Jag har på senare tid haft en hel del med sjukvården att göra. Denna gång inte som personal, utom som patient. Skillnaden är milsvid! Jösses Amalia vad man ser/märker mycket av diverse brister när man är patient.

Efter massor av undersökningar och röntgen, beslutades det till slut att jag måste opereras, detta för att säkert kunna utesluta om det rörde sig om något elakartat. Så efter ett drygt halvår av oro, så låg jag då på operationsbordet. Jag hade då som premedicinering fått 2 ALVEDON!!! Detta för att jag talat om att jag inte tålde en särskild sort av lugnande medel. Vadå? Finns det bara en sort numera? Sedan blev det en himla massa diskussioner om jag skulle få ta en tablett som jag är ordinerad och som narkosläkaren godkänt/ville att jag skulle ta. Ja det började inte bra, men fortsättningen visade sig bli än värre..

Själva operationen som tog dryga fyra timmar och som involverade flera olika organ, gick dock mycket bra. Två skickliga doktorer inom olika gebit, var inblandade.

De har numera börjat med att även lägga en ryggbedövning innan man sövs och det visade sig vara bra. Jag hade inte ett dugg ont det första dygnet, utan var uppe och "skuttade" som om jag inte ens var opererad :-)

Opsåret som är nästan 30 cm. blödde rätt mycket det första dygnet..Jag som är sjukvårdsutbildad och arbetat i gamet i 45 år.. har lärt mig att man helst inte skall ta bort förbandet det första dygnet, enbart förstärka det vid behov. Det kanske är nya direktiv nu som gäller...för de öppnade och bytte förband flera gånger, under det att de samspråkade med varandra (utan munskydd) över mitt öppna operationssår. Inte heller byttes det handskar mellan borttagandet av det gamla och ditsättandet av det nya förbandet..Huuu:-((( Dessa saker tycker jag hör till de grundläggande kunskaper som de som har hand om opererade patienter, bör ha "i ryggmärgen"...Ingen verkade heller veta hur ett speciellt yttre förband skulle lindas på...alla var lika osäkra - det känns inte tryggt. En ssk. såg inte heller skillnad på ett Clyxlavemang (som man skulle ha inför op)  och en förpackning spolvätska...

När jag efter det första dygnet fick ont...mycket ont..så fick man inte smärtstillande i sprutform. Nej endast vanlig receptfri smärtlindring i tablettform och när det inte hjälpte, så fick jag en Morfintablett..DET var inte bra!! En som är gallopererad tål inte Morfin!! (jag frågade tyvärr inte vad de gav, förrän efteråt)..Långt senare så visade sig, att jag även hela tiden-dagligen fått en vätskedrivandev tablett, som av outgrundlig anledning hamnat på min aktuella medicinlista.. 

Hela den dagen kräktes jag utan att få i mig en droppe vatten eller annan föda. Jag kanske fick i mig vätska via dropp? Nejdå, ingen reagerade på detta förrän sent på kvällen, när min favoritsjuksköterska kom in.. 

Jag fick då dropp och mådde genast mycket bättre. De senare dagarna efter operationen mådde jag inte alls bra, ingen matlust alls men det fanns ingen som "hade koll" på det...för i och med att jag "försökte äta" så hade jag ätit...det stod i journalen att jag ätit bra...hahahaha!!

Jag var dålig, men jag ville hem!! Samma dag som jag skulle göra detta, så fick jag plötsligt fruktansvärt ont och var helt övertygad om att något brustit inom mig..

Nu måste jag verkligen berömma personalen som arbetade då, de gjorde precis allt rätt, utom att de lämnade mig ensam för att hämta läkare istället för att akutlarma och stanna kvar hos den skräckslagna patienten...

Nåväl, jag undersöktes verkligen ordentlig, fick smärtstillande i sprutform och det visade sig att det inte var någon fara på taket. Pust!

Nu skulle jag hem och bli ompysslad av maken, vilket jag verkligen blev...men allt blev inte som vi hoppats..

Detta skriver jag om i ett nytt inlägg.

Uppdaterad: Monday 21 May 2012 klockan 19:56