Detta är en fortsättning på mitt förra inlägg "Brister inom sjukvården"

Ja så skrevs jag då ut från sjukhuset..och de 33 agrafferna/stygnen skulle tas av aktuell vårdcentral...eller som utskrivande läkare sa. "Du kan ta dem själv om du vill"..Javisst, för det är ju klart att varje anständig människa har en agrafftång i sin necessär? (det sista är min kommentar)..

Något återbesök på opererande klnik behövdes inte. Tydligen inte heller någon form av besked eller meddelande om vad som gjorts som jag kunde ge dem på VC.. Detta förvånade dem på VC mycket när jag kom dit..

Jag tycker att ett återbesök, förslagsvis när styngnen skall tas, bör ske på opererande klinik, detta för att patienten själv, som kanske är trött och slut bör slippa att själv engagera sig i att beställa tid och förklara en massa saker för en ovetande Vårdcentral. Operatören själv borde väl rimligtvis vilja se hur allt fortskrider?

Som patient så kände man sig utkastad i tomma intet med endast sitt egna sunda förnuft att använda och sin egen förmåga att själv kunna bedöma vad som är normalt att känna efter en stor operation eller vad om inte är det..

Faktum är, att det VET MAN INTE! Man tror att det skall "vara så"..

Nåja...hur som helst så rann det lite ur ett av "agraffhålen" men inte "elakt" enligt ssk. Så jag fick instruktioner att lägga om på ett visst sätt 2 ggr/dag i 14 dagar och fick med mig hem lite omläggningsmaterial (som bara räckte en vecka och som inte gick att köpa på apoteket)...

Jodå, visst hade jag fått komma dit om jag velat det...men två ggr om dan?? Nej då kämpade jag hellre med detta själv. Jobbigt som 17, för jag hade sjunkit ordentligt i Hb - blodvärdet (utan åtgärd) och stod knappt på benen, eftersom aptiten inte heller återkommit. Fick återigen ringa till VC och maken fick sedan hämta mer omläggningsmaterial..

Efter 14 dar så skulle ssk på VC iallafall titta på sårhålet..och det blev ett sjujäkla ståhej, för nu hade hålet blivit både större och djupare. Läkare tillkallades och såvitt jag förstod så hade ssk. ordinerat fel slags omläggning. (Sårhålet läkte sedan finfint (sen jag slutade med omläggningen!)

Då passade jag på att fråga min fina, fina doktor Pia Wall om det verkligen var normalt att ha ständig molvärk i nedre delen av buken så pass lång tid efter op. febertoppar med frossbrytningar då och då samt några andra "konstigheter" bland annat stora förhårdnader på ett mysko ställe.. Allt detta hade jag tidigare ringt 1177 och frågat om..Gissa vad som då sas av dem? Jo detta kunde bero på ditt eller datt eller möjligen datt eller ditt och det var bara att avvakta för nåt som var på tok, det var det knappast...Nähä...men jag kände redan då att nåt var fel, fruktansvärt fel! De pratade även med jourläkaren, som råkade vara just "min" opdoktor, men hon höll med om deras bedömning.

Min husdoktor tyckte dock inte att detta var normalt...såklart! Hon skrev på stående fot en remiss till aktuell vårdinrättning, tog en del prover och satte in penicillin. Jag uppmanades att med remissen i hand gå direkt till aktuell mottagning, men jag orkade bara inte det, var ju helt slut!

Jag ringde till aktuell mottagning dagen efter detta och fick en tid spikad till ytterligare dagen efter. Skönt, nu skulle jag väl ändå få den hjälp jag behövde...trodde jag..Tja...doktorn ifråga var väldigt trevlig, men tog inte min oro och besvär på allvar, jag föreslog ett ultrajud/buk, men sändes hem med uppmaningen att ta Laxermedel..Oookej...doktorn vet väl bäst ELLER?

 Tydligen inte..

"Förhårdnaden" svällde och blev ännu mer öm...men jag fortsatte att avvakta...man är ju inte sjåpig...haha! Jag skulle ju tillbaka till förra doktorn efter ca en vecka ju..Men efter ytterligare några plågsamma dagar så såg jag att att ett f.d. (läkt) stygn var sprifckfärdigt..tejpade till ordentligt och åkte in till aktuell mottagning.

När tejpen lossades där så kom en fontän av var ut..sammanlagt en halv liter. Ny sjukhusinläggning med superpenicillin och spolningar av abcessen.

Har sedan gjort detta själv (i hemmet) och  det ser ut att "gå vägen" ta i trä!

Allt detta kunde ha undvikits om jag efter operationen fått penicillin i förebyggande syfte, (eftersom en tarm var involverad i op.) vilket jag frågade doktorn om...men sånt har de slutat att göra numera...ingen tvekan om varför eller? Det kunde ha undvikits om de i tid hade LYSSNAT på mig ordentligt..tagit till sig av mina många underliga symtom/varningstecken..med mera..

Jo jag vet att jag är en sån person som oftast ger ett intryck av friskhet och jag har dessutom en stark vilja att inte "vara till besvär" ...även att tro på att de som är högre utbildade en en själv, vet bäst..

Men till syvende och sist så är jag ändå glad!! Inget elakartat syntes och sjukvårdspersonalen "på golvnivå" ...haha...gjorde sitt bästa för min trivsel och var till största delen både proffsiga och supertrevliga. Men det finns ju alltid undantag...

Nu återstår det bara lite "småsaker" som att göra en gastroscopi.. har fått mysko symptom..samt att försöka att lista ut vad jag helt plötsligt "inte tål"..för när jag äter ibland så kräks jag en hel dag efteråt..

PS/
Att ingen ssk. trots påstötning och försäkran om motsatsen...såg till att det skrevs en akutremiss till ögonkliniken, var ytterligare ett moment som jag var tvungen att själv ta tag i..detta skulle med ytterst lite ansträngning ha kunnat undvikas..(Jag hade nämligen efter sövningen fått en massa konstigheter i mina ögon.. kunde inte läsa, knappt fokusera, var yr och vimmelkantig....konstiga bilder dök upp så fort jag blundade...en kompakt grå cirkel till höger i båda ögonen..jag var jätterädd!! Det blev med tiden lite bättre och jag fick slutligen min remiss och efter ytterligare påstötning, nu av min opererande doktor, så har jag nu varit där och allt satt i glaskroppen och det finns inget att göra åt det. :-(

Jag har på senare tid haft en hel del med sjukvården att göra. Denna gång inte som personal, utom som patient. Skillnaden är milsvid! Jösses Amalia vad man ser/märker mycket av diverse brister när man är patient.

Efter massor av undersökningar och röntgen, beslutades det till slut att jag måste opereras, detta för att säkert kunna utesluta om det rörde sig om något elakartat. Så efter ett drygt halvår av oro, så låg jag då på operationsbordet. Jag hade då som premedicinering fått 2 ALVEDON!!! Detta för att jag talat om att jag inte tålde en särskild sort av lugnande medel. Vadå? Finns det bara en sort numera? Sedan blev det en himla massa diskussioner om jag skulle få ta en tablett som jag är ordinerad och som narkosläkaren godkänt/ville att jag skulle ta. Ja det började inte bra, men fortsättningen visade sig bli än värre..

Själva operationen som tog dryga fyra timmar och som involverade flera olika organ, gick dock mycket bra. Två skickliga doktorer inom olika gebit, var inblandade.

De har numera börjat med att även lägga en ryggbedövning innan man sövs och det visade sig vara bra. Jag hade inte ett dugg ont det första dygnet, utan var uppe och "skuttade" som om jag inte ens var opererad :-)

Opsåret som är nästan 30 cm. blödde rätt mycket det första dygnet..Jag som är sjukvårdsutbildad och arbetat i gamet i 45 år.. har lärt mig att man helst inte skall ta bort förbandet det första dygnet, enbart förstärka det vid behov. Det kanske är nya direktiv nu som gäller...för de öppnade och bytte förband flera gånger, under det att de samspråkade med varandra (utan munskydd) över mitt öppna operationssår. Inte heller byttes det handskar mellan borttagandet av det gamla och ditsättandet av det nya förbandet..Huuu:-((( Dessa saker tycker jag hör till de grundläggande kunskaper som de som har hand om opererade patienter, bör ha "i ryggmärgen"...Ingen verkade heller veta hur ett speciellt yttre förband skulle lindas på...alla var lika osäkra - det känns inte tryggt. En ssk. såg inte heller skillnad på ett Clyxlavemang (som man skulle ha inför op)  och en förpackning spolvätska...

När jag efter det första dygnet fick ont...mycket ont..så fick man inte smärtstillande i sprutform. Nej endast vanlig receptfri smärtlindring i tablettform och när det inte hjälpte, så fick jag en Morfintablett..DET var inte bra!! En som är gallopererad tål inte Morfin!! (jag frågade tyvärr inte vad de gav, förrän efteråt)..Långt senare så visade sig, att jag även hela tiden-dagligen fått en vätskedrivandev tablett, som av outgrundlig anledning hamnat på min aktuella medicinlista.. 

Hela den dagen kräktes jag utan att få i mig en droppe vatten eller annan föda. Jag kanske fick i mig vätska via dropp? Nejdå, ingen reagerade på detta förrän sent på kvällen, när min favoritsjuksköterska kom in.. 

Jag fick då dropp och mådde genast mycket bättre. De senare dagarna efter operationen mådde jag inte alls bra, ingen matlust alls men det fanns ingen som "hade koll" på det...för i och med att jag "försökte äta" så hade jag ätit...det stod i journalen att jag ätit bra...hahahaha!!

Jag var dålig, men jag ville hem!! Samma dag som jag skulle göra detta, så fick jag plötsligt fruktansvärt ont och var helt övertygad om att något brustit inom mig..

Nu måste jag verkligen berömma personalen som arbetade då, de gjorde precis allt rätt, utom att de lämnade mig ensam för att hämta läkare istället för att akutlarma och stanna kvar hos den skräckslagna patienten...

Nåväl, jag undersöktes verkligen ordentlig, fick smärtstillande i sprutform och det visade sig att det inte var någon fara på taket. Pust!

Nu skulle jag hem och bli ompysslad av maken, vilket jag verkligen blev...men allt blev inte som vi hoppats..

Detta skriver jag om i ett nytt inlägg.

 70:000 kronor, det är väl ingen större kostnad för Västerbottens landsting kan man tycka? Som lite kattpiss i Atlanten.

Jag har vid två tillfällen nödgats besöka endoskopienheten här på NUS. Personalen där är fantastisk på alla sätt!

MEN!!

De tvingas köra med urgamla metoder som gör undersökningen mer smärtsam för patienten än vad som är nödvändigt.

Vid många av dessa undersökningar så behöver tarmen "fyllas upp" så att det går att se något. Detta sker (på endoskopienheten här på NUS) genom att vanlig luft sprutas in där.. Det är oerhört smärtsant kan jag meddela, som trots smärtlindring, som jag klokt nog, begärde efter mitt första besök där, knappt kunde härda ut!

På röntgen där jag gjorde en colonröntgen där de (även där)  måste fylla upp tarmen, använder de en annan modernare? metod. De sprutade in koldioxid istället för vanlig luft. Skillnaden är enorm för patientens del! 

Så jag frågade varför man inte använde denna metod överallt...och gissa varför?...jo det förstår ni givetvis...pengar!!...Personalen har länge bett om införande av denna metod, men det fattiga NUS har tydligen inte råd att offra ca: 70:000 på patienternas välbefinnande! Detta är ungefär vad det skulle kosta att införskaffa den särskilda apparat som behövs för denna metod.

Ett stort tack till syster Anna-Karin, doktor Matti och doktor Jan L som verkligen gjort allt för att det skulle kännas bra trots allt.

 Kanske sitter det någon snäll och medmänsklig miljonär därute som vill sponsra med lite pengar till detta ändamål...haha .."ända-mål"...det blev ju lite roligt...

Kul att läsa detta skrivet av en dietist...

 Citat ur Ann-Christin Forsgrens artikel i VK..läs hela här..

 
"Ingen tjänar på att svälta patienterna. Hanteringen av sjukhusmaten fungerar inte. Om politikerna månar om patienterna; gå tillbaka till det gamla systemet med mat som tillagas i centralköket, som doftar gott när den kommer upp till avdelningen och som smakar hemlagat. Det blir inte mindre svinn med portionsförpackad mat. Men patienter som kräver lång vårdtid och som saknar aptit riskerar komplikationer vid bristande matintag. Vad kostar inte det i förlängningen?"

Landstingets spariver har sannerligen nått botten! Vad är det nu då?...undrar någon förstås.

Jo, vid ett besök på NUS gynmottagning så upptäckte jag att den engångsskjorta som tidigare fanns tillgänglig för att skyla sig med, har dragits in!! Likaså den barriär mellan läkare och patient som gjorde att man slapp se dem rätt i fejan.      

Hur jäkla förnedrande är inte det, att tvingas komma in i mottagningsrummet kanske iklädd endast en kort t-shirt? Nu visste ju jag om detta sen ett tidigare besök, så jag hade på mig den längsta t-shirt som jag kunde hitta. Men de unga som kanske gör sitt allra första besök där, hur kommer de att uppleva detta? Så kul tycker ingen överhuvudtaget att ett besök där är, så att dessutom tvingas till denna förnedring är en stor skam! Jag frågade min make om han skulle vilja göra något liknande och han sa ett rungande NEJ!! Såklart.

Usch och fy på er, Landstingets snåla "¤#4&{[$!!

 Vi läser ju rätt ofta nuförtiden om personer som blivit av med sina jobb eller "bara" blivit utfrysta, när de protesterat mot något på jobbet, eller bara varit negativt inställd till något.

Såklart att ingen vågar säga till om något inte är bra, om de så skulle bli intervjuade av själve Josefsson eller så...haha!! Nej huga, allt är så bra sååå...men under ytan så jäser det...

"anställda inom hemtjänsten i Umeå fått allt sämre arbetsvillkor. Vi ska hinna med mycket mer än tidigare och förväntas nästan flyga mellan besöken hos de äldre, säger Ethel Henriksson undersköterska inom hemtjänstgrupp Nord."

Jag känner en stor frustation när jag läser detta. Vart tog den "allmänmänskliga" empatin vägen?  Den som ser till att de svaga i vårt samhälle tas om hand på ett bra sätt? Finns det ingen i beslutsfattande ställning som kan tänka på något annat än att spara pengar och öka vinsterna? Svaret är förstås nej!

Den enskilde människan, oavsett om det gäller personal eller vårdbehövande, är värd noll och intet. "Slit ut en generation i taget"  förefaller vara nyckelordet för dagen. "Dagens generation äldre"  vågar inte protestera, de är rädda för att få ännu sämre vård om de säger något. Detta är givetvis inte med sanningen överensstämmande. De äldre som är missnöjda med hur de behandlas måste säga ifrån!  Det "tar" mycket bättre om kritiken kommer från brukaren, än från vårdaren.

 Även inom landstinget (där jag arbetade förut) är besparingar det enda som är viktigt. Vårdpersonalen där,  tvingas springa fortare och fortare för att hinna med sina arbetsuppgifter. Väldigt många tvingas "läsa in" rapporteringar ur journaler om sina patienter på obetald arbetstid för att hinna med.  Många hinner aldrig ens ta ut sin lunchrast. Har de tur så hinner de kasta i sig lite mat. 

 Jag beundrar verkligen alla ni som arbetar inom dagens "vårdsväng"....ni gör ett fantastiskt jobb under dåliga förutsättningar. Själv så har jag det nu så otroligt bra  (förtidspension)  men jag fasar för hur det kan bli om hälsan sviktar.

Massor av kramar till alla ni som arbetar inom vården!

 Hallå VK!!  Det fungerar inte att lägga in länk till relaterad artikel. (den "hittas" inte )

"I den nybyggda södra delen av Nus är det så svårt att hitta att till och med sjukhuspersonal hamnar fel. En informationsdisken som finns på prov har blivit ett stort lyft och värdinnan Liv Saga Bergdal är uppskattad.

- Första dagen jag stod här kom över 100 personer för att fråga om vägen, berättar hon. Nu har vi ett snitt på 72 förfrågningar per dag, säger hon".

Ja detta kan jag tillfullo intyga, både som personal och som patient. När jag arbetade så skulle jag en natt föra över en patient till hjärtiva. Jag hade ungefärlig koll på var det låg..men den exakta och kortaste vägen låg höljd i dunkel.det kändes INTE bra!

Som patient var jag kallad till en undersökning i den nya byggnaden, det gick bra att hitta dit...men ut till samma utgång där bilen stod, var det stört omöjligt att hitta! Jag var tvungen att fråga personal som jag turligt nog stötte på. Behöver man gps för att besöka NUS numera? Dessutom så flyttar de ju avdelningar titt som tätt, den jag skulle till hade flyttat. Men jag kollade, turligt nog, på nätet var den mottagningen låg. Annars hade det blivit jobbigt värre.

"Man skall vara frisk för att vara patient" :-) Ja minsann, som sjukvårdspersonal i mer än 40 år, så har jag nu själv fått testa både det ena och andra. Nej man kan inte föreställa sig hur ont en undersökning kan göra. Men visst är det fantastiskt hur många fina undersökningar för att säkerställa ens hälsa, som finns och som görs. Igår så gjorde jag en smärtsam undersökning, men doktor Jan med sin personal, systrarna Anna-Karin och Karin, gjorde allt för att underlätta det hela, de var proffs ända ut i fingerspetsarna. En eloge till dem! Nu är det bara att invänta provsvar.

Ja vad tycker ni om det? Är kloning av stamceller ett bättre alternativ till att bota och förhindra sjukdomar, än vad plågsamma djurförsök är?

Själv så säger jag tveklöst ja! Givetvis bör detta ske under sträng kontroll så att det inte missbrukas.

Här kan ni läsa mer om detta.

"Skatteverkets högsta ledning kände till den före detta toppchefens dåliga beteende för flera år sedan. Men i stället för bestraffning fick han en topptjänst i Umeå, och därefter ytterligare utlandsuppdrag"

Detta är minsann inget ovanligt alls! Jag har personligen sett detta beteende på NUS - min f.d arbetsplats. En avdelningschef gjorde en dundertabbe som berörde patientens liv och död. Om inte en undersköterska genast upptäckt det grova misstaget, kunde patienten ha dött. Detta misstag tystades ner!! Inte ens en incidientrappport skrevs. "Chefen"  ifråga förflyttades "uppåt" i hiearkin. Visst!..det var ju på ett sätt bra...för där hade h*n ingen patientkontakt...men ändå...misstag fortsatte h*n att göra på andra sätt och blev skitförbannad på den som påtalade det. Ja det finns verkligen många djupa skuggor inom sjukvården som jag kunde berätta om.. En del har jag berättat om här.. och här...
Ett s.k. "rött kort" borde gälla ibland. Eller fler "lex maria"...

Förövrigt så kan ni om ni klickar här se vad skatteverket har för sig om dagarna :-))

Sjukvården av idag har inte visat på några glänsande uppfinningar i hur man delar sig i två delar för att hinna utföra sitt arbete. Nu vet jag inte alltför mycket om till exempel äldrevården av idag, mest det som man läser om i tidningarna och det är ju tyvärr sällan någon trevlig läsning. Är det stress som får dem att beté sig illa mot gamlingarna eller är de frustrerade på annat sätt? Min vetskap är dock den, att det finns alltför få boendeplatser att tillgå, särskilt för dem som inte är alltför handikappade, men ändå behöver lite tillsyn.

Ja ärligt talat så finns det i princip inga att tillgå för de som inte är jättevårdkrävande, åtminstone inte där jag bor. Detta belastar andra avdelningar på ett negativt sätt, de stackars gamla som inte efter att de är medicinskt färdigbehandlade kan återsändas till hemmets lugna vrå, utgör en stor kloss för de som väntar på att få komma in och operera sig o.s.v. för det måste ju finnas en ledig sängplats.

Servicehusen/boendet som från början i första hand var tänkt som en boendeform för unga handikappade eller på annat sätt lätt sjuka personer, de upptas numera utav svårt vårdberoende hyresgäster. Där bor de i sin egen lägenhet med endast sporadisk tillsyn, ofta väldigt ensamma.

Jag och säkert många med mig, saknar de ålderdomshem som fanns tidigare, där frodades gemenskapen och äkta makar kunde få dela rum med varandra. Det känns väldigt fint att ha fått förmånen att under ett par år arbeta under dessa former.

Numera i den mer akuta vård som jag arbetat i, så har personalstyrkan i och för sig ökats avsevärt om man ser till hur det var under min tid som ung. Dessvärre så förefaller det ändå inte att minska stressandet ett dugg och alla tycker att de aldrig hinner med sitt jobb på ett bra sätt.

Och visst...patienterna blir allt fler och mer komplicerade undersökningar genomförs, all dokumentation av precis allt stjäl "patienttid"..telefonen går varm och det är oerhört stressigt på många sätt. Men jag har ändå en känsla av att det inte enbart beror på "för lite personal" utan även på fördelningen och uppdelningen av de olika kategorierna, av vilka en del är helt bortrationaliserade. Likaså detta uppdelandet i grupper är en faktor som kan ställa till problem, man går ogärna in och hjälper till i en annan grupp eftersom man inte vet ett dugg om dessa patienter..(ingen rapportering)..

Ja faktiskt så var det på många vis bättre förr.

Ja nog beror det mycket på vem man är eller snarare vilken ställning man har på jobbet, hur man behandlas i olika situationer! Jag skall ge er några exempel:

En chef går av okänd anledning in på en sal för att besvara ett larm. Istället för att trycka av larmet som sitter på väggen, så går h*n och stänger av patientens respirator...Det tar en stund för "extravaket" att fatta vad som skett, det är ju så otroligt, men vaket ser att patienten inte mår bra och börjar handventilera patienten, men ser sedan att respen är avstängd. Ridå!

Ja vad händer då? Patienten tar ingen skada tack vara extravaket och chefen åker upp ett snäpp i hiearkin. Jo det är sant!! Möjligen beroende av att denne inte längre skulle ha något med patienter att göra. Fast h*n fick vikariera sommartid..En fin människa förvisso och misstag kan vi alla göra, men att en sådan grov incidient fick passera obemärkt och bara tystades ner, skrämmer en lite. Samma person gav mig en rejäl utskällning för att jag påpekade för denne att   h*n vid ett flertal tillfällen skrivit fel personnummer på patienters blodgrupperingslista...H'n borde väl för höge farao blivit tacksam över att jag sett det och reagerade? Eller?

När en "vanlig" sjuksköterska vid ett tillfälle tillfälligt höjt en döende patients syrgas, utan att först ringa jourläkaren, så fick sjuksköterskan en skriftlig varning. Till saken hör ju, att detta med att tillfälligt, vid behov, höja syrgasen är något som alla gör utan att besvära jourläkare. Man fattar ju inte vem som överhuvudtaget reagerade på detta och dessutom "gick till chefen" och påtalade det?? Fyy faan för "den".."Syrran" gick dock till facket och varningen drogs in..

En annan underlig sak är att om en sjuksköterska påtalar brister hos i detta fall en "extrapersonal" så blev h*n kallad till stormöte och fick en rejäl utskällning och reprimand. Fattar ni nåt? Inte jag, för det är ju sjuksköterskans uppgift som arbetsledare att se till att personalen kan det de skall göra och uppträder respektfullt mot patienter och arbetskamrater.

"Kvinnorna var i 60-årsåldern och hade varit ute och gått i området under eftermiddagen. När de inte hittade hem så ringde till polisen. När kvinnorna ringde polisen befann de sig vid en sjö"

Ja där ser man, en GPS skulle inte ha varit dum att ha där. Då hade fjällräddningen inte behövt rycka ut. Vad kostar inte det? Själv skulle jag aldrig ens gå in i en skog utan GPS..eller gå en promenad på okända ställen. Jo jag har gått vilse en gång, men aldrig mer! Man behöver inte vara förvirrad för att gå vilse. Men en GPS på alla som ändå är just det, skulle bespara anhöriga många oroliga tankar. Sanningen är att man ta mig 17 skulle behöva en GPS även på NUS för att hitta rätt! Så förvirrande som de nu har lagt upp orienteringstavlan är förfärligt. Likadant med de nybyggda avdelningar och mottagningar som finns. Man hittar knappt ut därifrån! Fast man inte är förvirrad.

Citat :"En demenssjuksköterska i Umeå har kontaktat Socialstyrelsen för att bringa klarhet i på vilket sätt de får använda sig av gps-sändare inom demenssjukvården"

Härligt säger jag! Det vill säga att detta viktiga ämne tas upp till diskussion. Det är ett jättebra sätt att hjälpa och skydda människor, som av någon anledning har svårt för att orientera sig. En del tycker att det är integritetskränkande..men hallå..som anhörig och även som ev. blivande patient så tycker jag att det är långt viktigare att "jag" inte går vilse.
Det är tänkt som ett skydd till den som behöver det, inget som görs för att kränka någon. Själv så använder jag mig av GPS redan nu :-) Fasar för den dag när min redan nu dåliga lokaliseringsförmåga blir ännu sämre! Då vill jag ha en GPS-sändare på mig!

Det gläder mig oerhört att så många gjort tummen upp för mitt senaste inlägg! Det om primärjouren på Ålidhem. Det ser jag som ett friskhetstecken. Vi reagerar! Vi vill inte ha det så!! Jag gissar att de flesta nya läsarna kommer från de sjukvårdsanställa och de patienter som jag kom i kontakt med, under min sjukhusvistelse. De vara alla där på Kirurgen3 så fantastiskt fina, tyvärr så minns jag inte era namn. Kan bara nämna doktor Samuel som står på mina recept :-))) Den andra doktorn av utländsk härkomst som tog emot mig på akuten var även han, mycket förtroendeingivande. Systrar och uskor, ni är bara bäst! Till den medpatient som jag surrade med i matsalen och som skulle läsa min blogg vill jag sända en varm hälsning. Kram!  "Vår" lilla tant på 84 bast hade jag velat stoppa i fickan och ta med mig hem, så gullig var hon! Hoppas att allt gått bra för henne.

Som nybliven akut-sjuk patient så är jag grymt besviken på den nya ordningen som gäller för oss här i Umeå. Efter en hel dags försök till eget kurerande av magsmärtor så fick jag till sist inse min egen begränsning och söka hjälp. Vid det laget kunde jag knappt sitta, stå eller ligga. Tidvis frossa och temp i stigande. Illamående men utan att kunna kräkas. Ringde dock snällt sjukvårdsupplysningen som bedömde att läkarvård var nödvändig, men jag skulle söka hjälpen hos primärjouren på Ålidhem. Okey för mig, men jag trodde i min enfald att de även där hade någon slags direkt prioritering med uppenbara akutfall.

Så var inte fallet, jag bönade och bad att jag skulle få snabb hjälp, jag vred mig av smärta, kunde inte sitta, knappt stå, någon brits att ligga på fanns ej heller. Nejdå, jag skulle sitta och vänta på min tur, var det besked jag fick. Min tur till en första prioritering :-)

Maken som såg min smärta och vet att jag inte är sjåpig var störtförbannad och försökte "trycka på"...men icke!! Tur och ordning är vad som gäller. Punkt!! Mängder av sjukvårdspersonal strosade förbi utan att så mycket som undra över varför jag ålade mig som en orm och skrek till av smärta då och då. Är de både blinda och döva?

Nå så blev det då tillslut min tur att bli prioriterad...men då kanske jag skulle få träffa en doktor rätt omedelbart sen då? Trodde ni verkligen det? Nejdå det var fortfarande först in som gällde...NY väntan!! Maken ville åka till den riktiga akuten då, men jag var rädd att bli sänd tillbaka till Ålidhem, som jag hört att folk blivit..

ÄNTLIGEN! Min tur! Fin kvinnlig doktor, duktig med, hon listade ut vad som var fel, men var för osäker för att vara den avgörande doktorn...så vet ni vad? Jag fick åka till den riktiga akuten...för ny väntan...Utan mer smärtstillande än en sketen Alvedon. FY FAN! Men DÄR då? På den "riktiga" akuten? Där skulle väl proffsen kunna se att jag behövde smärtstillande och det snabbt..

Ånej, alla som sökte hjälp på akuten hade besvär, ( vilken överraskning va )..detta fick jag "veta"...så det var fortfarande först in som gällde...Till min enorma fördel så var det inte så många före mig där så det gick relativt snabbt. En mycket trevlig, oerhört noggrann och duktig kirurgjour tog emot mig. Röntgen visade varbildning, sprickor och inflammation i en tarmdel. Inläggning såklart, vilket blev en mindre chock för mig som varit inställd på typ smärtlindring för, (som jag trott) en njursten. Vilket jag i och för sig aldrig haft tidigare, men nån gång skall ju vara den första och symptomen stämde in på det när jag kollade på nätet.

Den första doktorn skrämde mig lite när han pratade om en eventuell akut operation redan samma natt, men sedan tyckte de att det inte skulle opereras alls:-) Nåväl, jag fick äntligen en smärtstillande spruta, antibiotika och dropp och jag blev mycket bra omhändertagen av läkare, sjuksköterskor och undersköterskor på Kirurgen3. Smärtstillande fick jag omedelbart när jag behövde, inget tjafs. Till syster Katarina, om du läser detta, (ni fick min bloggadress)...så säger jag förlåt om jag skrek åt dig (du vet när)...jag blev bara så himla rädd när "det där" hände..

Efter fem dagar är jag nu hemma för att fortsätta behandlingen i hemmets lugna och trygga vrå. Det känns fint! Mindre kul är att en eftergranskning av röntgenplåtarna  visade på "mer"...vilket skall undersökas grundligt efter att min antibiotikakur är avslutad.  Det har kirurgdoktorn Samuel lovat mig. Men att vänta på besked om vad det är...det är inte så kul...

Jag är oerhört kritisk till primärjoursverksamheten på Ålidhem!! Nästa gång om det blir någon, så blir det ambulans till akuten som gäller, det har jag fattat nu, snabb hjälp kan man annars se sig i månen efter. En sådan nonchalans och urusel känsla för hur en patient mår har jag aldrigt sett under mina 45 år inom vården. En Lex Maria anmälan vore på sin plats! Ni måste nämligen förbättra denna situation! Punkt! Politikerna skall inte, som det förefaller att vara nu, genom olika åtgärder ta död på patienter för att slippa få en massa äldre "på halsen"...

 "Det knapras in på redan minimala resurser. Allt färre ska orka allt mer. Ekvationen går inte ihop. Personal som håller på att slita ut sig och vänder sig till arbetsledningen får ingen förståelse. Nu hotas patientsäkerheten. Problemet slussas tillbaks till oss på golvet. Massflykten är redan ett faktum. Rädda vårdfolket kvar genom bättre personalvård och högre löner. Akutsjukvården håller på att bli en långvårdsavdelning. Var är framförhållningen i planerandet?" Läs här .

Jag är så glad över att någon vågar protestera offentligt mot detta. Dessutom mycket bra att de är många! Vi vet ju alla hur det gick för den ensamme undersköterskan som gick till pressen. Som det sägs i artikeln så är ett av problemen att patienter som är färdigbehandlade medicinskt sett, men ändå av olika anledningar inte kan återgå till hemmet, en stor belastning för akutsjukvården. Det finns inte tillräckligt med platser på sjukhem eller rehabiliteringscenter.

Men vad skall de göra när ingen i ledningen lyssnar? Det har hänt att chefer sagt till personal som klagat, att de bara är lata. All personal känner sig utbytbara och totalt värdelösa som uppskattad arbetskraft. Trots att alla sliter som djur för att patienten inte skall märka något. Det kanske är fel på ett sätt, för det "tar mer" om patienterna börjar klaga på vården. 

Hoppas innerligt att de som har något att säga till om vad gäller detta, ser till att något positivt händer. Själv så är jag utsliten till både kropp och själ efter mer än 40 år inom vården, men nu har jag jobbat klart :-)

Jag är verkligen glad över att det kommit till socialstyrelsens kännedom, hur minst sagt obehagligt det är när fostret fortfarande andas efter ingreppet. Läs artikel här..

Jag var själv med om detta en sommar för länge sedan, när vi utan vidare kunskaper i den typen av vård, tvingades "koppla ihop oss" med kvinnokliniken.

Då fick vi in en stackars kvinna med ett mycket sent pågående missfall, men inte så sent att fostret ansågs kunde räddas. Kvinnan tvingades under stor vånda föda på normalt sätt och barnet togs genast bort från modern. Jag fick order om att lägga fostret i en stor burk med formalinvätska. Jag såg att fostret fortfarande drog några flämtande andetag  och förövrigt såg helt utvecklad ut på utsidan. Jag kunde naturligtvis inte göra detta!!! Jag la fostret på en handduk, lånade en polaroidkamera på akuten och tog några bilder, om nu modern skulle börja undra över fostret. Givetvis så slutade barnet att andas efter ett tag, men stoppade det i nån jävla glasburk, det gjorde jag inte!

Detta var det värsta jag varit med om under mina mer än 40 år inom vården och jag glömmer det aldrig!

 Det finns en viss risk i detta med att ringa sjukvårdsupplysningen...det är allt klokare att åka in akut om man känner sig riktigt dålig! Visserligen är det många som besöker akutvård i "onödan." (många saker kan faktiskt vänta till dagtid eller så) och samtidigt så tar dessa en väldig massa tid från de som verkligen behöver akutvård.
Men min erfarenhet av denna rådgivning är inte så bra, de går efter "färdiga mallar" dels när de ställer frågor och när de svarar..Personen/patienten som unik kommer helt bort.

Jag har även den erfarenheten att de sjuksköterskor som svarar där, inte alltid har den kompetens som behövs. Detta grundar jag på att jag vet en som fick jobb där och det var den mest inkompetenta sjuksköterska som jag någonsin stött på och det är ju några stycken genom mina mer än 40 år inom detta gebit..

Man får bara hoppas på att det var en engångsföreteelse........

Men de flesta vet att väntetiderna på akuten är enorma och vill därför helst inte åka in...inte så många orkar vänta i flera timmar.
 

"Enligt det avtal landstinget har med matleverantören ska patientmaten upplevas som tilltalande, god och näringslik eftersom det är en viktig del i den medicinska behandlingen"....står det i VK..läs i länken.

Ja det håller jag sannerligen med om, men stämmer detta? Nej och åter nej! Maten på NUS som tidigare kom i kantiner och som personalen sedan portionerade ut, hann ibland bli kall innan sista patienten fått sin mat. Men detta förbättrades senare åtminstone på vissa avdelningar. Vi fick eluttag mitt i korridoren där vi kunde koppla in matvagnen för varmhållning. Det fungerade riktigt bra och patienterna kunde få exakt så stor eller liten portion som de ville ha.

Nu på senare år så infördes det att maten skulle komma i enportionsrätter i plastförpackning. De värms sedan av personalen i en microvågsugn. Allt lät ju väldigt bra först...patienterna skulle kunna få sin mat när de själva ville och ha massor av rätter att välja mellan. Så blev det nu inte.

De fick en meny där de kunde välja vad de ville äta dagen efter, men där finns inte så många val som utlovat.  Sen blev det så att det beställdes två rätter som de fick välja mellan och den pouläraste rätten gick åt snabbt och många  fick ta den mat de inte önskade. Samma meny återkommer alldeles för ofta och de stackare som ligger inne länge blir så innerligt trött på att äta dessa färdigrätter på plasttallrik att de förmodligen blir sjukare.

Man skall vara frisk för att ligga på sjukhus!

PS/ Jag låg själv inne ett par dagar utan att ha någon aptit alls och den blev inte bättre av denna plastmat. Till sist blev jag lite sugen på Broccolipaj men när jag fick in den så var den bara värmd ute i kanterna, resten var kallt. Blev några tuggor..