Randiga Rutans blogg

Dags att lägga in det här igen! :-)

Du glömde något på ditt sommarställe! Nu säger du: "Vi glömde inget, allt kom med, teven, böckerna,och barnens grejer...ja allt." Vi kollade noga innan vi stuvade in oss själva i bilen. "Jaså katten?" Ja men en katt klarar sig alltid"..

En sådan klyscha bottnar antingen i skriande okunnighet, ren slapphet eller grymhet! Kanske ett sätt att döva ett dåligt samvete?
En tillitsfull liten varelse som räknat sig som familjemedlem och fått mat, omvårdnad och kärlek-tyvärr så kortfristigt att det varade bara några korta sommarveckor-den katten klarar sig inte, det skall du vara klar över! Katten var alltså det du "glömde". Barnens levande leksak var förbrukad och kasserades. Då ni for satt den ensam i solskenet vid stugan eller kanske vid campingplatsen där ni semestrade, den satt där, utan att kunna fatta sitt öde och vidden av din grymhet! Du har giort dig skyldig till grovt djurplågeri. Men det brottet kan du sona. Far tillbaka och hämta hem din katt som väntar och väntar...Den finns i det område där du lämnade den, vart skulle den annars ta vägen? Hur skulle den kunna skaffa föda, den som fått allt serverat tidigare i sitt liv? Kan du sitta i ditt varma hem med höst och kyla utanför, framöver duka ditt julbord, tända din gran och vara tillfreds, när du vet att någonstans därborta i mörker och kyla så finns den lilla varelsen som du tog dig an? I sitt stora elände så sitter den där tills den inte orkar längre. En tom liten pälstrasa under snön vid din sommartrappa! Låt inte detta ske! Hämta hem din katt!

Det känns som att hitta guld när man hinner vara med på lite plockning av hjortron. I år så har maken hittat rejält av den varan, samt blåbär och lite hallon. Frysen håller på att fyllas, men lingon hoppas vi också att hitta.

Vet inte om det stämmer, men min känsla är, att ungdomar nuförtiden inte ids plocka bär? Hemgjord sylt kan inte på långa vägar mäta sig i smak med den köpta. "Köpesylt" känns ju mer som smaksatt sockergelé. 

Detta var ett Aprilskämt i VK för några år sedan, minns någon vilket? Det bästa aprilskämtet någonsin, tycker jag.

Nu i helgen så har vår "lilla" tös gift sig! Det var så vackert att tårarna flödade, mascaran klibbade och håret som tidigare trilskats med att lägga sig platt...reste sig av vällust :-) Nästan i alla fall hihi..

Så vackert!

Ett storslaget bröllop där ingenting fattades, allt löpte som på räls och alla var glada och trevliga. Våra "nya släktingar" var urgulliga. Allt hade de tänkt på, jag är grymt imponerad av alla små fina detaljer som satte ännu större guldkant på denna dag. Vilka härliga vänner till brudparet sen, som filmade och fotograferade mest hela tiden så man själv kunde njuta av allt utan att tänka på sånt.

Bröllopsskålen i champagne, med tilltugg därtill, lugnade ner våra nerver lite.

Mat och dryck var god och väl tilltaget...bröllopstårtan himmelsk.Talen många och till och med maken, som gruvat sig vådligt för att hålla tal, klarade det med "den äran" Talet hade jag skrivit, så då är det väl hans bit att "läsa upp" det, inte sant?

Vi fick se bilder från möhippan och vi skrattade gott åt dem. Efter middagen som varade i några timmar, var det dags för brudvalsen sen fick alla "rocka loss" fast jag själv fick avstå från dylika övningar.

Det var så himmelskt vackert att deltagarna i Lets Dance kan slänga sig i väggen!

