Kul att läsa detta skrivet av en dietist...

 Citat ur Ann-Christin Forsgrens artikel i VK..läs hela här..

 
"Ingen tjänar på att svälta patienterna. Hanteringen av sjukhusmaten fungerar inte. Om politikerna månar om patienterna; gå tillbaka till det gamla systemet med mat som tillagas i centralköket, som doftar gott när den kommer upp till avdelningen och som smakar hemlagat. Det blir inte mindre svinn med portionsförpackad mat. Men patienter som kräver lång vårdtid och som saknar aptit riskerar komplikationer vid bristande matintag. Vad kostar inte det i förlängningen?"

Landstingets spariver har sannerligen nått botten! Vad är det nu då?...undrar någon förstås.

Jo, vid ett besök på NUS gynmottagning så upptäckte jag att den engångsskjorta som tidigare fanns tillgänglig för att skyla sig med, har dragits in!! Likaså den barriär mellan läkare och patient som gjorde att man slapp se dem rätt i fejan.      

Hur jäkla förnedrande är inte det, att tvingas komma in i mottagningsrummet kanske iklädd endast en kort t-shirt? Nu visste ju jag om detta sen ett tidigare besök, så jag hade på mig den längsta t-shirt som jag kunde hitta. Men de unga som kanske gör sitt allra första besök där, hur kommer de att uppleva detta? Så kul tycker ingen överhuvudtaget att ett besök där är, så att dessutom tvingas till denna förnedring är en stor skam! Jag frågade min make om han skulle vilja göra något liknande och han sa ett rungande NEJ!! Såklart.

Usch och fy på er, Landstingets snåla "¤#4&{[$!!

 Angående följande artikel i Expressen; (klicka nedan  för att läsa hela)

"Vårdbolaget Carema har startat en utredning efter att en medarbetare på äldreboendet Linnégården i Stockholm larmat om att en vikarie bundit fast en boende med hjälp av ett lakan" 

Jaha? Ingen som undrar över varför hon gjorde det kan jag tro. Min mycket kvalificerade gissning är att h*n gjorde det av välvilja, ja faktiskt!

Hur då?..undrar någon.

Jag som arbetat i mer än 40 år inom vården vet att man emellanåt måste, på något sätt, fixera en patient så att den t..ex inte ramlar ur sin rullstol. För det kan verkligen gå mycket illa!  Då blir det förmodligen en Lex Maria - anmälan för att den som klivit upp ur stolen och ramlat, kanske brutit sina ben.

Ja jösses så många gånger vi gjorde just så, för väldigt många år sedan, numera är det ett brott att försöka undvika att en person får personskador. Det finns bälten nu...blir de bättre att använda sedan det getts en läkarordination på det?

Visst, det skall numera vara läkarordination på allt..man får inte ens höja sänggrindarna åt en patient utan läkares ordination...Det finns patienter som blivit urförbannade på oss om vi inte kunnat göra det.
Carema kanske har så mycket personal att en person kan sitta 24/7 och bevaka de oroliga patienterna?  Toppen i så fall!!! Men inte ens jag själv tror på det...haha...

 Vi läser ju rätt ofta nuförtiden om personer som blivit av med sina jobb eller "bara" blivit utfrysta, när de protesterat mot något på jobbet, eller bara varit negativt inställd till något.

Såklart att ingen vågar säga till om något inte är bra, om de så skulle bli intervjuade av själve Josefsson eller så...haha!! Nej huga, allt är så bra sååå...men under ytan så jäser det...

"anställda inom hemtjänsten i Umeå fått allt sämre arbetsvillkor. Vi ska hinna med mycket mer än tidigare och förväntas nästan flyga mellan besöken hos de äldre, säger Ethel Henriksson undersköterska inom hemtjänstgrupp Nord."

Jag känner en stor frustation när jag läser detta. Vart tog den "allmänmänskliga" empatin vägen?  Den som ser till att de svaga i vårt samhälle tas om hand på ett bra sätt? Finns det ingen i beslutsfattande ställning som kan tänka på något annat än att spara pengar och öka vinsterna? Svaret är förstås nej!

