Det är helt fantastiskt underbart när nån sinneslö imbecill lämnar ett halvt paket med krossade tomater i det allmäna kökets kylskåp. Den sinneslöa imbecillen verkar inte förstå att när det är vitt, ludet och rör på sig att det är dags att förpassa det till eftervärlden. När jag öppnade kylskåpet och fick kaskaden av mögelodören i ansiktet krullade ögonbrynen ihop sig, och efter att ha tagit djupa andetag genom fönsterspringan var jag redo att finkamma kylskåpet efter den skyldiga.
När jag hade kasserat det vita, ludna snusket kokade jag en kopp té för att lindra nerverna och tänkte att jag skulle ta den sista biten mazarintårta som jag bjöd klassen på igår. Biten med mazarintårta låg inuti en fin förpackning och jag la upp den på ett fat för att avnjuta med mitt té. Tyvärr hade jag inte räknat med att mögellukt är som Hulken - att den kan tränga sig igenom alla sorters väggar. Så när jag trodde att munnen skulle fyllas av mazarin fick jag istället den friska smaken av förnuttsele och luden svamp.

Jag läste på internet att det enda sättet att sanera sig mot något sånt här är att gurgla ett valfritt explosivt ämne och sen svälja en tändsticka.
Inget kommer någonsin att smaka bra igen.

 Saker som inte så många känner till om mig:

# När jag var liten klarade jag inte av att svälja tabletter utan var tvungen att ta all medicin flytande. Flytande alvedon, mums filibabba!

# Några av mina fobier/saker jag är extremt rädd för innefattar jultomtar, mögel, dörrklockor, stängda dörrar och förlossningar.

# Jag måste alltid lämna kvar lite vätska i glaset som jag dricker ur, jag kan inte dricka upp allting. Jag har läst nånstans att det är ett tecken på alkoholism så därför lät jag bli och nu är det en vana.

# Starten för min vegetariska livsstil började när jag var åtta år gammal.

# Dagen då jag insåg att människor är onda var när jag gick i lågstadiet. På den tiden ägde jag en vacker klarröd liten spark som jag fått present. Jag var mycket glad över den och lät ingen annan än mig själv sparka med den. Jag minns inte exakt men jag råkade lämna kvar den på skolan och när jag skulle hämta den med Iggy så hittade vi den sönderslagen ute på skridskoplanen. Jag sörjde hela vintern men hade lärt mig en nyttig läxa som varken kyrkans barntimme eller fröken kunde ha gjort.

# Jag har ett ärr på höger knoge som jag fick när jag cyklade in i hörnet på skolbyggnaden. Det var ingen olyckshändelse utan jag var helt enkelt ouppmärksam eftersom jag tittade på killen jag var kär i.

# Jag vet inte om det beror på mitt korta tungband men jag har aldrig lyckats lära mig hur man blåser bubblor med tuggummi och jag var alltid grymt avundsjuk på tjejerna i klassen som kunde.

Jag var på besök hos en bekant och när vi satt på yttertrappan och njöt av eftermiddagssolen så slog det mig hur otroligt mycket vatten som droppade från takutsprånget. Vid närmare iaktagelser så observerade jag att träet var sprucket och buktade utåt. Min bekant bor i en kommunalägd lägenhet och jag har läst tidigare att man har gjort försök att sälja ut fastigheterna men misslyckats. Tja. Om alla lägenheter eller fastigheter ser ut som hos min vän så är jag inte ett dugg förvånad att ingen köpare är intresserad.
Man börjar fundera ur ett skyddsperspektiv om det inte finns en viss rasrisk med sådana tydliga sprickor. Och stuprännan, enligt min vän, har tydligen inte blivit rensad på väldigt länge då det tydligen växer mossa i rännan!
Det synns dåligt på bilden men takutsprånget buktar alltså utåt och det rinner en hel del vatten utför taket vid en och samma plats, ungefär vid den första balken.

 

När jag började syna resten av fasaden så upptäckte jag det stora hålet i takutsprånget. Hålet är nästan löjligt stort och man börjar nästan undra om det ens finns någon som besiktar fastigheterna. Det är bedrövligt att ett sånt hål kan utebli reparationer! Till sommaren blir det där hålet nog ett härligt hem till ett getingbo. Om inte getingarna bygger bo där så lär möglet gör det som i sin tur leder till att isoleringen möglar och sen ruttnar hela fasaden ihop.
Här på bilden till vänster ser vi en skada som tydligen är två-tre år gammal. Skadan uppstod under vintern när en traktor körde in i fasaden.
Sprickan på bilden är uppskattningsvist 50 cm hög och isoleringen är helt synlig. Även här blir det nog mögel på isoleringen och allt lär ruttna.

Det här är bara en lägenhet men finns det en så finns det troligtvist flera runtom i kommunen.
Bl.a vet jag ett hyreshus på en annan adress vars ytterfasad har sett sina bättre dagar.  Till exempel finns det nog inte en enda balkong som har alla sina bräder uppspikade. Så har man småbarn på besök får man hålla ordentligt uppsikt över dom så dom inte ramlar mellan dom saknade bräderna. Och förra sommaren när jag satt på en av balkongerna så upptäckte jag att brandstegen var helt igenonvuxen av ogräs och andra klätterväxter. Jag satt på översta våningen men ogräset nådde ända upp. Vilket får en att hoppas att det aldrig börjar brinna i det hyreshuset. Jag skulle nog  inte vilja kämpa mig nedåt en stege som var full med ogräs och dylik.  Vad är det tänkt att man ska hålla fast sig i - en kvist eller?

Det är både skrämmande och pinsamt att det kan förekomma sånna här exempel i kommunalägda fastigheter.

 

Efter att ha varit borta från hemmet i cirka nio dagar är det skönt att vara hemma. Blommorna är hänger på halvstång, disken man inte hann diska bort har torkat fast och blivit ett med porslinet, soporna har krypit iväg av sig själv och all mat har hunnit bli både vitt, grönt och skäggigt! Sen kommer den gråa vardagen smygandes inpå och man blir påmind om att man måste fixa arbete, bostadsbidrag, CV, intyg, specifikationer av alla dess slag och et cetera. Och mitt i allt känner man att man har anonym sjukdom bakom hörnet som väntar på att angripa kroppen.

Ja, det är härligt att vara tillbaka igen!

Jahapp kära läsare, idag firar min blogg hela två månader och det firas med ehm...en bild! På..err...mig! En bild på mig under den underbara årstiden "hösten" får några år sedan när mitt hår möglade och jag hade en rysk kappa på mig.  Här kommer den:

Jag hatar att jag glömde det där diademet någonstans någongång. Det var galet snyggt!