Vi läser ju rätt ofta nuförtiden om personer som blivit av med sina jobb eller "bara" blivit utfrysta, när de protesterat mot något på jobbet, eller bara varit negativt inställd till något.

Såklart att ingen vågar säga till om något inte är bra, om de så skulle bli intervjuade av själve Josefsson eller så...haha!! Nej huga, allt är så bra sååå...men under ytan så jäser det...

"Skatteverkets högsta ledning kände till den före detta toppchefens dåliga beteende för flera år sedan. Men i stället för bestraffning fick han en topptjänst i Umeå, och därefter ytterligare utlandsuppdrag"

Detta är minsann inget ovanligt alls! Jag har personligen sett detta beteende på NUS - min f.d arbetsplats. En avdelningschef gjorde en dundertabbe som berörde patientens liv och död. Om inte en undersköterska genast upptäckt det grova misstaget, kunde patienten ha dött. Detta misstag tystades ner!! Inte ens en incidientrappport skrevs. "Chefen"  ifråga förflyttades "uppåt" i hiearkin. Visst!..det var ju på ett sätt bra...för där hade h*n ingen patientkontakt...men ändå...misstag fortsatte h*n att göra på andra sätt och blev skitförbannad på den som påtalade det. Ja det finns verkligen många djupa skuggor inom sjukvården som jag kunde berätta om.. En del har jag berättat om här.. och här...
Ett s.k. "rött kort" borde gälla ibland. Eller fler "lex maria"...

Förövrigt så kan ni om ni klickar här se vad skatteverket har för sig om dagarna :-))

Jovisst, jag kommer ibland med en del kritik, men så värst konstruktiv är den ju inte alltid, om jag inte ger någon lösning på det som jag kritiserar. Men jag är bra på att berömma också...vilket jag tycker är bra mycket roligare. Men om man nu tänker sig "kritik" i ett större sammanhang, så har det i dagens Sverige de facto blivit fullkomligt omöjligt att ens "påtala" något som är fel eller att kunna visa någon hur saker görs...(om man ser att det behövs) utan att den personen tar så illa upp att den antingen springer in gråtande till chefen och beklagar sig, blir skitförbannad och sur men säger det till den berörde, blir sur men säger inget utan börjar istället prata skit om den som sagt nåt, eller helt enkelt säger okey, bra att jag får veta det, då kan jag bättra mig. Jag praktiserar det sistnämnda. Detta gäller givetvis om kritiken är berättigad, är den inte det (sånt vet man) så blir jag förbannad till max:-) Men i det stora hela så upplever jag att folk numera har enormt svårt att få något påtalat för sig, allt tas som svår kritik och de känner sig kränkta. Allt skall lindas in i bomull och det skall tassas på tå i det oändliga om man inte vill bli sedd som en elak jävel:-)) Det händer till och med att ny personal känner sig kränkta av att någon talar om för dem vad de skall göra! Jo, detta handlar faktiskt om vuxna människor! 

Ja nog beror det mycket på vem man är eller snarare vilken ställning man har på jobbet, hur man behandlas i olika situationer! Jag skall ge er några exempel:

En chef går av okänd anledning in på en sal för att besvara ett larm. Istället för att trycka av larmet som sitter på väggen, så går h*n och stänger av patientens respirator...Det tar en stund för "extravaket" att fatta vad som skett, det är ju så otroligt, men vaket ser att patienten inte mår bra och börjar handventilera patienten, men ser sedan att respen är avstängd. Ridå!

Ja vad händer då? Patienten tar ingen skada tack vara extravaket och chefen åker upp ett snäpp i hiearkin. Jo det är sant!! Möjligen beroende av att denne inte längre skulle ha något med patienter att göra. Fast h*n fick vikariera sommartid..En fin människa förvisso och misstag kan vi alla göra, men att en sådan grov incidient fick passera obemärkt och bara tystades ner, skrämmer en lite. Samma person gav mig en rejäl utskällning för att jag påpekade för denne att   h*n vid ett flertal tillfällen skrivit fel personnummer på patienters blodgrupperingslista...H'n borde väl för höge farao blivit tacksam över att jag sett det och reagerade? Eller?

När en "vanlig" sjuksköterska vid ett tillfälle tillfälligt höjt en döende patients syrgas, utan att först ringa jourläkaren, så fick sjuksköterskan en skriftlig varning. Till saken hör ju, att detta med att tillfälligt, vid behov, höja syrgasen är något som alla gör utan att besvära jourläkare. Man fattar ju inte vem som överhuvudtaget reagerade på detta och dessutom "gick till chefen" och påtalade det?? Fyy faan för "den".."Syrran" gick dock till facket och varningen drogs in..

En annan underlig sak är att om en sjuksköterska påtalar brister hos i detta fall en "extrapersonal" så blev h*n kallad till stormöte och fick en rejäl utskällning och reprimand. Fattar ni nåt? Inte jag, för det är ju sjuksköterskans uppgift som arbetsledare att se till att personalen kan det de skall göra och uppträder respektfullt mot patienter och arbetskamrater.