Den enskilde människan, oavsett om det gäller personal eller vårdbehövande, är värd noll och intet. "Slit ut en generation i taget"  förefaller vara nyckelordet för dagen. "Dagens generation äldre"  vågar inte protestera, de är rädda för att få ännu sämre vård om de säger något. Detta är givetvis inte med sanningen överensstämmande. De äldre som är missnöjda med hur de behandlas måste säga ifrån!  Det "tar" mycket bättre om kritiken kommer från brukaren, än från vårdaren.

 Även inom landstinget (där jag arbetade förut) är besparingar det enda som är viktigt. Vårdpersonalen där,  tvingas springa fortare och fortare för att hinna med sina arbetsuppgifter. Väldigt många tvingas "läsa in" rapporteringar ur journaler om sina patienter på obetald arbetstid för att hinna med.  Många hinner aldrig ens ta ut sin lunchrast. Har de tur så hinner de kasta i sig lite mat. 

 Jag beundrar verkligen alla ni som arbetar inom dagens "vårdsväng"....ni gör ett fantastiskt jobb under dåliga förutsättningar. Själv så har jag det nu så otroligt bra  (förtidspension)  men jag fasar för hur det kan bli om hälsan sviktar.

Massor av kramar till alla ni som arbetar inom vården!

 Hallå VK!!  Det fungerar inte att lägga in länk till relaterad artikel. (den "hittas" inte )

"Man skall vara frisk för att vara patient" :-) Ja minsann, som sjukvårdspersonal i mer än 40 år, så har jag nu själv fått testa både det ena och andra. Nej man kan inte föreställa sig hur ont en undersökning kan göra. Men visst är det fantastiskt hur många fina undersökningar för att säkerställa ens hälsa, som finns och som görs. Igår så gjorde jag en smärtsam undersökning, men doktor Jan med sin personal, systrarna Anna-Karin och Karin, gjorde allt för att underlätta det hela, de var proffs ända ut i fingerspetsarna. En eloge till dem! Nu är det bara att invänta provsvar.

"Skatteverkets högsta ledning kände till den före detta toppchefens dåliga beteende för flera år sedan. Men i stället för bestraffning fick han en topptjänst i Umeå, och därefter ytterligare utlandsuppdrag"

Detta är minsann inget ovanligt alls! Jag har personligen sett detta beteende på NUS - min f.d arbetsplats. En avdelningschef gjorde en dundertabbe som berörde patientens liv och död. Om inte en undersköterska genast upptäckt det grova misstaget, kunde patienten ha dött. Detta misstag tystades ner!! Inte ens en incidientrappport skrevs. "Chefen"  ifråga förflyttades "uppåt" i hiearkin. Visst!..det var ju på ett sätt bra...för där hade h*n ingen patientkontakt...men ändå...misstag fortsatte h*n att göra på andra sätt och blev skitförbannad på den som påtalade det. Ja det finns verkligen många djupa skuggor inom sjukvården som jag kunde berätta om.. En del har jag berättat om här.. och här...
Ett s.k. "rött kort" borde gälla ibland. Eller fler "lex maria"...

Förövrigt så kan ni om ni klickar här se vad skatteverket har för sig om dagarna :-))

Sjukvården av idag har inte visat på några glänsande uppfinningar i hur man delar sig i två delar för att hinna utföra sitt arbete. Nu vet jag inte alltför mycket om till exempel äldrevården av idag, mest det som man läser om i tidningarna och det är ju tyvärr sällan någon trevlig läsning. Är det stress som får dem att beté sig illa mot gamlingarna eller är de frustrerade på annat sätt? Min vetskap är dock den, att det finns alltför få boendeplatser att tillgå, särskilt för dem som inte är alltför handikappade, men ändå behöver lite tillsyn.

Ja ärligt talat så finns det i princip inga att tillgå för de som inte är jättevårdkrävande, åtminstone inte där jag bor. Detta belastar andra avdelningar på ett negativt sätt, de stackars gamla som inte efter att de är medicinskt färdigbehandlade kan återsändas till hemmets lugna vrå, utgör en stor kloss för de som väntar på att få komma in och operera sig o.s.v. för det måste ju finnas en ledig sängplats.

