Har spenderat kvällen på akuten och misstänker att det var städerskan som klätt ut sig till läkare med tanke på den otroliga expertisen som han delade med sig utav.

Kvällens bästa är blaskigt automatkaffe från pressbyrån.

Jag läste en interjuv i min facktidning för nån vecka sen om ett äldreboende där man lagt bort "arbetskläderna" då "uniformen" skapar distans. Dom menade att människor behöver kärlek och värme och då tolkar jag det som att arbetskläder tydligen är i vägen? Fast den här arbetsplatsen hade ju en budget för arbetskläder så jag antar att dom syftade på att dom lagt bort arbetskläder som t.ex bussarongen, som är den vanliga modellen på vårdkläder och istället satsar på arbetskläder som ser ut som civila. Jag vet inte om personen i interjuvn har rätt med sitt påstående. Däremot så vet jag att bussarongen ser ut som den gör för att den ska vara praktiskt. Jag skulle inte vilja lägga ifrån mig den och arbeta i t-shirt och mjukisbyxor (som är det vanliga alternativet för ungdomar som inte har råd att köpa egna arbetskläder*). Jag går visserligen in i en roll när jag arbetar, då är jag undersköterskan Minna som ska utföra mina arbetsuppgifter. Men när jag tar på mig min uniform så lämnar jag inte kvar min själ i omklädningsrummet utan min empati och omtänksamhet finns fortfarande kvar. 

Fördelen med min "uniform"

# modellen gör att den är rörlig att arbeta i
# den gör en "figurslös" och har ingen urringning
# halslinningens lutning gör att den funkar utmärkt att fästa en namnklämma på
# i bröstfickan kan man ha en pennficka med pennor, nagelfilar, plåster & dylik
# i öglan bredvid bröstfickan kan jag fästa min vårdklocka och nyckelkedjan som går till medicinskåpet.
# de två rymliga fickorna på framsidan funkar utmärkt för att ha larmtelefon, anteckningsblock, saxar och annat som kan vara viktigt för arbetet.

Då man ska vara fri från föremål på armar, händer och fingrar så är vårdklockan perfekt.


Ordning och reda.

 

* jobbar man för kommunen har det blivit mer och mer vanligt att personalen får bekosta sina egna arbetskläder. Är man anställd kan man få en viss summa att handla kläder för, men den är ytterst liten och är sällan. Som vikarie har du inte rätt till några förmåner utan får ordna fram det ändå. Jag köpte två stycken bussaronger och ett par byxor och prislappen gick på tusen kronor. Så jag förstår om vikarier hellre tar träningsbyxor och nån avlagd t-shirt när dom ska jobba extra.

Idag har det varit jag och min röda morgonrock hela dagen, eftersom jag haft "tvättdag". Det innebär inte att jag har morgonrock bara för att jag tvättar kläder utan att jag måste ha morgonrocken eftersom alla underkläder har befunnits sig i tvättmaskinen. Och sen torkar jag au naturel vilket är ett fint uttryck att jag inte har tillgång till torktumlare utan måste vänta tills det självtorkar i den fuktiga och unkna tvättstugan.

Medans jag väntat på tvätten har jag sett på amerikanska sjukhusserier. Jag håller på att se på tre stycken olika serier just nu men jag kan inte riktigt njuta av serien på ett sånt där härligt "hjärnan-går-på-autopilot"-tillstånd. Utan jag hakar upp mig på försäkringar, priser,  konstiga detaljfel och så vidare. Till exempel i en scen så hamnar en kille på akuten och blir omplåstrad, han får spendera natten utan några egentliga åtgärder men om man ska tro hans kompis i serien så kostar hans sjukhusnatt tre månadshyror. Och flera gånger så hör man saker som "min försäkring täcker inte det där", "försäkringsbolaget tycker operationen är för experimentiell så vi måste stå för kostnaderna själv" och då handlar det om tiotusentals dollar som dom måste stå för själva.
Jag har nog fått en  bestående skada efter att jag sett dokumentärfilmen "Sicko" av Michael Moore men efter den så lägger jag märke till sånna detaljer hela tiden. Det tas t.o.m upp i Ellen DeGeneres Show, där hon samlat ihop pengar för att betala av en sjukhusräkning åt ett par som just fött barn och det hade uppstått nån komplikation och dom var tvungen att betala hundratusen dollar.

Iallafall. Det går som inte riktigt att koppla av och frossa i kärleksintriger när man vet att AT-läkarna har gigantiska studieskulder och måste jobba extrapass för att kunna köpa mat eller gripas med i nån dramatisk operation när man vet att den troligtvist inte kommer att täckas av försäkringsbolaget och därmed kommer att ruinera familjen.

Fast det kanske bara är jag som tänker på sånna detaljer?

En gång hade man praktik på operationcentrum och var grymt snygg.

(Knappt ett år sen och ack vad korthårig jag var!)