Jag provar skriva om mitt inlägg som dog. Det är så att jag har ett problem. Ett tonårsproblem. Sånt som man trodde att man var av med och njöt lite av att reta andra för. Jag försår att vissa känner sig lost. det gjorde jag också en gång i tiden.

24 october 09. Jag befann mig på platsen. Platsen som du angivit i all hast när vi möttes på stan i förra veckan. Jag såg mig omkring. Inget såg ut som jag hade förväntat mig. Det fanns inga höga stenmurar. Hellar inga vallgravar att simma över. Bara ett öppet landskap. Jag kände tomheten som fanns i luften. Vad skulle hända nu?

Jag bestämde mig för att ge den en chans. Jag var ju här. Vad fanns det att vända tillbaka till egentligen.(?) Jag slog läger och öppnade flaskan med chardonnay som mamma skickat med som färdkost. den fick hålla mig varm under natten. Jag minns att jag såg månen skina ut i all sin prackt. Sedan somnade jag.

Jag vaknade ur ett smått koma liknande tillstånd flera timmar senare. Det var gryningen och storen som uppenbarelseliknande brädde ut sin kraft längst flera mil av savann. Det blåste svalt med solstrålarna värmde skönt mot min tinning när jag packade ihop mina tillhörigheter. Det fanns ingen tid att förlora. Det visste jag nu. Det var upp till mig att ta tillbaka makten.

Jaa näe åter till mitt problem. Jag har haft extremt torr hud senaste veckan. jobbigt. Sedan blev det ännu värre. Jag har nämligen börjat flagna. Tappar hud likt en ökenorm på savannen. Jag förstår ingenting. Det hände aldrig på den tiden då jag hade badkar. Jag kände mig vilsen i mig själv. Men då gick mina manliga instinkter. Istället för att använda ett gem och ett tuggummi så hade jag lite handkräm som jag smörjde in lite lite i pannan.

Nu två dagar senare så visar de sig att Macgyver inom mig hade fel. Jag har gått och blivit 15 igen och fått finnar. Usch och fy. vrede vrede vrede. Jaa min dag helt enkelt.. Annars då?