Servicehusen/boendet som från början i första hand var tänkt som en boendeform för unga handikappade eller på annat sätt lätt sjuka personer, de upptas numera utav svårt vårdberoende hyresgäster. Där bor de i sin egen lägenhet med endast sporadisk tillsyn, ofta väldigt ensamma.

Jag och säkert många med mig, saknar de ålderdomshem som fanns tidigare, där frodades gemenskapen och äkta makar kunde få dela rum med varandra. Det känns väldigt fint att ha fått förmånen att under ett par år arbeta under dessa former.

Numera i den mer akuta vård som jag arbetat i, så har personalstyrkan i och för sig ökats avsevärt om man ser till hur det var under min tid som ung. Dessvärre så förefaller det ändå inte att minska stressandet ett dugg och alla tycker att de aldrig hinner med sitt jobb på ett bra sätt.

Och visst...patienterna blir allt fler och mer komplicerade undersökningar genomförs, all dokumentation av precis allt stjäl "patienttid"..telefonen går varm och det är oerhört stressigt på många sätt. Men jag har ändå en känsla av att det inte enbart beror på "för lite personal" utan även på fördelningen och uppdelningen av de olika kategorierna, av vilka en del är helt bortrationaliserade. Likaså detta uppdelandet i grupper är en faktor som kan ställa till problem, man går ogärna in och hjälper till i en annan grupp eftersom man inte vet ett dugg om dessa patienter..(ingen rapportering)..

Ja faktiskt så var det på många vis bättre förr.

Jovisst, jag kommer ibland med en del kritik, men så värst konstruktiv är den ju inte alltid, om jag inte ger någon lösning på det som jag kritiserar. Men jag är bra på att berömma också...vilket jag tycker är bra mycket roligare. Men om man nu tänker sig "kritik" i ett större sammanhang, så har det i dagens Sverige de facto blivit fullkomligt omöjligt att ens "påtala" något som är fel eller att kunna visa någon hur saker görs...(om man ser att det behövs) utan att den personen tar så illa upp att den antingen springer in gråtande till chefen och beklagar sig, blir skitförbannad och sur men säger det till den berörde, blir sur men säger inget utan börjar istället prata skit om den som sagt nåt, eller helt enkelt säger okey, bra att jag får veta det, då kan jag bättra mig. Jag praktiserar det sistnämnda. Detta gäller givetvis om kritiken är berättigad, är den inte det (sånt vet man) så blir jag förbannad till max:-) Men i det stora hela så upplever jag att folk numera har enormt svårt att få något påtalat för sig, allt tas som svår kritik och de känner sig kränkta. Allt skall lindas in i bomull och det skall tassas på tå i det oändliga om man inte vill bli sedd som en elak jävel:-)) Det händer till och med att ny personal känner sig kränkta av att någon talar om för dem vad de skall göra! Jo, detta handlar faktiskt om vuxna människor! 

Ja nog beror det mycket på vem man är eller snarare vilken ställning man har på jobbet, hur man behandlas i olika situationer! Jag skall ge er några exempel:

En chef går av okänd anledning in på en sal för att besvara ett larm. Istället för att trycka av larmet som sitter på väggen, så går h*n och stänger av patientens respirator...Det tar en stund för "extravaket" att fatta vad som skett, det är ju så otroligt, men vaket ser att patienten inte mår bra och börjar handventilera patienten, men ser sedan att respen är avstängd. Ridå!

Ja vad händer då? Patienten tar ingen skada tack vara extravaket och chefen åker upp ett snäpp i hiearkin. Jo det är sant!! Möjligen beroende av att denne inte längre skulle ha något med patienter att göra. Fast h*n fick vikariera sommartid..En fin människa förvisso och misstag kan vi alla göra, men att en sådan grov incidient fick passera obemärkt och bara tystades ner, skrämmer en lite. Samma person gav mig en rejäl utskällning för att jag påpekade för denne att   h*n vid ett flertal tillfällen skrivit fel personnummer på patienters blodgrupperingslista...H'n borde väl för höge farao blivit tacksam över att jag sett det och reagerade? Eller?