Detta är en fortsättning på mitt förra inlägg "Brister inom sjukvården"

Ja så skrevs jag då ut från sjukhuset..och de 33 agrafferna/stygnen skulle tas av aktuell vårdcentral...eller som utskrivande läkare sa. "Du kan ta dem själv om du vill"..Javisst, för det är ju klart att varje anständig människa har en agrafftång i sin necessär? (det sista är min kommentar)..

Något återbesök på opererande klnik behövdes inte. Tydligen inte heller någon form av besked eller meddelande om vad som gjorts som jag kunde ge dem på VC.. Detta förvånade dem på VC mycket när jag kom dit..

Jag tycker att ett återbesök, förslagsvis när styngnen skall tas, bör ske på opererande klinik, detta för att patienten själv, som kanske är trött och slut bör slippa att själv engagera sig i att beställa tid och förklara en massa saker för en ovetande Vårdcentral. Operatören själv borde väl rimligtvis vilja se hur allt fortskrider?

Som patient så kände man sig utkastad i tomma intet med endast sitt egna sunda förnuft att använda och sin egen förmåga att själv kunna bedöma vad som är normalt att känna efter en stor operation eller vad om inte är det..

Faktum är, att det VET MAN INTE! Man tror att det skall "vara så"..

Nåja...hur som helst så rann det lite ur ett av "agraffhålen" men inte "elakt" enligt ssk. Så jag fick instruktioner att lägga om på ett visst sätt 2 ggr/dag i 14 dagar och fick med mig hem lite omläggningsmaterial (som bara räckte en vecka och som inte gick att köpa på apoteket)...

Jodå, visst hade jag fått komma dit om jag velat det...men två ggr om dan?? Nej då kämpade jag hellre med detta själv. Jobbigt som 17, för jag hade sjunkit ordentligt i Hb - blodvärdet (utan åtgärd) och stod knappt på benen, eftersom aptiten inte heller återkommit. Fick återigen ringa till VC och maken fick sedan hämta mer omläggningsmaterial..

Efter 14 dar så skulle ssk på VC iallafall titta på sårhålet..och det blev ett sjujäkla ståhej, för nu hade hålet blivit både större och djupare. Läkare tillkallades och såvitt jag förstod så hade ssk. ordinerat fel slags omläggning. (Sårhålet läkte sedan finfint (sen jag slutade med omläggningen!)

Då passade jag på att fråga min fina, fina doktor Pia Wall om det verkligen var normalt att ha ständig molvärk i nedre delen av buken så pass lång tid efter op. febertoppar med frossbrytningar då och då samt några andra "konstigheter" bland annat stora förhårdnader på ett mysko ställe.. Allt detta hade jag tidigare ringt 1177 och frågat om..Gissa vad som då sas av dem? Jo detta kunde bero på ditt eller datt eller möjligen datt eller ditt och det var bara att avvakta för nåt som var på tok, det var det knappast...Nähä...men jag kände redan då att nåt var fel, fruktansvärt fel! De pratade även med jourläkaren, som råkade vara just "min" opdoktor, men hon höll med om deras bedömning.

Min husdoktor tyckte dock inte att detta var normalt...såklart! Hon skrev på stående fot en remiss till aktuell vårdinrättning, tog en del prover och satte in penicillin. Jag uppmanades att med remissen i hand gå direkt till aktuell mottagning, men jag orkade bara inte det, var ju helt slut!

Jag ringde till aktuell mottagning dagen efter detta och fick en tid spikad till ytterligare dagen efter. Skönt, nu skulle jag väl ändå få den hjälp jag behövde...trodde jag..Tja...doktorn ifråga var väldigt trevlig, men tog inte min oro och besvär på allvar, jag föreslog ett ultrajud/buk, men sändes hem med uppmaningen att ta Laxermedel..Oookej...doktorn vet väl bäst ELLER?

 Tydligen inte..

