Jag läser svenska C och vi håller just nu på med en skrivövning som jag tycker är riktigt rolig och det är "flödesskrivning". Det går ut på att man får ett ämne, en känsla eller början på en mening och sen ska man på fem-tio minuter bara dutta ner det första man kommer att tänka på. Och är det något jag är bra på så är det just att tänka snabbt och associera. En av övningarna var att man skulle skriva ner fem lekar man lekte i sin barndom och sen fick man utveckla en av dem. Jag tänkte att ni skulle få läsa vad jag bland annat lekte när jag var en liten snoris.

1. De fyra kungarikena
   Rätt simpelt egentligen. Den här leken lekte jag när jag var hos farsan på helgerna och inte hade med mig några leksaker. Det man behöver är en kortlek och en jävla fantasi. Plocka sen ut kungarna, knektarna och drottningarna och spela rollspel med dem. Jag hittade på namn, personligheter och sen var det bara att låta intrigerna härja fritt. Ruter knekt hade en affär med hjärter dam som var rätt så trött på sin kung som i sin tur spenderade alldeles för mycket tid med den onda spader drottning som ville ta över alla kungarikena och vara den enda drottningen. Jag hittade på olika scenarium för varje gång. Min favoritdrottning var ruter som tyvärr alltid vart utsatt för komplotter och tragedier. 
   
   
   
   
    
2. Thundercats
   Lite som tjuv och polis fast istället var man karaktärer från den otroligt populära (på min tid) tecknade serien Thundercats. Jag var alltid den snabba Cheetara och jag lekte alltid med två bröder som bodde bredvid lekparken och tillsammans spelade vi upp våra favoritavsnitt från serien.  
   
   
   
    
3. Barbie och hennes värld
   Som nästan alla mina jämnåriga tjejkompisar lekte jag med Barbie-dockor. Jag ska erkänna att jag hade en rätt så stor samling med både dockor, bilar och flera uppsättningar med kläder. Såhär i efterhand spyr man lite i munnen att man lekte med sådana kvinnoförnedrande dockor, men men. Jag hade iallafall två Ken-dockor, den ena var snygg med "riktigt" hår och den andra var mindre snygg och han döpte jag till Erik. Mitt favoritscenarium var när Ful-Erik skulle förstöra mellan Snygg-Ken och Barbie som han givetvist var helt betuttad i. Stackars Ken med sin vita sportbil kunde bland annat bli nedknuffad från ett stup av Ful-Erik och hans skruttiga rosa jeep. Eller så stängde Ful-Erik in Snygg-Ken i nån grotta, förhäxade Barbie med nån trolldryck så att hon skulle tro att Ful-Erik var Snygg-Ken och så vidare. Låter helt bananas men när jag berättade om den här leken så avslöjade en i min klass att hon också hade en sån lek. Haha.
   
   (det här har inget med Barbie eller lekar att göra, men som kuriosa kan jag berätta att jag hittade en teckning som jag målat när jag gick på dagis. Den föreställer en svartklädd man som håller i en kniv, en prins som är död och en prinsessa som blir tvungen att gifta sig med trollet. Någon läsare som vågar sig på en Sigmund Freud-gissning om vad det betyder? Jag tror att redan när jag var miniatur-Minnalainen så gillade jag inte när det alltid slutade "och så levde de lyckliga i alla sina dar" utan föredrar lite oväntade slut som "och så dog prinsen och prinsessan fick leva med ett fult troll i alla sina olyckliga dar")
    
   
   
    
4. Café-leken
   Den här leken utspelade sig på fritids-eller-vad-det-nuförtiden-heter, det där man går strax innan man gör sin debut på grundskolan. Iallafall. Vi lekte att vi hade ett café och jag ville alltid vara servitris och jag minns att serveringsbrickan var knallgul och jag gick runt och serverade folk och plockade glas från borden. Jag minns att jag älskade att ha den rollen och tyckte det var det roligaste som fanns (just då) och bestämde mig för att "när jag blir stor ska jag bli servitris". Tur nog så ändrar man sig hela tiden när man är snoris. Jag hoppade runt bland yrkena rätt så kraftigt, bland annat ville jag bli cirkusartist, sen ville jag bli frisör, medlem i Spice Girls, målare, jobba med djur och sen när jag kom upp i tonåren och hade svart hår, en halv kajal runt ögonen och klampade omkring i kängor med ansiktet fullt av titanskrot så ville jag bli författare. Jag hade inte bara en skrivmaskin utan två. Den ena var en såndär traditionell och den andra en elektrisk. Jag skrev poesi, noveller, låttexter och en jävla bisarr science fiction/fantasy-roman på några hundra sidor. Tur nog skrotade jag skiten innan jag visade den för någon annan. 
   På den där tiden drömde jag om att få jobba på en stor tidning, för mig var det Aftonblaskan och Expesten. Det tog mig några år till att inse att de båda tidningarna endast duger till att torka sig i röven med när man går på utedasset. Efter högstadiet hamnade jag i en skriv-dvala och skrev endast skoluppgifter och lite skit på communityn Apberget fram till då jag startade upp den här bloggen. Jag hade glömt bort hur mycket jag egentligen tycker om att skriva och nu ska jag försöka skriva nåt hela tiden för att undvika hamna i dvala igen. 