När en "vanlig" sjuksköterska vid ett tillfälle tillfälligt höjt en döende patients syrgas, utan att först ringa jourläkaren, så fick sjuksköterskan en skriftlig varning. Till saken hör ju, att detta med att tillfälligt, vid behov, höja syrgasen är något som alla gör utan att besvära jourläkare. Man fattar ju inte vem som överhuvudtaget reagerade på detta och dessutom "gick till chefen" och påtalade det?? Fyy faan för "den".."Syrran" gick dock till facket och varningen drogs in..

En annan underlig sak är att om en sjuksköterska påtalar brister hos i detta fall en "extrapersonal" så blev h*n kallad till stormöte och fick en rejäl utskällning och reprimand. Fattar ni nåt? Inte jag, för det är ju sjuksköterskans uppgift som arbetsledare att se till att personalen kan det de skall göra och uppträder respektfullt mot patienter och arbetskamrater.

"Kvinnorna var i 60-årsåldern och hade varit ute och gått i området under eftermiddagen. När de inte hittade hem så ringde till polisen. När kvinnorna ringde polisen befann de sig vid en sjö"

Ja där ser man, en GPS skulle inte ha varit dum att ha där. Då hade fjällräddningen inte behövt rycka ut. Vad kostar inte det? Själv skulle jag aldrig ens gå in i en skog utan GPS..eller gå en promenad på okända ställen. Jo jag har gått vilse en gång, men aldrig mer! Man behöver inte vara förvirrad för att gå vilse. Men en GPS på alla som ändå är just det, skulle bespara anhöriga många oroliga tankar. Sanningen är att man ta mig 17 skulle behöva en GPS även på NUS för att hitta rätt! Så förvirrande som de nu har lagt upp orienteringstavlan är förfärligt. Likadant med de nybyggda avdelningar och mottagningar som finns. Man hittar knappt ut därifrån! Fast man inte är förvirrad.

Citat :"En demenssjuksköterska i Umeå har kontaktat Socialstyrelsen för att bringa klarhet i på vilket sätt de får använda sig av gps-sändare inom demenssjukvården"

Härligt säger jag! Det vill säga att detta viktiga ämne tas upp till diskussion. Det är ett jättebra sätt att hjälpa och skydda människor, som av någon anledning har svårt för att orientera sig. En del tycker att det är integritetskränkande..men hallå..som anhörig och även som ev. blivande patient så tycker jag att det är långt viktigare att "jag" inte går vilse.
Det är tänkt som ett skydd till den som behöver det, inget som görs för att kränka någon. Själv så använder jag mig av GPS redan nu :-) Fasar för den dag när min redan nu dåliga lokaliseringsförmåga blir ännu sämre! Då vill jag ha en GPS-sändare på mig!

Det gläder mig oerhört att så många gjort tummen upp för mitt senaste inlägg! Det om primärjouren på Ålidhem. Det ser jag som ett friskhetstecken. Vi reagerar! Vi vill inte ha det så!! Jag gissar att de flesta nya läsarna kommer från de sjukvårdsanställa och de patienter som jag kom i kontakt med, under min sjukhusvistelse. De vara alla där på Kirurgen3 så fantastiskt fina, tyvärr så minns jag inte era namn. Kan bara nämna doktor Samuel som står på mina recept :-))) Den andra doktorn av utländsk härkomst som tog emot mig på akuten var även han, mycket förtroendeingivande. Systrar och uskor, ni är bara bäst! Till den medpatient som jag surrade med i matsalen och som skulle läsa min blogg vill jag sända en varm hälsning. Kram!  "Vår" lilla tant på 84 bast hade jag velat stoppa i fickan och ta med mig hem, så gullig var hon! Hoppas att allt gått bra för henne.

