Ja. TV. Dumburken. Jag troooooor åtminstone att det är imorgon som reklamfilmen ska börja rulla. Om jag inte uppfattade honom fel så sa han måndag. Är jag töntig om jag är lite nervös? Jag såg ju det vi filmade, och det såg ju okej ut, ovant ordentligt, ändå okej. MEN inte har jag sett den slutgiltiga filmen. Och inte heller har jag hört allas reaktioner. Eller... ja aldrig nånsin har jag sett mig själv på tv förut. Jisses.... Pirret i magen har lust att samlas och pysa fram som gapskratt!

Foton av Ricke Johansson på http://www.ricke.nu

Dagen blev så bra som jag hade väntat mig! Däremot är dagen inte slut och kroppen skriker redan åt mig att vila, har den gjort länge, men det får det vara värt. Har ju kvar både Ipren och Alvedon :p Idag har nog varit känslornas och pirrens dag, av olika slag.

Lycko-pirr: när man ser de lyckliga tu! Syster med pojkvän är så söta tillsammans :) (okej, lite lyckorpirr var det också att äta sådär onyttig mat även om väntan var förskräcklig. Ingen SNABB mat den där snabbmaten på Frasses Ersboda inte ;p)

Nervös-pirr: Att träffa den där mannen (jurist) som precis pensionerats från EU-kommissionen, vars fru tydligen också nyligen pensionerats därifrån. Man ska ju varken värdera eller placera någon i fack... men jag gjorde det. Deras yrkesliv imponerar på mig, deras driv i livet osv. Och jag gick in i mötet med en känsla av att vara underlägsen. Totalt onödigt förstås. Allt gick hur bra som helst. Såklart! Men jag är nog egentligen tacksam för den känslan, jag känner mig inte underlägsen som i dålig utan underlägsen som i... hmm, öppen att lära. Suger åt mig som en svamp :)

Nostalgi-pirr: När jag hade lämnat Hampus på badkalaset passerade jag en fotbollsmatch med allt som hör till. Och allt uppfyllde mig! Publikens hejarop, målvaktens kommandon, ljudet när foten träffar bollen, sekunderna av total tystnad i väntan och spänning osv. Jag saknar att spela fotboll!

Nu är det dags för mig att vila lite innan jag ska hämta sonen från Aquarena och sedan ha myskväll :)

PS. Dessutom ska jag på dejt. Dock inte ikväll såklart :) Jaaa, det pirrar alltid lite extra sånt där. Hur gammal man än blir. Eller har jag fel? :)

Oj oj oj. Får jag gnälla lite till? Ja, alltså... det var inte tänkt. Jag hade ju släppt det och gått in i "återta-träningen-fasen". Men livet ville annat, som det ofta har en tendens att vilja. Det är sådär att livet ofta vill skratta en rätt i ansiktet. Är det någon som testat skicka livet på nån attityd-kurs? Eller behöver det kanske medicin för ökad impulskontroll och känsloreglering? Om livet vore en människa, skulle det nog befinna sig i facket bland de mest missunnsamma. Jag tror att vi är "on to something", vem tar tag i det?

Igår släppte febern, jätteskönt! Inatt fick hostan fart riktigt ordentligt, så sömnen blev lidande. Idag ska även bihålorna tömmas och jag tror inte jag behöver gå in i detaljer vad det innebär. Låt mig bara säga att näsduks-tillverkarna får en vinst :/

Och låt er inte luras. Jag fick kämpa länge för att ta en bild då jag inte såg döende ut. Dessutom har ju Instagram såna trevliga filter som lurar ögat ännu mer. ;p

Trots förkylningen, känner jag att den här dagen kommer bli underbart fantastisk. Vi börjar med att kramas under täcket framför tvn och sen väntar vi besök ♥ Dessutom vi ska träffa en man från EU-kommissionen, pensionerad sedan några månader tillbaka, men ändock, samt hans fru. Bra dag detta!

