Vi läser ju rätt ofta nuförtiden om personer som blivit av med sina jobb eller "bara" blivit utfrysta, när de protesterat mot något på jobbet, eller bara varit negativt inställd till något.

Såklart att ingen vågar säga till om något inte är bra, om de så skulle bli intervjuade av själve Josefsson eller så...haha!! Nej huga, allt är så bra sååå...men under ytan så jäser det...

"anställda inom hemtjänsten i Umeå fått allt sämre arbetsvillkor. Vi ska hinna med mycket mer än tidigare och förväntas nästan flyga mellan besöken hos de äldre, säger Ethel Henriksson undersköterska inom hemtjänstgrupp Nord."

Jag känner en stor frustation när jag läser detta. Vart tog den "allmänmänskliga" empatin vägen?  Den som ser till att de svaga i vårt samhälle tas om hand på ett bra sätt? Finns det ingen i beslutsfattande ställning som kan tänka på något annat än att spara pengar och öka vinsterna? Svaret är förstås nej!

Den enskilde människan, oavsett om det gäller personal eller vårdbehövande, är värd noll och intet. "Slit ut en generation i taget"  förefaller vara nyckelordet för dagen. "Dagens generation äldre"  vågar inte protestera, de är rädda för att få ännu sämre vård om de säger något. Detta är givetvis inte med sanningen överensstämmande. De äldre som är missnöjda med hur de behandlas måste säga ifrån!  Det "tar" mycket bättre om kritiken kommer från brukaren, än från vårdaren.

 Även inom landstinget (där jag arbetade förut) är besparingar det enda som är viktigt. Vårdpersonalen där,  tvingas springa fortare och fortare för att hinna med sina arbetsuppgifter. Väldigt många tvingas "läsa in" rapporteringar ur journaler om sina patienter på obetald arbetstid för att hinna med.  Många hinner aldrig ens ta ut sin lunchrast. Har de tur så hinner de kasta i sig lite mat. 

 Jag beundrar verkligen alla ni som arbetar inom dagens "vårdsväng"....ni gör ett fantastiskt jobb under dåliga förutsättningar. Själv så har jag det nu så otroligt bra  (förtidspension)  men jag fasar för hur det kan bli om hälsan sviktar.

Massor av kramar till alla ni som arbetar inom vården!

 Hallå VK!!  Det fungerar inte att lägga in länk till relaterad artikel. (den "hittas" inte )

"Skatteverkets högsta ledning kände till den före detta toppchefens dåliga beteende för flera år sedan. Men i stället för bestraffning fick han en topptjänst i Umeå, och därefter ytterligare utlandsuppdrag"

Detta är minsann inget ovanligt alls! Jag har personligen sett detta beteende på NUS - min f.d arbetsplats. En avdelningschef gjorde en dundertabbe som berörde patientens liv och död. Om inte en undersköterska genast upptäckt det grova misstaget, kunde patienten ha dött. Detta misstag tystades ner!! Inte ens en incidientrappport skrevs. "Chefen"  ifråga förflyttades "uppåt" i hiearkin. Visst!..det var ju på ett sätt bra...för där hade h*n ingen patientkontakt...men ändå...misstag fortsatte h*n att göra på andra sätt och blev skitförbannad på den som påtalade det. Ja det finns verkligen många djupa skuggor inom sjukvården som jag kunde berätta om.. En del har jag berättat om här.. och här...
Ett s.k. "rött kort" borde gälla ibland. Eller fler "lex maria"...

Förövrigt så kan ni om ni klickar här se vad skatteverket har för sig om dagarna :-))

Sjukvården av idag har inte visat på några glänsande uppfinningar i hur man delar sig i två delar för att hinna utföra sitt arbete. Nu vet jag inte alltför mycket om till exempel äldrevården av idag, mest det som man läser om i tidningarna och det är ju tyvärr sällan någon trevlig läsning. Är det stress som får dem att beté sig illa mot gamlingarna eller är de frustrerade på annat sätt? Min vetskap är dock den, att det finns alltför få boendeplatser att tillgå, särskilt för dem som inte är alltför handikappade, men ändå behöver lite tillsyn.

Ja ärligt talat så finns det i princip inga att tillgå för de som inte är jättevårdkrävande, åtminstone inte där jag bor. Detta belastar andra avdelningar på ett negativt sätt, de stackars gamla som inte efter att de är medicinskt färdigbehandlade kan återsändas till hemmets lugna vrå, utgör en stor kloss för de som väntar på att få komma in och operera sig o.s.v. för det måste ju finnas en ledig sängplats.

Servicehusen/boendet som från början i första hand var tänkt som en boendeform för unga handikappade eller på annat sätt lätt sjuka personer, de upptas numera utav svårt vårdberoende hyresgäster. Där bor de i sin egen lägenhet med endast sporadisk tillsyn, ofta väldigt ensamma.

Jag och säkert många med mig, saknar de ålderdomshem som fanns tidigare, där frodades gemenskapen och äkta makar kunde få dela rum med varandra. Det känns väldigt fint att ha fått förmånen att under ett par år arbeta under dessa former.

Numera i den mer akuta vård som jag arbetat i, så har personalstyrkan i och för sig ökats avsevärt om man ser till hur det var under min tid som ung. Dessvärre så förefaller det ändå inte att minska stressandet ett dugg och alla tycker att de aldrig hinner med sitt jobb på ett bra sätt.

Och visst...patienterna blir allt fler och mer komplicerade undersökningar genomförs, all dokumentation av precis allt stjäl "patienttid"..telefonen går varm och det är oerhört stressigt på många sätt. Men jag har ändå en känsla av att det inte enbart beror på "för lite personal" utan även på fördelningen och uppdelningen av de olika kategorierna, av vilka en del är helt bortrationaliserade. Likaså detta uppdelandet i grupper är en faktor som kan ställa till problem, man går ogärna in och hjälper till i en annan grupp eftersom man inte vet ett dugg om dessa patienter..(ingen rapportering)..

Ja faktiskt så var det på många vis bättre förr.

Vår dotter fyller snart jämt decennium och kommer tillsammans med pojkvännen strax hem till Umeå för att träffa tjocka släkten. Ikväll startar vi med varm smörgåstårta för familjen. Lördag så blir det flådig middag på hotell Plaza, även detta endast för familjen. 

Men på söndag är det släktträff, ca: 20 stycken, vilket blir fantastiskt roligt, det är inte så ofta dottern kan träffa dem alla sedan hon flyttat till Stockholm. Sedan blir det ytterligare firande i Stockholm för dottern, tillsammans med pojkvännens familj och deras vänner. Vissa omständigheter gör att de inte kan komma hem till oss. Huuuja det är jobbigt att fylla år hihi:-)

Ja nog beror det mycket på vem man är eller snarare vilken ställning man har på jobbet, hur man behandlas i olika situationer! Jag skall ge er några exempel:

En chef går av okänd anledning in på en sal för att besvara ett larm. Istället för att trycka av larmet som sitter på väggen, så går h*n och stänger av patientens respirator...Det tar en stund för "extravaket" att fatta vad som skett, det är ju så otroligt, men vaket ser att patienten inte mår bra och börjar handventilera patienten, men ser sedan att respen är avstängd. Ridå!

Ja vad händer då? Patienten tar ingen skada tack vara extravaket och chefen åker upp ett snäpp i hiearkin. Jo det är sant!! Möjligen beroende av att denne inte längre skulle ha något med patienter att göra. Fast h*n fick vikariera sommartid..En fin människa förvisso och misstag kan vi alla göra, men att en sådan grov incidient fick passera obemärkt och bara tystades ner, skrämmer en lite. Samma person gav mig en rejäl utskällning för att jag påpekade för denne att   h*n vid ett flertal tillfällen skrivit fel personnummer på patienters blodgrupperingslista...H'n borde väl för höge farao blivit tacksam över att jag sett det och reagerade? Eller?

När en "vanlig" sjuksköterska vid ett tillfälle tillfälligt höjt en döende patients syrgas, utan att först ringa jourläkaren, så fick sjuksköterskan en skriftlig varning. Till saken hör ju, att detta med att tillfälligt, vid behov, höja syrgasen är något som alla gör utan att besvära jourläkare. Man fattar ju inte vem som överhuvudtaget reagerade på detta och dessutom "gick till chefen" och påtalade det?? Fyy faan för "den".."Syrran" gick dock till facket och varningen drogs in..

En annan underlig sak är att om en sjuksköterska påtalar brister hos i detta fall en "extrapersonal" så blev h*n kallad till stormöte och fick en rejäl utskällning och reprimand. Fattar ni nåt? Inte jag, för det är ju sjuksköterskans uppgift som arbetsledare att se till att personalen kan det de skall göra och uppträder respektfullt mot patienter och arbetskamrater.

Citat :"En demenssjuksköterska i Umeå har kontaktat Socialstyrelsen för att bringa klarhet i på vilket sätt de får använda sig av gps-sändare inom demenssjukvården"

Härligt säger jag! Det vill säga att detta viktiga ämne tas upp till diskussion. Det är ett jättebra sätt att hjälpa och skydda människor, som av någon anledning har svårt för att orientera sig. En del tycker att det är integritetskränkande..men hallå..som anhörig och även som ev. blivande patient så tycker jag att det är långt viktigare att "jag" inte går vilse.
Det är tänkt som ett skydd till den som behöver det, inget som görs för att kränka någon. Själv så använder jag mig av GPS redan nu :-) Fasar för den dag när min redan nu dåliga lokaliseringsförmåga blir ännu sämre! Då vill jag ha en GPS-sändare på mig!

 "Det knapras in på redan minimala resurser. Allt färre ska orka allt mer. Ekvationen går inte ihop. Personal som håller på att slita ut sig och vänder sig till arbetsledningen får ingen förståelse. Nu hotas patientsäkerheten. Problemet slussas tillbaks till oss på golvet. Massflykten är redan ett faktum. Rädda vårdfolket kvar genom bättre personalvård och högre löner. Akutsjukvården håller på att bli en långvårdsavdelning. Var är framförhållningen i planerandet?" Läs här .

Jag är så glad över att någon vågar protestera offentligt mot detta. Dessutom mycket bra att de är många! Vi vet ju alla hur det gick för den ensamme undersköterskan som gick till pressen. Som det sägs i artikeln så är ett av problemen att patienter som är färdigbehandlade medicinskt sett, men ändå av olika anledningar inte kan återgå till hemmet, en stor belastning för akutsjukvården. Det finns inte tillräckligt med platser på sjukhem eller rehabiliteringscenter.

Men vad skall de göra när ingen i ledningen lyssnar? Det har hänt att chefer sagt till personal som klagat, att de bara är lata. All personal känner sig utbytbara och totalt värdelösa som uppskattad arbetskraft. Trots att alla sliter som djur för att patienten inte skall märka något. Det kanske är fel på ett sätt, för det "tar mer" om patienterna börjar klaga på vården. 

Hoppas innerligt att de som har något att säga till om vad gäller detta, ser till att något positivt händer. Själv så är jag utsliten till både kropp och själ efter mer än 40 år inom vården, men nu har jag jobbat klart :-)

 Det finns en viss risk i detta med att ringa sjukvårdsupplysningen...det är allt klokare att åka in akut om man känner sig riktigt dålig! Visserligen är det många som besöker akutvård i "onödan." (många saker kan faktiskt vänta till dagtid eller så) och samtidigt så tar dessa en väldig massa tid från de som verkligen behöver akutvård.
Men min erfarenhet av denna rådgivning är inte så bra, de går efter "färdiga mallar" dels när de ställer frågor och när de svarar..Personen/patienten som unik kommer helt bort.

Jag har även den erfarenheten att de sjuksköterskor som svarar där, inte alltid har den kompetens som behövs. Detta grundar jag på att jag vet en som fick jobb där och det var den mest inkompetenta sjuksköterska som jag någonsin stött på och det är ju några stycken genom mina mer än 40 år inom detta gebit..

Man får bara hoppas på att det var en engångsföreteelse........

Men de flesta vet att väntetiderna på akuten är enorma och vill därför helst inte åka in...inte så många orkar vänta i flera timmar.
 

Varför fungerar ingenting inom Umeå sjukvårdsdistrikt? Hur många gånger har det, när ert/mitt arbetsschema förändrats, blivit så att man arbetat som i mitt fall, på den lediga vecka som vi nattarbetare har.

Det är ett stort antal gånger och det har då sagts mig att detta kommer att regleras när man slutar sitt jobb för gott. Jaha? Jag väntar på den "regleringen", den har då inte synt till ännu..och det lär den heller inte göra innan jag skriver till, ja vem då, landstingsdirektören kanske? :-)

Tidigare när man bara bytte avdelning inom sjukhuset så reglerades detta genom att det beställdes ett matrikelutdrag där allt syntes och var dokumenterat, även den anställde fick en kopia. Ingen kan få mig att tro/tycka att det är rätt att lägga in arbetsturer på den lediga vecka som man redan arbetat in för att få, genom att helt enkelt trolla bort den genom att räkna om hur stor % man skall arbeta, med början på den lediga veckan då förstås, den man redan jobbat in för att få. Låter detta rätt?? 

Apropå landstingsdirektören så skrev jag till denne vid ett tidigare tillfälle, när den jag först kontaktade inget visste eller kunde, Jag fick då (av min chef) mer eller mindre ett förbud att tillskriva denne...Jo det är sant!