Som nybliven akut-sjuk patient så är jag grymt besviken på den nya ordningen som gäller för oss här i Umeå. Efter en hel dags försök till eget kurerande av magsmärtor så fick jag till sist inse min egen begränsning och söka hjälp. Vid det laget kunde jag knappt sitta, stå eller ligga. Tidvis frossa och temp i stigande. Illamående men utan att kunna kräkas. Ringde dock snällt sjukvårdsupplysningen som bedömde att läkarvård var nödvändig, men jag skulle söka hjälpen hos primärjouren på Ålidhem. Okey för mig, men jag trodde i min enfald att de även där hade någon slags direkt prioritering med uppenbara akutfall.

Så var inte fallet, jag bönade och bad att jag skulle få snabb hjälp, jag vred mig av smärta, kunde inte sitta, knappt stå, någon brits att ligga på fanns ej heller. Nejdå, jag skulle sitta och vänta på min tur, var det besked jag fick. Min tur till en första prioritering :-)

Maken som såg min smärta och vet att jag inte är sjåpig var störtförbannad och försökte "trycka på"...men icke!! Tur och ordning är vad som gäller. Punkt!! Mängder av sjukvårdspersonal strosade förbi utan att så mycket som undra över varför jag ålade mig som en orm och skrek till av smärta då och då. Är de både blinda och döva?

Nå så blev det då tillslut min tur att bli prioriterad...men då kanske jag skulle få träffa en doktor rätt omedelbart sen då? Trodde ni verkligen det? Nejdå det var fortfarande först in som gällde...NY väntan!! Maken ville åka till den riktiga akuten då, men jag var rädd att bli sänd tillbaka till Ålidhem, som jag hört att folk blivit..

ÄNTLIGEN! Min tur! Fin kvinnlig doktor, duktig med, hon listade ut vad som var fel, men var för osäker för att vara den avgörande doktorn...så vet ni vad? Jag fick åka till den riktiga akuten...för ny väntan...Utan mer smärtstillande än en sketen Alvedon. FY FAN! Men DÄR då? På den "riktiga" akuten? Där skulle väl proffsen kunna se att jag behövde smärtstillande och det snabbt..

Ånej, alla som sökte hjälp på akuten hade besvär, ( vilken överraskning va )..detta fick jag "veta"...så det var fortfarande först in som gällde...Till min enorma fördel så var det inte så många före mig där så det gick relativt snabbt. En mycket trevlig, oerhört noggrann och duktig kirurgjour tog emot mig. Röntgen visade varbildning, sprickor och inflammation i en tarmdel. Inläggning såklart, vilket blev en mindre chock för mig som varit inställd på typ smärtlindring för, (som jag trott) en njursten. Vilket jag i och för sig aldrig haft tidigare, men nån gång skall ju vara den första och symptomen stämde in på det när jag kollade på nätet.

Den första doktorn skrämde mig lite när han pratade om en eventuell akut operation redan samma natt, men sedan tyckte de att det inte skulle opereras alls:-) Nåväl, jag fick äntligen en smärtstillande spruta, antibiotika och dropp och jag blev mycket bra omhändertagen av läkare, sjuksköterskor och undersköterskor på Kirurgen3. Smärtstillande fick jag omedelbart när jag behövde, inget tjafs. Till syster Katarina, om du läser detta, (ni fick min bloggadress)...så säger jag förlåt om jag skrek åt dig (du vet när)...jag blev bara så himla rädd när "det där" hände..

Efter fem dagar är jag nu hemma för att fortsätta behandlingen i hemmets lugna och trygga vrå. Det känns fint! Mindre kul är att en eftergranskning av röntgenplåtarna  visade på "mer"...vilket skall undersökas grundligt efter att min antibiotikakur är avslutad.  Det har kirurgdoktorn Samuel lovat mig. Men att vänta på besked om vad det är...det är inte så kul...