Det finns de som har tvingats byta utbildning/jobb därför att de helt enkelt vägrat att ha ett sexuellt förhållande med sin arbetsledare.. Det här är väldigt viktiga frågor och jag hoppas att de personer som råkar ut för något verkligen vågar säga ifrån.
Att ha blivit utsatt för något kränkande är aldrig ens eget fel och det är ingenting man behöver skämmas för, många har liknande erfarenheter i bagaget.

Att definiera diskriminering eller trakasserier är inte lätt. Det är alltid beroende av situationen och de personer som är inblandade. Om man har ett öppet och nära förhållande på arbetsplatsen så kanske en klapp på ryggen inte betyder något. Men på ett annat ställe kan beröring ses som en ren invit..
Exempel på sådant som kan anses vara stötande är också till synes oskyldiga e-postmeddelanden som innehåller till exempel ett könsrelaterat skämt.
Detta kan för någon vara väldigt kränkande.

När det gäller universitetsmiljö är det vanligt att studeranden och handledare arbetar väldigt tätt och här är det handledaren som ofta är den dominanta.
En sådan situation är ett typexempel på när något kan hända.
Men diskriminering är inte alltid sexuell. Diskriminering är också att man som kvinna, för det är oftast kvinnor som drabbas, går miste om uppgifter, arbetstillfällen och beslutandemakt på grund av sitt kön.

Jämställdhetsfrågor är en sak som borde tas på allvar på varje arbetsplats. Ofta är det värst på sådana ställen där ingen talar om det, där diskriminering förekommer i all tysthet. Det bästa är dock att ta upp det till diskussion, att bryta de tabun som finns kring de här frågorna.

 "Det knapras in på redan minimala resurser. Allt färre ska orka allt mer. Ekvationen går inte ihop. Personal som håller på att slita ut sig och vänder sig till arbetsledningen får ingen förståelse. Nu hotas patientsäkerheten. Problemet slussas tillbaks till oss på golvet. Massflykten är redan ett faktum. Rädda vårdfolket kvar genom bättre personalvård och högre löner. Akutsjukvården håller på att bli en långvårdsavdelning. Var är framförhållningen i planerandet?" Läs här .

Jag är så glad över att någon vågar protestera offentligt mot detta. Dessutom mycket bra att de är många! Vi vet ju alla hur det gick för den ensamme undersköterskan som gick till pressen. Som det sägs i artikeln så är ett av problemen att patienter som är färdigbehandlade medicinskt sett, men ändå av olika anledningar inte kan återgå till hemmet, en stor belastning för akutsjukvården. Det finns inte tillräckligt med platser på sjukhem eller rehabiliteringscenter.

Men vad skall de göra när ingen i ledningen lyssnar? Det har hänt att chefer sagt till personal som klagat, att de bara är lata. All personal känner sig utbytbara och totalt värdelösa som uppskattad arbetskraft. Trots att alla sliter som djur för att patienten inte skall märka något. Det kanske är fel på ett sätt, för det "tar mer" om patienterna börjar klaga på vården. 

Hoppas innerligt att de som har något att säga till om vad gäller detta, ser till att något positivt händer. Själv så är jag utsliten till både kropp och själ efter mer än 40 år inom vården, men nu har jag jobbat klart :-)

Ingen kan "beskylla" mig för att vara diplomatisk:-) Tyvärr måste jag säga, för det är nog bra att vara det ibland. Jag är alltför rak på sak när det gäller vuxna människor, tycker på nåt sätt att att en vuxen person skall klara av det, men så är inte fallet alls. Allt skall lindas in i bomull och sockras till oigenkännlighet. Ibland så vore det klart bättre att vara helt tyst, för sånt rabalder som ibland blir följden av några ord kan kännas bli "för mycket"..
Däremot så bör en chef kunna vara diplomatisk i vissa lägen, "gjuta olja på vågorna" istället för att "elda på" :-)

Duktiga medarbetare som på konstiga premisser får sluta på sitt arbete, medan de som verkligen borde sluta blir kvar, det är väl ett fenomen som är rätt vanligt inom arbetslivet? Arbetsgivarna borde lyssna mer på de som jobbar och vet hur kollegorna fungerar. Det finns alltid de som just inget tillför till verksamheten mer än att "finnas där"..De som tar alla chanser att mygla och "ta det lugnt" medan kollegerna gör jobbet, de som är så osäkra i sitt yrkesliv att de knappt står på egna ben, ja listan kan göras lång. Jag har träffat på denna företeelse otaliga gånger under mina många år inom vården. Konstigt nog så ser cheferna sällan sådant och arbetskamraterna vill/vågar inte säga nåt.

 

Nu har det gått mer än 40 år sedan jag tog mitt första stapplande steg in på sjukvårdens bana. Kan man ens fatta det...mer än fyrtio år!! De flesta åren har innehållit många guldkorn, men visst har det varit mycket slit, kroppen har "tagit stryk" och när tillfälle erbjöds så sökte jag och blev beviljad så kallad garantipension samt delvis sjukpension. Det känns härligt att nu kanske få njuta lite av livet utan att hela tiden tänka på att man även skall klara av att arbeta. De sista åren har varit oerhört jobbiga på många sätt, som jag kanske berättar mer om senare. De styrande gör förstås allt för att tysta en, men ordet är fritt eller hur? Nu behöver jag heller inte riskera någon avskedning på "grått papper" tihi:-)