Vänsterpartiets beteende är en allvarlig arbetsmiljöfråga!

Det är mycket allvarligt att Vänsterpartiets företrädare angriper kommunens tjänstemän. Nu är det kommunikationsavdelningen och specifika kommunikatörer som har blivit utsatta. Det är inte heller första gången som vänsterpartiet kritiserar kommunens tjänstemän. Det här är också en allvarlig arbetsmiljöfråga för kommunens personal. Nu måste det här få ett stopp och från Liberalerna lyfter vi därför frågan i kommunfullmäktige. Därför har vi ställt en enkel fråga till kommunstyrelsens ordförande Hans Lindberg (S)

Här kommer den enkla frågan!

ENKEL FRÅGA

Arbetsmiljön i Umeå kommuns ledning

Återigen har ett av kommunfullmäktiges partier visat sin okunnighet kring kommunens organisation och genom dess ageranden på ett allvarligt sätt orsakat en kraftigt försämrad arbetsmiljö för flera av våra anställda. Det handlar alltså om ytterligare snedsteg från Vänsterpartiets håll när de på sin egen webbplats har kritiserat kommunikationsavdelningen och specifika kommunikatörer.

Det är allvarligt att ledande förtroendevalda saknar grundläggande kunskaper kring ansvarsfördelning mellan förtroendevalda och tjänstepersoner. Kommunikationsavdelningen är, liksom övrig förvaltning, organiserad under stadsdirektören som i sin tur är ansvarig inför kommunstyrelsen. En förtroendevald som är missnöjd med någon verksamhet ska i första hand använda sig av de verktyg som vi ges i kommunallagen, alternativt lyfta frågan vid ett sammanträde i någon av de nämnder eller styrelser där de finns representerade.

Denna händelse har på ett oacceptabelt sätt påverkat arbetsmiljön för ett stort antal medarbetare i kommunen och vissa specifika individer. Dessutom tycks detta vara ett mönster, kanske ett medvetet sådant, i Vänsterpartiets arbetsmetoder.

Fråga till kommunstyrelsens ordförande Hans Lindberg (S):

Anser du att enskilda partiers ageranden gentemot tjänstepersoner är acceptabelt, eller har du förslag till hur vi gemensamt kan komma till bukt med problemet?

Umeå den 4 september 2017

Peder Westerberg

gruppledare Liberalerna

 

7 kommentarer

  1. B

    Hej, Peder!

    Att kritisera något är inte att likställa med att den frågande har orsakat dålig arbetsmiljö. För definitioner på vad som innefattas i arbetsmiljölagen hänvisar jag dig till denna samt till Arbetsmiljöberkets föreskrifter.

    Offentlig verksamhet är offentlig verksamhet och yttrandefriheten gentemot en sådan är mer vidsträckt än yttrandefriheten gentemot exempelvis ett aktiebolag.

    Sluta vara så lättkränkt och ta kritiken på allvar. Gör om och gör rätt!

  2. Joppe

    B, jag tror att du blandar ihop begreppen lite, alternativt generaliserar grovt. Yttrandefriheten är densamma för alla medborgare. Det finns ingen starkare rätt generellt att kritisera en offentlig verksamhet än en privat. Däremot träder lojalitetsplikten in för anställda gentemot sin arbetsgivare. För en privat anställd innebär det att man inte offentligt får kritisera arbetsgivaren på ett sätt som kan orsaka arbetsgivaren skada, det kan leda till uppsägning. Arbetstagaren ska sätta arbetsgivarens intressen före sina egna. Mao är lojalitetsplikten starkare för den privat anställde.