It's chaos inside of me. Jag borde träna. Jag borde planera projektet. Jag borde träffa mina vänner. Jag borde ta vara på semestern. Jag borde resa mer. Jag borde se saker. Jag borde och jag borde och jag borde. But I don't. Jag ser Gudfadern. Alla tre delarna. Jag ser Sopranos, troligen blir det alla avsnitt, alla säsonger. Jag kräks åt shoulda, coulda, woulda. Jag bara är.

Att stressa går hur bra som helst tills man stannar upp och sen när det är dags att sätta igång igen är det minsann inte lätt. Om jag var en hare i fart innan resan, liknar jag mer en snigel nu. Om ens det. Ända sedan jag kom hem till min egen soffa har den varit så skön att jag fanken inte får arslet därifrån. Och tvn som nästan aldrig är igång annars, står på hela tiden.

Usch vad jag gnäller. Längtar tillbaka till Spanien gör jag då också. Blää! ;p

Nog för att jag har ett ganska stort behov av egentid då jag får smälta intryck (eller vad jag nu gör, don't really know ;p) men den här resan till Spanien/Stockholm har bara gjort mig totalt osocial. Underlig känsla. Och jag är ledsen, glad, arg på samma gång. Det är som att jag blir överfallen av en massa känslor som jag har tryckt undan en längre period. Something is not right today.

Today is just one of those days!

Godmorgon på er alla! Idag är det examen för min son, avslutning på första klass, ettan is no more. Så konstigt det känns. Både att han är stor och att ettan redan är över, men kanske ändå framförallt att han än en gång inte är hos mig. Jag sitter här i publiken bland anhöriga och har inte ens sett honom. Efter det här är slut åker de och firar hos sig, jag åker hem själv. Tränar, slappar, vanlig dag. Konstigt är ordet. Ledsamt också.

Uppdatering med bilder kommer!

Idag är allt faktiskt inte perfekt. Det är perfekt att jag lever. Det är perfekt att jag känner. Så långt är allt bra. Men att komma nära någon och att låta någon komma nära dig, det är faktiskt bland det svåraste som finns. Det får mig att vilja krypa under täcket och bara sticka ut handen för att ta en stor sked med glass då och då. Att för någon annan människa visa sig sårbar, visa sina fel och sina brister, våga misslyckas... och samtidigt då förstås riskera att personen inte kommer stå kvar sedan.

Tankar?

Lyssna på texten. Den har inget att göra med att visa sig sårbar. Den har enbart att göra med livet. Den är vacker.

Jag är lycklig. Inte euforiskt "å vad det bara händer bra saker". Bara lycklig. Ni vet sådär att jag bara skulle kunna sitta i ett tomt rum och ändå må bara bra. Livet är inte lätt, men fantastiskt. För ett antal år sedan drömde jag om att må så.

Igen, jag är inte perfekt på det sättet att jag är bäst på alla sätt. Jag är perfekt med att jag är den jag är, med bra och dåliga sidor, med framgångar och misstag, med en vilja att lära mig. Och mitt liv har varken varit eller är lätt. Toppar och dalar som värsta berg-och-dalbanan. MEN. Jag har inte bara lärt mig att ett glas inte är halvtomt utan halvfullt, jag har lärt mig att vara tacksam för att jag har ett glas och att det finns nåt i det. Jag har lärt mig att dansa när det regnar.

Och dessutom vill jag säga, det har varit en lång resa för mig. Avfärda inte det jag skriver för att det låter som att jag svävar på rosa moln. Det gör jag inte. Jag går igenom en tid av prövningar nu angående saker som jag borde ha lärt mig läxan kring för flera omgångar sedan. Men jag är stabil och min grund är trygg. Det är det som är skillnaden.

(Sen har också solen lyst och bränt min hud samt att sonen haft sin första sleep-over här hemma med besök på Äventyrslekparken vid Nydalasjön, så okej, liiiite eufori finns det också ;-p)

Hur mår ni? Hur tänker ni kring livet? Jag vill gärna veta :)