Jag är oerhört kritisk till primärjoursverksamheten på Ålidhem!! Nästa gång om det blir någon, så blir det ambulans till akuten som gäller, det har jag fattat nu, snabb hjälp kan man annars se sig i månen efter. En sådan nonchalans och urusel känsla för hur en patient mår har jag aldrigt sett under mina 45 år inom vården. En Lex Maria anmälan vore på sin plats! Ni måste nämligen förbättra denna situation! Punkt! Politikerna skall inte, som det förefaller att vara nu, genom olika åtgärder ta död på patienter för att slippa få en massa äldre "på halsen"...

anmäls till Socialstyrelsen enligt lex Sarah. " Anmälan skickas till Socialstyrelsen som ska granska om det funnits något brist i tillsyn om personen" Ja hugena mig, skall man skratta eller gråta? Personalstyrkan bara minskar och ändå krävs/önskas det  24/7 tillsyn på alla? 

Jaha hur går det ihop då?

Kan "folk" inte förstå att det är fullkomligt omöjligt att varje minut på dagen ha full koll på alla patienter/boende? 

 "Det knapras in på redan minimala resurser. Allt färre ska orka allt mer. Ekvationen går inte ihop. Personal som håller på att slita ut sig och vänder sig till arbetsledningen får ingen förståelse. Nu hotas patientsäkerheten. Problemet slussas tillbaks till oss på golvet. Massflykten är redan ett faktum. Rädda vårdfolket kvar genom bättre personalvård och högre löner. Akutsjukvården håller på att bli en långvårdsavdelning. Var är framförhållningen i planerandet?" Läs här .

Jag är så glad över att någon vågar protestera offentligt mot detta. Dessutom mycket bra att de är många! Vi vet ju alla hur det gick för den ensamme undersköterskan som gick till pressen. Som det sägs i artikeln så är ett av problemen att patienter som är färdigbehandlade medicinskt sett, men ändå av olika anledningar inte kan återgå till hemmet, en stor belastning för akutsjukvården. Det finns inte tillräckligt med platser på sjukhem eller rehabiliteringscenter.

Men vad skall de göra när ingen i ledningen lyssnar? Det har hänt att chefer sagt till personal som klagat, att de bara är lata. All personal känner sig utbytbara och totalt värdelösa som uppskattad arbetskraft. Trots att alla sliter som djur för att patienten inte skall märka något. Det kanske är fel på ett sätt, för det "tar mer" om patienterna börjar klaga på vården. 

Hoppas innerligt att de som har något att säga till om vad gäller detta, ser till att något positivt händer. Själv så är jag utsliten till både kropp och själ efter mer än 40 år inom vården, men nu har jag jobbat klart :-)

Jag är verkligen glad över att det kommit till socialstyrelsens kännedom, hur minst sagt obehagligt det är när fostret fortfarande andas efter ingreppet. Läs artikel här..

Jag var själv med om detta en sommar för länge sedan, när vi utan vidare kunskaper i den typen av vård, tvingades "koppla ihop oss" med kvinnokliniken.

Då fick vi in en stackars kvinna med ett mycket sent pågående missfall, men inte så sent att fostret ansågs kunde räddas. Kvinnan tvingades under stor vånda föda på normalt sätt och barnet togs genast bort från modern. Jag fick order om att lägga fostret i en stor burk med formalinvätska. Jag såg att fostret fortfarande drog några flämtande andetag  och förövrigt såg helt utvecklad ut på utsidan. Jag kunde naturligtvis inte göra detta!!! Jag la fostret på en handduk, lånade en polaroidkamera på akuten och tog några bilder, om nu modern skulle börja undra över fostret. Givetvis så slutade barnet att andas efter ett tag, men stoppade det i nån jävla glasburk, det gjorde jag inte!

Detta var det värsta jag varit med om under mina mer än 40 år inom vården och jag glömmer det aldrig!

Stöd följande kampanj (-<klicka och läs) genom att skriva ett inlägg om detta. 