"Förhårdnaden" svällde och blev ännu mer öm...men jag fortsatte att avvakta...man är ju inte sjåpig...haha! Jag skulle ju tillbaka till förra doktorn efter ca en vecka ju..Men efter ytterligare några plågsamma dagar så såg jag att att ett f.d. (läkt) stygn var sprifckfärdigt..tejpade till ordentligt och åkte in till aktuell mottagning.

När tejpen lossades där så kom en fontän av var ut..sammanlagt en halv liter. Ny sjukhusinläggning med superpenicillin och spolningar av abcessen.

Har sedan gjort detta själv (i hemmet) och  det ser ut att "gå vägen" ta i trä!

Allt detta kunde ha undvikits om jag efter operationen fått penicillin i förebyggande syfte, (eftersom en tarm var involverad i op.) vilket jag frågade doktorn om...men sånt har de slutat att göra numera...ingen tvekan om varför eller? Det kunde ha undvikits om de i tid hade LYSSNAT på mig ordentligt..tagit till sig av mina många underliga symtom/varningstecken..med mera..

Jo jag vet att jag är en sån person som oftast ger ett intryck av friskhet och jag har dessutom en stark vilja att inte "vara till besvär" ...även att tro på att de som är högre utbildade en en själv, vet bäst..

Men till syvende och sist så är jag ändå glad!! Inget elakartat syntes och sjukvårdspersonalen "på golvnivå" ...haha...gjorde sitt bästa för min trivsel och var till största delen både proffsiga och supertrevliga. Men det finns ju alltid undantag...

Nu återstår det bara lite "småsaker" som att göra en gastroscopi.. har fått mysko symptom..samt att försöka att lista ut vad jag helt plötsligt "inte tål"..för när jag äter ibland så kräks jag en hel dag efteråt..

PS/
Att ingen ssk. trots påstötning och försäkran om motsatsen...såg till att det skrevs en akutremiss till ögonkliniken, var ytterligare ett moment som jag var tvungen att själv ta tag i..detta skulle med ytterst lite ansträngning ha kunnat undvikas..(Jag hade nämligen efter sövningen fått en massa konstigheter i mina ögon.. kunde inte läsa, knappt fokusera, var yr och vimmelkantig....konstiga bilder dök upp så fort jag blundade...en kompakt grå cirkel till höger i båda ögonen..jag var jätterädd!! Det blev med tiden lite bättre och jag fick slutligen min remiss och efter ytterligare påstötning, nu av min opererande doktor, så har jag nu varit där och allt satt i glaskroppen och det finns inget att göra åt det. :-(

Jag har på senare tid haft en hel del med sjukvården att göra. Denna gång inte som personal, utom som patient. Skillnaden är milsvid! Jösses Amalia vad man ser/märker mycket av diverse brister när man är patient.

Efter massor av undersökningar och röntgen, beslutades det till slut att jag måste opereras, detta för att säkert kunna utesluta om det rörde sig om något elakartat. Så efter ett drygt halvår av oro, så låg jag då på operationsbordet. Jag hade då som premedicinering fått 2 ALVEDON!!! Detta för att jag talat om att jag inte tålde en särskild sort av lugnande medel. Vadå? Finns det bara en sort numera? Sedan blev det en himla massa diskussioner om jag skulle få ta en tablett som jag är ordinerad och som narkosläkaren godkänt/ville att jag skulle ta. Ja det började inte bra, men fortsättningen visade sig bli än värre..

Själva operationen som tog dryga fyra timmar och som involverade flera olika organ, gick dock mycket bra. Två skickliga doktorer inom olika gebit, var inblandade.