    För offentligt anställda gäller även där lojalitetsplikten, däremot har den offentligt anställde en starkare kritikrätt gentemot arbetsgivaren, vilket ger en mer vidsträckt rätt att offentligt kritisera och slå larm om missförhållanden på arbetsplatsen utan att drabbas av repressalier. Dessa förutsättningar gäller alltså förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare, dvs arbetstagarens rättigheter och skyldigheter och inte rätten för förtroendevalda att rikta kritik eller utöva påtryckningar gentemot enskilda tjänstemän. Du kan läsa mer om lojalitetsplikten kontra yttrandefrihet här: https://www.ka.se/kan-jag-kritisera-arbetsgivaren

    Har förtroendevalda inom V synpunkter på arbetssätt inom specifika avdelningar så ska det, precis som Peder säger, tas via de rätta kanalerna. Detta för att få ett gott samarbete mellan politiker och tjänstemän.

    Jag förstår inte vem det är du syftar på som är lättkränkt? Är det Peder som träder in till försvar för de som känner sig utsatta eller syftar du på de utsatta? Arbetsmiljön för enskilda kan absolut påverkas negativt om anställda känner oro, utsatthet och utpekande. Vem är du att avgöra vilken grad av utsatthet kommunikatörerna känner, när du inte har hela bilden? Några rader i en blogg berättar inte om helheten.

    • B

      Hej, Joppe!

      Tack för en tydlig genomgång av yttrandefrihet och arbetstagares lojalitetsplikt kontra kritikrätt. Jag är väl införstådd i innebörden; både skillnader och likheter.

      Det jag syftade på med min kommentar är att kritik inte ska likställas med dålig arbetsmiljö. Jag är trött på att tjänstepersoner drar kortet ”arbetsmiljöproblem” så fort de blir kritiserade i sitt arbete, oavsett vem kritiken kommer ifrån.

      Självklart finns det förutbestämda kanaler att gå via men att ENDAST gå via dessa är en begränsning av yttrandefriheten som tillförsäkras alla människor. Alltså även förtroendevalda. Att likställa kritik med arbetsmiljöproblem är därför, i min mening, urlöjligt. Om tjänstepersonerna nu anser att detta är ett arbetsmiljöproblem så ska de, med samma resonemang som du anför nu om vilka kanaler som ska tillämpas, göra en LISA-anmälan samt en arbetskadeanmälan till Arbetsmiljöverket. Därmed faller Peders blogginlägg om arbetsmiljöproblematiken utanför dessa kanaler.

      Med andra ord; ni som klagar på V:s tillvägagångssätt agerar på precis samma sätt som ni kritiserar dem för – ni går via alternativa kanaler.

      ”Vem jag är att avgöra vilken grad av utsatthet kommunikatörerna känner (–)?” Jag har samma rätt som Peder här; han påstår att det är ett arbetsmiljöproblem. Jag påstår att det inte är ett arbetsmiljöproblem. Tar ni er friheten att yttra er om hur andra känner tar jag mig rättigheten att göra detsamma genom att hävda att om de nu mår så dåligt bör de använda sig av de kanaler de har istället för att kritisera V för att de själva blir kritiserade. Det är så genomskinligt. Om du anser att du har blivit utsatt för ett brott – då gör du en polisanmälan. Du skriver inte en blogg. Om du anser att du har fått en försämrad arbetsmiljö då gör du en LISA-anmälan, eventuellt även en arbetsskadeanmälan, du kontaktar din närmsta chef och påtalar det, du kontaktar personalenheten och begär samtalskontakt. Det du däremot inte gör är att behandla den/de som behandlat dig på ett visst sätt som du ansett varit grunden för ”arbetsmiljöproblem” på samma sätt tillbaka. Då bidrar du till arbetsmiljöproblem i och med ditt agerande som du ansåg att personen i fråga utsatte dig för till att börja med.

      Jag hoppas du förstår mitt resonemang, även om det blev ett långt utlägg.

  3. Joppe

    Hej B!
    Mitt inlägg blir visst ännu längre, hoppas du har överseende med detta.

    Du skrev i ditt första inlägg: ”Offentlig verksamhet är offentlig verksamhet och yttrandefriheten gentemot en sådan är mer vidsträckt än yttrandefriheten gentemot exempelvis ett aktiebolag.” I realiteten gäller detta enbart arbetstagares rätt att offentligt kritisera arbetsgivaren i offentlig kontra privat verksamhet och har inget att göra med att någon utifrån ett politiskt uppdrag, sin roll som politiker, kritiserar anställda. I det här sammanhanget har det du skrev alltså ingen relevans alls. Däremot skrev jag att yttrandefriheten är densamma för alla medborgare, med det menade jag att det är det som är relevant i detta sammanhang och inget annat. Då kanske vi förstår varandra i det.

