Idag har jag varit nära till gråten nästan hela dagen. Och jag har ingen aning varför. Antingen är det vädret, eller så har jag separationsångest över att jag åker imorgon, eller så ska jag snart ha min mens. Ja det är iallafall jättekonstigt, jag brukar inte hålla på och snyfta utan nån anledning och därför är det jättefrustrerande att jag inte vet varför jag är ledsen!

Vaknade kvart i fem på morgonen och förstod inte varför jag vaknat. Hade drömt något suspekt om någon som bodde på internatet och att jag vikt tvätt (?). Insåg att jag var tvungen att sätta mig på sängkanten och hosta upp slem. När jag hostat ut alla mina inre organ så var jag alldeles kallsvettig och gick på toaletten för att fylla på min mugg med lite vatten. Upptäckte den egentliga anledningen till att jag vaknat *trumvirvel* min kvinnlighet gav sig till känna och jag var tvungen att ta stöd mot väggen eftersom smärtan var så intensiv. När jag hämtat mig så fyllde jag muggen med vatten, stapplade in på rummet och öppnade skrivbordslådan där jag har mina speciella tabletter som är enkomt för den här tiden på månaden. La mig ner på sängen och trodde att jag skulle gå sönder på insidan. Försökte tänka på något annat med lite musik medans jag väntade att tabletten skulle ge effekt och lindra smärtan. Till sist somnade jag men vaknade igen efter en timma av att jag hörde några svaga ljud från toaletten. Jag delar toalett med en annan tjej, men vi har separata rum med en liten vestibul emellan oss. Eftersom jag är förkyld har jag kraftiga lock för öronen och i kombination med min vanliga hörselskada så kan man säga att min hörsel är nästintill obefintlig. Jag spände öronen och försökte identifiera dom underliga ljuden som kom från toaletten. Tillsist insåg jag att min rumsgranne kräktes. Innan jag somnade om så hann jag tänka att hon får fan sterilisera skiten om hon spytt.

Jag kan inte ens författa ett blogginlägg om vilket lidande kvinnan går igenom varje månad eftersom jag har för mycket värk i kroppen. Så jag lägger ner det här och lägger mig i fosterställning i sängen i stället.

Dagens ord : krevera explodera, sprängas, detonera, brisera; spricka, förgås, brista, krepera

Min souvenir från Stockholm är en dunderförkylning med feberfrossa, rossliga lungor, klåda i ögonen och en hosta som river sönder mig på insidan. På köpet har jag även en träningsvärk som heter duga, den är främst lokaliserad på höfterna och vaderna så jag har vissa svårigheter med att förflytta mig från sängen eller ta mig upp för en trappa. Men det är inte allt, när jag satt på flygplanstoaletten fick jag en kär överaskning, ta taa taaa, min mens!

Bara att njuta av livet och krypa ihop i fosterställning i sängen. Jag får berätta om min stockholmsresa som bl.a innebar att jag bodde i en fängelsecell, hamnade i Turkisk tv och var på besök i riksdagshuset när jag återgår till mitt normala tillstånd.

Min inte-så-länge-sen-jag-köte-den mascara som kostade en hel del kronor får mina ögonfransar att se ut som spindelben. Jag kan inte begripa hur det är tänkt att jag ska applicera skiten utan att det ser ut som dynga. Sen är den nästintill omöjlig att tvätta bort och därför drar jag mig nästan för att använda den och smetar på en nästan ihoptorkad mascara istället. Blä blä. Morgonen började bra med pannkakor och REM på stereon. Men kanske skulle jag ha skippat låt tre på skivan "Bad day" för efteråt upptäckte jag att, jippie, jag har fått mens. Det slår aldrig fel. Antingen är jag bortrest eller bakfull. Och såklart är jag på väg bort idag. Jag ska åka till den norra staden för lite utbildning med LO så då sitter det såklart fint med lite mensvärkar, uppsvullen mage och grinolle-humör. Lyckligtvist så utvecklar man ett Spindelman-sinne efter några år med menscyklar och förvärkar så redan innan mensen kommit så kände jag på mig vad som var på gång och snabbare än man hinner säga "Hindenburg" så hade jag proppat munnen full med värktabletter.

Nu ska jag samla ihop mig själv, packa klart min övernattningsväska och göra ett försök att pilla isär ögonfransarna med baksidan av ett örhänge.

Pusu~

På frågan "vilket godis gillar du?" så svarar jag chips. Jag kan inte erinra när jag sist köpte en påse lösvikt, bara tanken gör mig proppmätt. Jag kan smaka om jag blir bjuden men köper aldrig en påse själv. Däremot chips är livsfarligt, det kan jag vräka ur mig helt utan skuldkänslor (transfetter!). Egentligen är det ingen skillnad på lösvikt och chips, båda faller under kategorin "skit för kroppen" men så är det inte!

När man suttit på föreläsningar har det inte varit helt ovanligt att folk suttit med en påse Tutti Frutti eller en blårosa Karamellkungenpåse och tagit sig en skumbanan emellanåt. Ingen har brytt sig särskilt hårt.
Har man suttit på samma föreläsning och haft en påse med chips så har folk glott tills ögonen ramlat ut och tänkt elaka tankar som "fetto".

Diskriminerande! Varför ska bara lösvikts-människor få kunna äta sitt skräp offentligt medans vi chipsoholics måste trycka i våra påsar i hemmets mörka vrå.

Jag är saltmissbrukare, när jag får mens vill jag  ha salt salt salt. Ingen jäkla choklad. Men det är tydligen inte socialt acceptabelt att äta lättsaltat offentligt men en hel påse Dumle går visst för sig. Varför är det så?

Kuriosa: jag älskar salt men avskyr lakrits om det inte är i spritform.