Det fanns en femte lek som jag skrev ner på skrivövningen, en om prinsessor med magiska krafter och-så-vidare, men nu har jag sutti här i datasalen ett bra tag och vaktmästaren vill nog låsa. Men avslutningsvist vill jag bara säga att när jag började tänka efter vad jag lekte för något när jag var liten insåg jag att jag skulle kunna skriva flera tusen ord om de lekarna. Jag vet att jag var inne på det lite när jag skrev om 3-åringar som har iphone, men hur kommer svaret vara om man ställer frågan "vad lekte du för lekar när du var liten" till någon född på 2000-talet om tio år? Lekte de kurragömma, klapplekar, tjuv och polis eller blir svaret att de spelade Angry Birds och Fruit Ninja och "annat-populärt-futuristiskt-spel" på sina telefoner?

När man rensar på vinden och går igenom alla lådor med barnleksaker blir man nästan mörkrädd. Barnvagnar, dockor, tiaror med matchande låtsasörhängen, ponyhästar, dockhus med mamma-och-pappa-dockor, barbiedockor med tillhörande hus, bil, häst och en jävla massa kläder i rosa, tyll och spets. Man behöver knappast ha tarmar i skallen för att räkna ut vilka signaler dessa leksaker sänder ut, det vill säga : sköta om barn, ta hand om hemmet, sköta hushållssysslor, vara en liten prinsessa med rosa kläder.

Perkele heller. Trots alla dessa mamma-och-pappa-barn-lekar så är jag stolt att jag har en sund kvinnosyn och är feminist. Mina framtidsvisioner spretar tack och lov åt det andra hållet och jag är Barbies motsats : smygtjock, svartsminkad, mörkhårig, urusel på matlagning och jag varken har eller eftersträvar att ha en "Ken" i mitt liv. Vem vill vara en prinsessa och ha en prins när man kan vara sin egna kung?

Copyright mig eller nåt
(bilden är givetvist full med sarkasm)

Läs mer om mitt rosa liv här.

När jag var en liten så hade jag ingenting som dagens barn har. Jag hade ingen vecko eller månadspeng. Ingen mobiltelefon, ingen ipod, ingen dator, inga robotleksaker, inget internet och så vidare. Jag hade två (rosa) bokhyllor med böcker, ett skrivbord med ritpapper, ihoptorkade tuschpennor, en dagbok, Barbies och en skranglig kassettbandspelare som jag spelade blandkasetter på. När man lekte så byggde man fantasislott för sina Barbie-dockor, hade Småstjärnorna eller ritade teckningar. Och man ägde absolut inga pengar. Ville man ha nåt fick man fråga snällt, och då pratar vi om att köpa en Daimstrut eller en serietidning. Och det är inget man frågar om varje dag (eller vecka). Ibland försökte man få ihop pengar på eget sätt. Ha ett försäljningsstånd med "lemonade" eller samla ihop pantburkar. Jag och en grannflicka samlade en gång ihop en massa fina stenar som vi hittat på marken som vi naivt nog trodde kunde vara värdefulla - allt för en Daimstrut mitt i gassande sommarvärmen (såklart ville ingen köpa våra smutsiga stenar som vi plockat upp från marken).

Arton kronor kostade en Daimstrut. Det är mycket pengar för den som inga har. Så när påsken kom så var det med glädje jag och nii-nii mottog den. Flera kvällar innan själva påskningen satt vi och ritade och målade teckningar som vi kunde ge bort i utbyte mot godis eller en slant. Och när det var dags att påska så fick vi låna kjolar och sjalar av äiti, som hjälpte oss med sminket och sen gick vi ut på samhället med varsin korg full med teckningar för att "påska".

Ibland fick man godis, ibland en torr mandarin och hade man otur fick man ingenting. Än i dag, över femton år senare, minns jag hur hemskt det kändes när det stod en halvfet medelålders man i dörren och hånfullt skickade bort en när man räckte fram en handgjord påskteckning.

Så med det färskt i minnet bestämde jag mig att i år så skulle jag välkomna påskkärringarna med godis. Ett kilo godis, en påse klubbor och två påsar påskskum och femton små påsar senare och inget besök från nån från Blåkulla så slår det mig att dagens ungar är för fina för att gå ut och påska. Till skillnad från min barndom så har barn numera allt och varför ska dom då gå ut och påska när dom kan sitta inomhus, spela Super Mario Cart till Wii och dricka coca cola?