    Att utöva påtryckningar har inget med yttrandefrihet att göra, inte heller att misstänkliggöra, misskreditera och förtala någon. Då är det fråga om brott. Självklart ett arbetsmiljöproblem för den tjänsteman som utsätts.

    Det jag däremot håller med dig om är att den som upplever ett arbetsmiljöproblem givetvis ska rapportera det genom de rätta kanalerna och arbetsgivaren har även en skyldighet att ta det på allvar. Det finns dock ingenting i ursprungsinlägget som säger hur det har hanterats av arbetsgivaren, därför kan varken du eller jag förutsätta det varken ena eller det andra, såvida du inte vet något mer.

    Alla har som sagt rätt att framföra kritik, men kritik ska vara saklig, bygga på fakta och riktas dit den hör hemma. Har en anställd fått ett uppdrag av arbetsgivaren och utgår från givna rutiner så ska inte kritiken riktas mot den anställde. Kritik ska inte heller utgöra ett misstänkliggörande av arbetstagare utan att det bygger på välgrundade fakta. Kritiken ska inte heller utgöra oönskade kontakter till anhöriga i falskt namn eller överhuvudtaget genom oönskad kontakt på privat tid för den delen, (du kan hitta mer utförlig information av situationen i denna blogg: http://blogg.vk.se/lundgren/2017/08/31/svinaktigt-av-v/) för då är det inte längre fråga om kritik, då är det fråga om trakasserier. Självklart påverkar det då ens arbetsmiljö. Nu ska man ju inte bilda sig en uppfattning om en händelse utifrån vad som står i en blogg, framförallt inte under politisk flagg, men om fler än en person vittnar om samma sak så finns i alla fall en viss trovärdighet i det.

    Min poäng är att kritik visst kan innebära ett arbetsmiljöproblem beroende på vad den får för konsekvenser för de inblandade och hur arbetsgivaren uppfattar situationen. Kritik som inte riktas dit den hör hemma upplevs orättvis. Kritik som i sitt framförande är misstänkliggörande, insinuerande och utan grund är destruktiv. Ofredande, trakasserier och underliggande hot likaså om det finns med i sammanhanget. Det kan såklart leda till stora arbetsmiljöproblem och sjukskrivningar.

    ”Vem jag är att avgöra vilken grad av utsatthet kommunikatörerna känner (–)?” Jag har samma rätt som Peder här; han påstår att det är ett arbetsmiljöproblem. Jag påstår att det inte är ett arbetsmiljöproblem.
    Tar ni er friheten att yttra er om hur andra känner tar jag mig rättigheten att göra detsamma…”

    För det första har jag inte tagit mig rätten att yttra mig om hur andra känner, jag har enbart ifrågasatt hur du kan ta dig rätten att så kategoriskt påstå att det inte är ett arbetsmiljöproblem om du inte är insatt och har alla fakta. Det är inte Peder som påstår att det är ett arbetsmiljöproblem, det är individer som arbetar i kommunikationsenheten som upplever det så. Peder återger enbart situationen så som han betraktat den. Han borde vara betydligt mer insatt än både du och jag såvida du inte är inblandad själv. Du kan inte utifrån bloggen avgöra om det är ett verkligt arbetsmiljöproblem eller inte, inte jag heller förstås, men jag har inte heller påstått det. Jag påstår ingenting någonstans i mitt tidigare inlä

  4. Joppe

    Oj, delar av mitt inlägg försvann visst. Här kommer fortsättningen.

    Jag påstår ingenting någonstans i mitt tidigare inlägg, förutom att kritik visst kan bli ett arbetsmiljöproblem. Det beroende på hur den framförs, upplevs och vad den i slutänden får för konsekvenser. Du å andra sidan uppmanar (någon?) till att sluta vara lättkränkt och presenterar din sanning som absolut. Det jag har gjort är att ifrågasätta det.

