på vem det är så…”
”Får hen betala för en ny hårddisk som kompensation?”
”Skit i pengarna! Som kompensation ska jag få radera vederbörandes hårddisk, bokmärken, memory card och minneskortet till telefonen! Först då ska det kännas som rättvisa skipats”