De har numera börjat med att även lägga en ryggbedövning innan man sövs och det visade sig vara bra. Jag hade inte ett dugg ont det första dygnet, utan var uppe och "skuttade" som om jag inte ens var opererad :-)

Opsåret som är nästan 30 cm. blödde rätt mycket det första dygnet..Jag som är sjukvårdsutbildad och arbetat i gamet i 45 år.. har lärt mig att man helst inte skall ta bort förbandet det första dygnet, enbart förstärka det vid behov. Det kanske är nya direktiv nu som gäller...för de öppnade och bytte förband flera gånger, under det att de samspråkade med varandra (utan munskydd) över mitt öppna operationssår. Inte heller byttes det handskar mellan borttagandet av det gamla och ditsättandet av det nya förbandet..Huuu:-((( Dessa saker tycker jag hör till de grundläggande kunskaper som de som har hand om opererade patienter, bör ha "i ryggmärgen"...Ingen verkade heller veta hur ett speciellt yttre förband skulle lindas på...alla var lika osäkra - det känns inte tryggt. En ssk. såg inte heller skillnad på ett Clyxlavemang (som man skulle ha inför op)  och en förpackning spolvätska...

När jag efter det första dygnet fick ont...mycket ont..så fick man inte smärtstillande i sprutform. Nej endast vanlig receptfri smärtlindring i tablettform och när det inte hjälpte, så fick jag en Morfintablett..DET var inte bra!! En som är gallopererad tål inte Morfin!! (jag frågade tyvärr inte vad de gav, förrän efteråt)..Långt senare så visade sig, att jag även hela tiden-dagligen fått en vätskedrivandev tablett, som av outgrundlig anledning hamnat på min aktuella medicinlista.. 

Hela den dagen kräktes jag utan att få i mig en droppe vatten eller annan föda. Jag kanske fick i mig vätska via dropp? Nejdå, ingen reagerade på detta förrän sent på kvällen, när min favoritsjuksköterska kom in.. 

Jag fick då dropp och mådde genast mycket bättre. De senare dagarna efter operationen mådde jag inte alls bra, ingen matlust alls men det fanns ingen som "hade koll" på det...för i och med att jag "försökte äta" så hade jag ätit...det stod i journalen att jag ätit bra...hahahaha!!

Jag var dålig, men jag ville hem!! Samma dag som jag skulle göra detta, så fick jag plötsligt fruktansvärt ont och var helt övertygad om att något brustit inom mig..

Nu måste jag verkligen berömma personalen som arbetade då, de gjorde precis allt rätt, utom att de lämnade mig ensam för att hämta läkare istället för att akutlarma och stanna kvar hos den skräckslagna patienten...

Nåväl, jag undersöktes verkligen ordentlig, fick smärtstillande i sprutform och det visade sig att det inte var någon fara på taket. Pust!

Nu skulle jag hem och bli ompysslad av maken, vilket jag verkligen blev...men allt blev inte som vi hoppats..

Detta skriver jag om i ett nytt inlägg.

 70:000 kronor, det är väl ingen större kostnad för Västerbottens landsting kan man tycka? Som lite kattpiss i Atlanten.

Jag har vid två tillfällen nödgats besöka endoskopienheten här på NUS. Personalen där är fantastisk på alla sätt!

MEN!!

De tvingas köra med urgamla metoder som gör undersökningen mer smärtsam för patienten än vad som är nödvändigt.

Vid många av dessa undersökningar så behöver tarmen "fyllas upp" så att det går att se något. Detta sker (på endoskopienheten här på NUS) genom att vanlig luft sprutas in där.. Det är oerhört smärtsant kan jag meddela, som trots smärtlindring, som jag klokt nog, begärde efter mitt första besök där, knappt kunde härda ut!

På röntgen där jag gjorde en colonröntgen där de (även där)  måste fylla upp tarmen, använder de en annan modernare? metod. De sprutade in koldioxid istället för vanlig luft. Skillnaden är enorm för patientens del! 

Så jag frågade varför man inte använde denna metod överallt...och gissa varför?...jo det förstår ni givetvis...pengar!!...Personalen har länge bett om införande av denna metod, men det fattiga NUS har tydligen inte råd att offra ca: 70:000 på patienternas välbefinnande! Detta är ungefär vad det skulle kosta att införskaffa den särskilda apparat som behövs för denna metod.

Ett stort tack till syster Anna-Karin, doktor Matti och doktor Jan L som verkligen gjort allt för att det skulle kännas bra trots allt.

 Kanske sitter det någon snäll och medmänsklig miljonär därute som vill sponsra med lite pengar till detta ändamål...haha .."ända-mål"...det blev ju lite roligt...

En ung kille från Norrland flyttade till Stockholm och gick till ett stort köpcenter för att söka jobb.

- Har du någon säljerfarenhet? undrade chefen.

- Nåååå, jooo, jag har jobbat som försäljare hemma i skogarna, kom svaret.

Eftersom chefen tyckte att killen verkade trevlig och framåt, bestämde han sig för att anställa honom.

- Du kan börja imorgon bitti. Jag kommer ner efter att vi har stängt imorgon kväll och ser hur du har haft det på din första dag.

Killen hade en tung dag, men till slut var den till ända. Efter stängningsdags kom så chefen ner som han lovat dagen innan.

- Hur många affärer gjorde du idag? frågade chefen.

- En, svarade killen.

- BARA EN? Våra försäljare bruka normalt göra mellan 20 och 30 affärer på en dag. Hur mycket pengar rörde sig affären om?

- 1 911 138 kronor.

- 1 911 138 kronor!!? utbrast chefen. Vad sålde du då till honom?

- Först sålde jag en liten metkrok, därefter sålde jag en mellanstor metkrok, därefter sålde jag en stor metkrok, sen blev det ett metspö. När jag sedan frågade vart han skulle fiska någonstans svarade han att han skulle åka ner till kusten.

Då sa jag att han skulle behöva en båt så vi gick ner till båtavdelningen, Jag sålde honom den stora Baylinern med dubbla motorer, därefter visade det sig att hans lilla Honda Civic inte fick dra den stora båten, så jag tog med honom till bilavdelningen och sålde honom den där 4-hjulsdrivna Chevrolet Tahoen.

- Så du menar alltså att en kille kom in för att köpa en metkrok och du lyckades sälja honom en båt och en bil.

- Nej, nej! Han kom in och skulle köpa tamponger till sin fru och då sa jag att han lika gärna kunde åka och fiska, eftersom helgen ändå skulle vara förstörd!

 :-)

Kul att läsa detta skrivet av en dietist...

 Citat ur Ann-Christin Forsgrens artikel i VK..läs hela här..

 
"Ingen tjänar på att svälta patienterna. Hanteringen av sjukhusmaten fungerar inte. Om politikerna månar om patienterna; gå tillbaka till det gamla systemet med mat som tillagas i centralköket, som doftar gott när den kommer upp till avdelningen och som smakar hemlagat. Det blir inte mindre svinn med portionsförpackad mat. Men patienter som kräver lång vårdtid och som saknar aptit riskerar komplikationer vid bristande matintag. Vad kostar inte det i förlängningen?"

Landstingets spariver har sannerligen nått botten! Vad är det nu då?...undrar någon förstås.

Jo, vid ett besök på NUS gynmottagning så upptäckte jag att den engångsskjorta som tidigare fanns tillgänglig för att skyla sig med, har dragits in!! Likaså den barriär mellan läkare och patient som gjorde att man slapp se dem rätt i fejan.      

Hur jäkla förnedrande är inte det, att tvingas komma in i mottagningsrummet kanske iklädd endast en kort t-shirt? Nu visste ju jag om detta sen ett tidigare besök, så jag hade på mig den längsta t-shirt som jag kunde hitta. Men de unga som kanske gör sitt allra första besök där, hur kommer de att uppleva detta? Så kul tycker ingen överhuvudtaget att ett besök där är, så att dessutom tvingas till denna förnedring är en stor skam! Jag frågade min make om han skulle vilja göra något liknande och han sa ett rungande NEJ!! Såklart.

Usch och fy på er, Landstingets snåla "¤#4&{[$!!