"Skatteverkets högsta ledning kände till den före detta toppchefens dåliga beteende för flera år sedan. Men i stället för bestraffning fick han en topptjänst i Umeå, och därefter ytterligare utlandsuppdrag"

Detta är minsann inget ovanligt alls! Jag har personligen sett detta beteende på NUS - min f.d arbetsplats. En avdelningschef gjorde en dundertabbe som berörde patientens liv och död. Om inte en undersköterska genast upptäckt det grova misstaget, kunde patienten ha dött. Detta misstag tystades ner!! Inte ens en incidientrappport skrevs. "Chefen"  ifråga förflyttades "uppåt" i hiearkin. Visst!..det var ju på ett sätt bra...för där hade h*n ingen patientkontakt...men ändå...misstag fortsatte h*n att göra på andra sätt och blev skitförbannad på den som påtalade det. Ja det finns verkligen många djupa skuggor inom sjukvården som jag kunde berätta om.. En del har jag berättat om här.. och här...
Ett s.k. "rött kort" borde gälla ibland. Eller fler "lex maria"...

Förövrigt så kan ni om ni klickar här se vad skatteverket har för sig om dagarna :-))

Sjukvården av idag har inte visat på några glänsande uppfinningar i hur man delar sig i två delar för att hinna utföra sitt arbete. Nu vet jag inte alltför mycket om till exempel äldrevården av idag, mest det som man läser om i tidningarna och det är ju tyvärr sällan någon trevlig läsning. Är det stress som får dem att beté sig illa mot gamlingarna eller är de frustrerade på annat sätt? Min vetskap är dock den, att det finns alltför få boendeplatser att tillgå, särskilt för dem som inte är alltför handikappade, men ändå behöver lite tillsyn.

Ja ärligt talat så finns det i princip inga att tillgå för de som inte är jättevårdkrävande, åtminstone inte där jag bor. Detta belastar andra avdelningar på ett negativt sätt, de stackars gamla som inte efter att de är medicinskt färdigbehandlade kan återsändas till hemmets lugna vrå, utgör en stor kloss för de som väntar på att få komma in och operera sig o.s.v. för det måste ju finnas en ledig sängplats.

Servicehusen/boendet som från början i första hand var tänkt som en boendeform för unga handikappade eller på annat sätt lätt sjuka personer, de upptas numera utav svårt vårdberoende hyresgäster. Där bor de i sin egen lägenhet med endast sporadisk tillsyn, ofta väldigt ensamma.

Jag och säkert många med mig, saknar de ålderdomshem som fanns tidigare, där frodades gemenskapen och äkta makar kunde få dela rum med varandra. Det känns väldigt fint att ha fått förmånen att under ett par år arbeta under dessa former.

Numera i den mer akuta vård som jag arbetat i, så har personalstyrkan i och för sig ökats avsevärt om man ser till hur det var under min tid som ung. Dessvärre så förefaller det ändå inte att minska stressandet ett dugg och alla tycker att de aldrig hinner med sitt jobb på ett bra sätt.

Och visst...patienterna blir allt fler och mer komplicerade undersökningar genomförs, all dokumentation av precis allt stjäl "patienttid"..telefonen går varm och det är oerhört stressigt på många sätt. Men jag har ändå en känsla av att det inte enbart beror på "för lite personal" utan även på fördelningen och uppdelningen av de olika kategorierna, av vilka en del är helt bortrationaliserade. Likaså detta uppdelandet i grupper är en faktor som kan ställa till problem, man går ogärna in och hjälper till i en annan grupp eftersom man inte vet ett dugg om dessa patienter..(ingen rapportering)..

Ja faktiskt så var det på många vis bättre förr.