Igår vart jag riktigt arg. Nästan rosenrasande. Det Toivanesiska blodet kokade när jag fick höra vad nii-nii tjänar på sitt sommarjobb på fabrik X. Jag vart inte rosenrasande över det faktum att han hade en riktigt fin och hög månadslön, nej tvärtom. Jag är riktigt glad att han tjänar pengar som ger en dräglig levnadssituation. Det som gör mig förbannad är att jag som är utbildad undersköterska tjänar flera flera tusenlappar mindre när jag jobbar som vikarie, jämfört med honom. Men det här är ju knappast några banbrytande nyheter, ingen kommer att stoppa några pressar för att nån hojtar att man tjänar som en råtta om man arbetar inom vården i jämförelse med dom som arbetar på fabrik.  Jag visste själv att det var såhär, men jag fick ändå en obehaglig kalldusch när jag insåg hur jävla litet värderat mitt yrke är.

Det är inte bara mitt yrke som är litet värderat utan även min utbildning*, då arbetsgivare hellre sparar in kronor och ören istället för att använda sig av värdefull kompetens. Och hade en viss politiker och dennes parti fått styra och bestämma i Robertsfors så hade hela gymnasieskolan med sitt omvårdnadsprogram fått lägga sig platt ner bortsett från industriprogrammet.  Då endast dessa elever är en värdefull tillgång till ortens fabriker (för er som inte är bosatt i Robertsfors så kan jag tala om att det är ett "industrisamhälle", vi har många fabriker).

Visst, industrin behövs, är vinstdrivande och lukrativ. Men vem ska ta hand om dessa industriarbetare när dom blir gamla och har slitit ut sina kroppar och vill vila ut sina sista år på ett ålderdomshem?

18-åriga Pia som fått fyra dagars inskolning och som egentligen vill arbeta inom media?
Eller Minna Toivanen som genomfört en utbildning med nästan högsta betyg i alla ämnen?

Det valet, det är inte jag som avgör, tråkigt nog.

* = inlägget som jag länkar till stämplades som "kontroversiellt" på min arbetsplats och jag vart i princip nästan "hotad" av att om jag skrev sådana inlägg så skulle jag inte få arbete inom kommunen.