Inkörsporten till vuxenlivet, misär och lycka

Juni månad. Inkörsporten till vuxenlivet för flera tusentals studenter som tar farväl till gymnasiet. Jag tog själv studenten för precis ett år sen och vacklade med darrande ben ut till den s.k "verkligheten". Redan några månader innan var man van vid att hyperventilera och ligga sömnlös på nätterna med huvudet fullt med tankar om hur livet skulle bli efter skolan. Såhär i efterhand är jag lite bister för att skolan inte lär ut mer om hur "livet egentligen går till". Man får visserligen lära sig area, vad alla Sveriges konungar hade för namn, sätta ut subjekt och predikat i en mening eller böja spanska verb. Men ingen talar om för en om bostadsbidrag, socialbidrag, när det är dags att gå med i arbetsförmedlingen, hur man fyller i blanketter, orättvisa på arbetsplatsen och så vidare.

För mig var juni månad något som jag kallar för den "svarta månaden". För det var månaden jag var helt pank och var i behov av hjälp från socialen. "Socialen?" kanske ni tänker lite hånfullt, det är väl bara drägg, a-lagare och lata ungdomar som går dit? Well, jag kan inte direkt påstå att det var en glädjens dag då jag var tvungen att kliva innanför dörrarna och boka in en tid. Jag var faktiskt tvungen att gå till soc eftersom jag inte hade en enda krona på min mobiltelefon och därav inte kunde ringa under deras telefontid, vilket hon i receptionen först hänvisade mig till.

"Hej jag vill boka in en tid med soc"
"Ja vi har ju telefontider mellan klockan  XX-YY"
"…hade jag kunnat ringa så hade jag inte kommit hit så här tidigt på morgonen…"

Min situation såg nämligen ut såhär: jag hade i dagsläge studiemedel från csn plus att jag jobbade extra då och då, jag levde "på håret" varje månad med hyra och mat. Men studiemedlet skulle ta slut i maj och jag hade fått ett vikariat över sommaren men min första lön skulle inte komma förräns i slutet i juli. Det vill säga, en hel månad utan några pengar. Vad gör man? Jo man sväljer stoltheten och vänder sig till socialen. Eftersom jag räknat ut att min ekonomiska situation skulle vara så under juni gick jag dit långt i förväg, så att deras "utredning" skulle hinna bli klar och på så sätt förhindra en situation där jag skulle stå utan pengar till hyran.  Men så lätt var det knappast. Jag var ju studerande då jag satt där, och i regel så brukade de inte betala några pengar till studerande ungdomar. Så jag befann mig i ett så kallat "moment 22". Men handläggaren lovade att diskutera mitt ärende med sin chef men bad mig inte ha för höga förhoppningar.
Inte ha för höga förhoppningar? Jag minns att jag gick hem och trodde att jag skulle spy upp frukosten. Socialen var min nästsista utväg, om jag inte kunde få hjälp av dem, vem skulle då hjälpa mig?
Så istället för att enbart ligga sömnlös och oroa mig inför framtiden så låg jag också sömnlös och oroade mig vad jag skulle ta mig till om jag fick avslag. Jag ska vara helt ärlig och tala om att jag övervägde, trots att jag var fullt införstådd med riskerna, att ta sms-lån.

Men slutet gott allting gott, jag fick ekonomiskt hjälp med hyran och kunde andas ut. Dock hade jag tur som hade gratis studentmössa*, gratis biljett till studentfesten** och fick studentklänningen i present***. För det hade inte funnits en suck i världsrymden med min ekonomi att jag skulle betala det.

Iallafall, lycka till i vuxenlivet alla nybakade studenter! Se fram emot arbetslöshet, oro över ekonomi, utanförskap och så vidare!

*= jag fick mössan som gåva eftersom jag suttit med och förhandlat vilket företag som skulle få exklusiv ensamrätt att sälja studentkläder på våran skola. Något jag inte visste om i förväg utan kom som en positiv överaskning när jag skulle betala min faktura.
** = liknande historia som ovan, jag hade haft kontakt med företaget som skulle anordna festen och hjälpt till med försäljningen på min gymnasieskola och fick en biljett som tack för hjälpen.
***= present av äiti, mycket generöst av henne att bekosta min vackra studentklänning, mina skor och min handväska.