    ”Det du däremot inte gör är att behandla den/de som behandlat dig på ett visst sätt som du ansett varit grunden för ”arbetsmiljöproblem” på samma sätt tillbaka.”

    Peders kritik riktar sig till ett politiskt parti. Ett parti är ingen person och drabbar ingen enskild. V har i det här sammanhanget, om man nu väljer att tro att det Peder återger är korrekt, riktat in sig på enskilda individer. Däri ligger den stora skillnaden.

    ”Jag är trött på att tjänstepersoner drar kortet ”arbetsmiljöproblem” så fort de blir kritiserade i sitt arbete, oavsett vem kritiken kommer ifrån.”
    För mig framstår det som om du talar ur egen erfarenhet och att det färgar ditt ställningstagande. Vi är alla färgade av våra erfarenheter, men låter man det påverka för mycket så grumlas omdömet och man blir varken saklig eller rättvis. Du har såklart rätt till din åsikt i det här, men du har inte rätt att stå oemotsagd.

    • B

      Hej, Joppe!

      Jag är något imponerad av din ihärdighet och goda argumentationsteknik.

      Du har rätt i stora delar av det du skriver MEN återigen vidhåller jag min ståndpunkt att offentliga verksamheter ska tåla kritik.

      Peder här har tidigare fått frågan om vad det specifikt är han syftar på men han har inte velat svara. Därför blir det svårt att konkret få en uppfattning om vad det är som har hänt.

      Det jag vet om situationen är att någon från V kritiserade ett ekonomiskt dokument av något slag (om det var en budget eller en rapport har jag ingen uppfattning om) och indikerade att personen som sammanställt dokumentet har undanhållit siffror eller överdrivit siffror – jag har inte lyckats få reda på detaljerna kring det.

      Men av det har alltså tjänstepersonen hävdat ”arbetsmiljöproblem”.

      Jag har jobbat sedan jag var 16. Idag är jag 28. Och inom alla jobb har kollegor/chefer varit oense om saker. Någon har ställt krav som den andre har uppfattat som omöjliga att uppfylla. Andra har kritiserat arbetssättet hos någon som denne anser att den andre har gjort fel. Det ingår i jobbet. Någonstans måste anställda tåla att deras jobb ifrågasätts – särskilt de som är offentligt anställda. Och särskilt de som förvaltar skattebetalarnas pengar.

      Om du är intresserad av riktiga arbetsmiljöproblem ska du ta dig en titt på den verksamhet jag jobbar inom. Utan att avslöja för mycket (för att värna om min och mina kollegors integritet) kan jag nämna att våra chefer är mästare på att tysta ner de kritiska rösterna på arbetsplatserna. De använder sig av härskartekniker och försöker spela ut de anställda mot varandra. De, mer eller mindre, använder sig av lögner och indirekta hot för att tvinga de anställda att välja sämre anställningar än de egentligen har rätt till. De till och med säger öppet att de kommer bättre överens med män än med kvinnor…

      Våra arbetsplatser tvingas hålla stängt på grund av personalbrist. Personalomsättningen är skyhög och de flesta stannar inte mer än ett-två år. Lönerna är ett skämt. Lönesamtalen är obefintliga. Trots att kommunen tillämpar individuell lönesättning där lönesamtal är (eller ska vara) en förutsättning. De bryter mot både lag och avtal vad gäller diskrimineringslag och lag om anställningsskydd. De få anställda som har stannar i över två år har inte blivit tillsvidareanställda – trots att lagen tydligt anger att de ska ha blivit det efter att ha jobbat sammanhängande i två år med max sex månaders uppehåll mellan anställningarna.

      Jag vill egentligen inte jämföra situationerna mot varandra men jag kan inte låta bli att undra om Peder kommer engagera sig lika mycket för vår arbetsmiljö som han engagerat sig för tjänstemännens…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>