"Det knapras in på redan minimala resurser. Allt färre ska orka allt mer. Ekvationen går inte ihop. Personal som håller på att slita ut sig och vänder sig till arbetsledningen får ingen förståelse. Nu hotas patientsäkerheten. Problemet slussas tillbaks till oss på golvet. Massflykten är redan ett faktum. Rädda vårdfolket kvar genom bättre personalvård och högre löner. Akutsjukvården håller på att bli en långvårdsavdelning. Var är framförhållningen i planerandet?" Läs här .

Jag är så glad över att någon vågar protestera offentligt mot detta. Dessutom mycket bra att de är många! Vi vet ju alla hur det gick för den ensamme undersköterskan som gick till pressen. Som det sägs i artikeln så är ett av problemen att patienter som är färdigbehandlade medicinskt sett, men ändå av olika anledningar inte kan återgå till hemmet, en stor belastning för akutsjukvården. Det finns inte tillräckligt med platser på sjukhem eller rehabiliteringscenter.

Men vad skall de göra när ingen i ledningen lyssnar? Det har hänt att chefer sagt till personal som klagat, att de bara är lata. All personal känner sig utbytbara och totalt värdelösa som uppskattad arbetskraft. Trots att alla sliter som djur för att patienten inte skall märka något. Det kanske är fel på ett sätt, för det "tar mer" om patienterna börjar klaga på vården. 

Hoppas innerligt att de som har något att säga till om vad gäller detta, ser till att något positivt händer. Själv så är jag utsliten till både kropp och själ efter mer än 40 år inom vården, men nu har jag jobbat klart :-)

Jag är verkligen glad över att det kommit till socialstyrelsens kännedom, hur minst sagt obehagligt det är när fostret fortfarande andas efter ingreppet. Läs artikel här..

Jag var själv med om detta en sommar för länge sedan, när vi utan vidare kunskaper i den typen av vård, tvingades "koppla ihop oss" med kvinnokliniken.

Då fick vi in en stackars kvinna med ett mycket sent pågående missfall, men inte så sent att fostret ansågs kunde räddas. Kvinnan tvingades under stor vånda föda på normalt sätt och barnet togs genast bort från modern. Jag fick order om att lägga fostret i en stor burk med formalinvätska. Jag såg att fostret fortfarande drog några flämtande andetag  och förövrigt såg helt utvecklad ut på utsidan. Jag kunde naturligtvis inte göra detta!!! Jag la fostret på en handduk, lånade en polaroidkamera på akuten och tog några bilder, om nu modern skulle börja undra över fostret. Givetvis så slutade barnet att andas efter ett tag, men stoppade det i nån jävla glasburk, det gjorde jag inte!

Detta var det värsta jag varit med om under mina mer än 40 år inom vården och jag glömmer det aldrig!

Facebook är en skitsite på så sätt att ingen hjälp finns att få om det är något som inte fungerar. Deras hjälpmeny är rena skämtet. Andra Facebookanvändare skall hjälpa en eller så skall man bli hjälpt av deras förprogrammerade svar. När det inte finns ett svar som fungerar då? När det uppenbarligen är någon bugg på deras forum? Varför finns det ingen forumsansvarig som kan hjälpa en?
Jag kan inte kommentera hos vissa av mina vänner, kommentaren fastnar inte, de som jag överhuvudtaget kan kommentera hos, måste jag skriva kommentaren först en gång och sen radera den och klistra in på nytt. Har jag då tur så sitter den kvar sen jag uppdaterat sidan, vilket den oftast inte gör. Ibland så kan jag få en kommentar att fastna, men vill jag då kommentera ytterligare i den tråden, så går det inte. Detta förekommer i alla mina tre webbläsare, IE, FF och Chrome. Facebook som har blivit så stora, borde sannerligen vara mer rädda om sina användare än så här!

Någon annan som är på Facebook och har detta problem? 

Stöd följande kampanj (-<klicka och läs) genom att skriva ett inlägg om detta. 

"För den friska människan är självmord en av många tänkbara utvägar
och ett uttryck för frihet och kontroll. Den självmordsnära människan är
däremot oftast plågad av ångest, depression, konflikter och ensamhet.Självmord är något hon känner sig tvingad till, eftersom hon inte ser någon
annan utväg. Den självmordsnära personen behöver någon bredvid sig som kan hålla i livlinan, stödja, visa på möjliga lösningar och var man kan få hjälp. Identifiering av risk för självmord och de första förebyggande åtgärderna sker ofta i privat- eller arbetslivet, i samspelet mellan två människor eller i en grupp. Hjälp till att sprida kunskap och  bidra till att de människor som har tappat tilliten till livet kan få den hjälp de behöver – även i sin närmaste omgivning" 

Om livet känns hopplöst:

Netdoktor:

Jourhavande medmänniska:

Om att vara medmänniska: