"I den nybyggda södra delen av Nus är det så svårt att hitta att till och med sjukhuspersonal hamnar fel. En informationsdisken som finns på prov har blivit ett stort lyft och värdinnan Liv Saga Bergdal är uppskattad.

- Första dagen jag stod här kom över 100 personer för att fråga om vägen, berättar hon. Nu har vi ett snitt på 72 förfrågningar per dag, säger hon".

Ja detta kan jag tillfullo intyga, både som personal och som patient. När jag arbetade så skulle jag en natt föra över en patient till hjärtiva. Jag hade ungefärlig koll på var det låg..men den exakta och kortaste vägen låg höljd i dunkel.det kändes INTE bra!

Som patient var jag kallad till en undersökning i den nya byggnaden, det gick bra att hitta dit...men ut till samma utgång där bilen stod, var det stört omöjligt att hitta! Jag var tvungen att fråga personal som jag turligt nog stötte på. Behöver man gps för att besöka NUS numera? Dessutom så flyttar de ju avdelningar titt som tätt, den jag skulle till hade flyttat. Men jag kollade, turligt nog, på nätet var den mottagningen låg. Annars hade det blivit jobbigt värre.

"Man skall vara frisk för att vara patient" :-) Ja minsann, som sjukvårdspersonal i mer än 40 år, så har jag nu själv fått testa både det ena och andra. Nej man kan inte föreställa sig hur ont en undersökning kan göra. Men visst är det fantastiskt hur många fina undersökningar för att säkerställa ens hälsa, som finns och som görs. Igår så gjorde jag en smärtsam undersökning, men doktor Jan med sin personal, systrarna Anna-Karin och Karin, gjorde allt för att underlätta det hela, de var proffs ända ut i fingerspetsarna. En eloge till dem! Nu är det bara att invänta provsvar.

"Skatteverkets högsta ledning kände till den före detta toppchefens dåliga beteende för flera år sedan. Men i stället för bestraffning fick han en topptjänst i Umeå, och därefter ytterligare utlandsuppdrag"

Detta är minsann inget ovanligt alls! Jag har personligen sett detta beteende på NUS - min f.d arbetsplats. En avdelningschef gjorde en dundertabbe som berörde patientens liv och död. Om inte en undersköterska genast upptäckt det grova misstaget, kunde patienten ha dött. Detta misstag tystades ner!! Inte ens en incidientrappport skrevs. "Chefen"  ifråga förflyttades "uppåt" i hiearkin. Visst!..det var ju på ett sätt bra...för där hade h*n ingen patientkontakt...men ändå...misstag fortsatte h*n att göra på andra sätt och blev skitförbannad på den som påtalade det. Ja det finns verkligen många djupa skuggor inom sjukvården som jag kunde berätta om.. En del har jag berättat om här.. och här...
Ett s.k. "rött kort" borde gälla ibland. Eller fler "lex maria"...

Förövrigt så kan ni om ni klickar här se vad skatteverket har för sig om dagarna :-))

Sjukvården av idag har inte visat på några glänsande uppfinningar i hur man delar sig i två delar för att hinna utföra sitt arbete. Nu vet jag inte alltför mycket om till exempel äldrevården av idag, mest det som man läser om i tidningarna och det är ju tyvärr sällan någon trevlig läsning. Är det stress som får dem att beté sig illa mot gamlingarna eller är de frustrerade på annat sätt? Min vetskap är dock den, att det finns alltför få boendeplatser att tillgå, särskilt för dem som inte är alltför handikappade, men ändå behöver lite tillsyn.

Ja ärligt talat så finns det i princip inga att tillgå för de som inte är jättevårdkrävande, åtminstone inte där jag bor. Detta belastar andra avdelningar på ett negativt sätt, de stackars gamla som inte efter att de är medicinskt färdigbehandlade kan återsändas till hemmets lugna vrå, utgör en stor kloss för de som väntar på att få komma in och operera sig o.s.v. för det måste ju finnas en ledig sängplats.

Servicehusen/boendet som från början i första hand var tänkt som en boendeform för unga handikappade eller på annat sätt lätt sjuka personer, de upptas numera utav svårt vårdberoende hyresgäster. Där bor de i sin egen lägenhet med endast sporadisk tillsyn, ofta väldigt ensamma.

Jag och säkert många med mig, saknar de ålderdomshem som fanns tidigare, där frodades gemenskapen och äkta makar kunde få dela rum med varandra. Det känns väldigt fint att ha fått förmånen att under ett par år arbeta under dessa former.

Numera i den mer akuta vård som jag arbetat i, så har personalstyrkan i och för sig ökats avsevärt om man ser till hur det var under min tid som ung. Dessvärre så förefaller det ändå inte att minska stressandet ett dugg och alla tycker att de aldrig hinner med sitt jobb på ett bra sätt.

Och visst...patienterna blir allt fler och mer komplicerade undersökningar genomförs, all dokumentation av precis allt stjäl "patienttid"..telefonen går varm och det är oerhört stressigt på många sätt. Men jag har ändå en känsla av att det inte enbart beror på "för lite personal" utan även på fördelningen och uppdelningen av de olika kategorierna, av vilka en del är helt bortrationaliserade. Likaså detta uppdelandet i grupper är en faktor som kan ställa till problem, man går ogärna in och hjälper till i en annan grupp eftersom man inte vet ett dugg om dessa patienter..(ingen rapportering)..

Ja faktiskt så var det på många vis bättre förr.

Jovisst, jag kommer ibland med en del kritik, men så värst konstruktiv är den ju inte alltid, om jag inte ger någon lösning på det som jag kritiserar. Men jag är bra på att berömma också...vilket jag tycker är bra mycket roligare. Men om man nu tänker sig "kritik" i ett större sammanhang, så har det i dagens Sverige de facto blivit fullkomligt omöjligt att ens "påtala" något som är fel eller att kunna visa någon hur saker görs...(om man ser att det behövs) utan att den personen tar så illa upp att den antingen springer in gråtande till chefen och beklagar sig, blir skitförbannad och sur men säger det till den berörde, blir sur men säger inget utan börjar istället prata skit om den som sagt nåt, eller helt enkelt säger okey, bra att jag får veta det, då kan jag bättra mig. Jag praktiserar det sistnämnda. Detta gäller givetvis om kritiken är berättigad, är den inte det (sånt vet man) så blir jag förbannad till max:-) Men i det stora hela så upplever jag att folk numera har enormt svårt att få något påtalat för sig, allt tas som svår kritik och de känner sig kränkta. Allt skall lindas in i bomull och det skall tassas på tå i det oändliga om man inte vill bli sedd som en elak jävel:-)) Det händer till och med att ny personal känner sig kränkta av att någon talar om för dem vad de skall göra! Jo, detta handlar faktiskt om vuxna människor! 

Det gläder mig oerhört att så många gjort tummen upp för mitt senaste inlägg! Det om primärjouren på Ålidhem. Det ser jag som ett friskhetstecken. Vi reagerar! Vi vill inte ha det så!! Jag gissar att de flesta nya läsarna kommer från de sjukvårdsanställa och de patienter som jag kom i kontakt med, under min sjukhusvistelse. De vara alla där på Kirurgen3 så fantastiskt fina, tyvärr så minns jag inte era namn. Kan bara nämna doktor Samuel som står på mina recept :-))) Den andra doktorn av utländsk härkomst som tog emot mig på akuten var även han, mycket förtroendeingivande. Systrar och uskor, ni är bara bäst! Till den medpatient som jag surrade med i matsalen och som skulle läsa min blogg vill jag sända en varm hälsning. Kram!  "Vår" lilla tant på 84 bast hade jag velat stoppa i fickan och ta med mig hem, så gullig var hon! Hoppas att allt gått bra för henne.

Varför fungerar ingenting inom Umeå sjukvårdsdistrikt? Hur många gånger har det, när ert/mitt arbetsschema förändrats, blivit så att man arbetat som i mitt fall, på den lediga vecka som vi nattarbetare har.

Det är ett stort antal gånger och det har då sagts mig att detta kommer att regleras när man slutar sitt jobb för gott. Jaha? Jag väntar på den "regleringen", den har då inte synt till ännu..och det lär den heller inte göra innan jag skriver till, ja vem då, landstingsdirektören kanske? :-)

Tidigare när man bara bytte avdelning inom sjukhuset så reglerades detta genom att det beställdes ett matrikelutdrag där allt syntes och var dokumenterat, även den anställde fick en kopia. Ingen kan få mig att tro/tycka att det är rätt att lägga in arbetsturer på den lediga vecka som man redan arbetat in för att få, genom att helt enkelt trolla bort den genom att räkna om hur stor % man skall arbeta, med början på den lediga veckan då förstås, den man redan jobbat in för att få. Låter detta rätt?? 

Apropå landstingsdirektören så skrev jag till denne vid ett tidigare tillfälle, när den jag först kontaktade inget visste eller kunde, Jag fick då (av min chef) mer eller mindre ett förbud att tillskriva denne...Jo det är sant!

eller tja, det kanske är att ta i, men ibland så "går något snett" och patienten får utstå mer lidande än vad som är nödvändigt. Det var inte roligt för den patient som efter att ha varit sövd, vaknade upp totalförlamad. Visserligen tillfälligt, vissa människor är på nåt sätt "allergiska" mot narkosmedel och det vet ju ingen, innan de blivit sövda. Men det blev några månader med noll kontroll på sig själv och hur kul är det? Vissa kan bli totalförvirrade ett par veckor och bete sig på det mest underliga sätt.
 
Likaså är det rätt ofta det händer att en lunga punkteras när det egentligen är något helt annat som skall göras:-( Men i det stora hela så går det mestadels bra.

Illa kunde det ha gått när en person mottagit ett provsvar/telefon och missuppfattat det totalt. Stark medicin sattes in, men turligt nog så upptäcktes misstaget när det skriftliga svaret kom. Vid ett annat tillfälle så ordinerades på tok för mycket syrgas, eftersom patienten samlade på sig koldioxid, vilket påpekades, men prestige är ibland mer värt än patienten kan man förstå:-(((  Det gick inte så bra kan jag meddela. Patienten blev skitdålig och aggressiv som man kan bli av att inte få ut koldioxiden ur blodet. Vi fick tillkalla securitasvakter, psykdoktor, narkospersonal med flera, innan vi fick patienten i säng och över till intensivvårdsavdelningen.

Apropå prestige så minns jag en sak från en annan arbetsplats, där det ordinerades ett läkemedel som skulle sprutas in under huden. När berörd sköterska skulle ge det, så blev det 1,5 liter...Nej självklart så går ju inte det att göra och det gavs inte. Vi trodde att doktorn kanske menade att det skulle ges i dropp och ringde och frågade, men nejdå så var det inte. Men h*n kunde inte räkna ut rätt dosering och vi fick inte ringa bakjouren så det bidde ingen medicin alls. 

Är det arbete som i slutänden drar folk till olika städer och orter? Varför drar tex. Stockholm åt sig en massa högt utbildade unga människor? Jag tror inte att de flyttar dit för att det "är storstaden "wow" (fastän någon som flyttat efteråt kanske säger så) utan främst för att där finns arbete. Vi, maken och jag flyttade till Stockholm av den orsaken, fast så många år blev vi ju inte där.
I storstäderna finns de stora industrierna och företagen, som av naturliga skäl vill hålla sig där, var infrastrukturen är bra osv. Jag tror att glesbygden skulle behöva satsa på att få arbetsplatser främst till kommunerna.
Fundera själv vad som skulle vara en orsak till att du skulle flytta. Är det kanske inte arbete? En del flyttar säkert på sig för att få frihet. De är dödströtta på jantelagen och de gamla invanda tankemönstren och vill bort.
Många behöver resa bort för att få blomma ut, men kunde kanske återvända senare i livet med goda affärsideer och begåvningar i bagaget som kunde gynna den egna landsbygden. 
Men för mig personligen så gäller numera Ulf Lundells: "Jag trivs bäst i öppna landskap, nära havet vill jag bo" ..Fast å andra sidan så har jag ju redan flyttat omkring en hel del.