"För den friska människan är självmord en av många tänkbara utvägar
och ett uttryck för frihet och kontroll. Den självmordsnära människan är
däremot oftast plågad av ångest, depression, konflikter och ensamhet.Självmord är något hon känner sig tvingad till, eftersom hon inte ser någon
annan utväg. Den självmordsnära personen behöver någon bredvid sig som kan hålla i livlinan, stödja, visa på möjliga lösningar och var man kan få hjälp. Identifiering av risk för självmord och de första förebyggande åtgärderna sker ofta i privat- eller arbetslivet, i samspelet mellan två människor eller i en grupp. Hjälp till att sprida kunskap och  bidra till att de människor som har tappat tilliten till livet kan få den hjälp de behöver – även i sin närmaste omgivning" 

Om livet känns hopplöst:

Netdoktor:

Jourhavande medmänniska:

Om att vara medmänniska:

 Det finns en viss risk i detta med att ringa sjukvårdsupplysningen...det är allt klokare att åka in akut om man känner sig riktigt dålig! Visserligen är det många som besöker akutvård i "onödan." (många saker kan faktiskt vänta till dagtid eller så) och samtidigt så tar dessa en väldig massa tid från de som verkligen behöver akutvård.
Men min erfarenhet av denna rådgivning är inte så bra, de går efter "färdiga mallar" dels när de ställer frågor och när de svarar..Personen/patienten som unik kommer helt bort.

Jag har även den erfarenheten att de sjuksköterskor som svarar där, inte alltid har den kompetens som behövs. Detta grundar jag på att jag vet en som fick jobb där och det var den mest inkompetenta sjuksköterska som jag någonsin stött på och det är ju några stycken genom mina mer än 40 år inom detta gebit..

Man får bara hoppas på att det var en engångsföreteelse........

Men de flesta vet att väntetiderna på akuten är enorma och vill därför helst inte åka in...inte så många orkar vänta i flera timmar.
 

"Enligt det avtal landstinget har med matleverantören ska patientmaten upplevas som tilltalande, god och näringslik eftersom det är en viktig del i den medicinska behandlingen"....står det i VK..läs i länken.

Ja det håller jag sannerligen med om, men stämmer detta? Nej och åter nej! Maten på NUS som tidigare kom i kantiner och som personalen sedan portionerade ut, hann ibland bli kall innan sista patienten fått sin mat. Men detta förbättrades senare åtminstone på vissa avdelningar. Vi fick eluttag mitt i korridoren där vi kunde koppla in matvagnen för varmhållning. Det fungerade riktigt bra och patienterna kunde få exakt så stor eller liten portion som de ville ha.

Nu på senare år så infördes det att maten skulle komma i enportionsrätter i plastförpackning. De värms sedan av personalen i en microvågsugn. Allt lät ju väldigt bra först...patienterna skulle kunna få sin mat när de själva ville och ha massor av rätter att välja mellan. Så blev det nu inte.

De fick en meny där de kunde välja vad de ville äta dagen efter, men där finns inte så många val som utlovat.  Sen blev det så att det beställdes två rätter som de fick välja mellan och den pouläraste rätten gick åt snabbt och många  fick ta den mat de inte önskade. Samma meny återkommer alldeles för ofta och de stackare som ligger inne länge blir så innerligt trött på att äta dessa färdigrätter på plasttallrik att de förmodligen blir sjukare.

Man skall vara frisk för att ligga på sjukhus!

PS/ Jag låg själv inne ett par dagar utan att ha någon aptit alls och den blev inte bättre av denna plastmat. Till sist blev jag lite sugen på Broccolipaj men när jag fick in den så var den bara värmd ute i kanterna, resten var kallt. Blev några tuggor..

Varför fungerar ingenting inom Umeå sjukvårdsdistrikt? Hur många gånger har det, när ert/mitt arbetsschema förändrats, blivit så att man arbetat som i mitt fall, på den lediga vecka som vi nattarbetare har.

Det är ett stort antal gånger och det har då sagts mig att detta kommer att regleras när man slutar sitt jobb för gott. Jaha? Jag väntar på den "regleringen", den har då inte synt till ännu..och det lär den heller inte göra innan jag skriver till, ja vem då, landstingsdirektören kanske? :-)

Tidigare när man bara bytte avdelning inom sjukhuset så reglerades detta genom att det beställdes ett matrikelutdrag där allt syntes och var dokumenterat, även den anställde fick en kopia. Ingen kan få mig att tro/tycka att det är rätt att lägga in arbetsturer på den lediga vecka som man redan arbetat in för att få, genom att helt enkelt trolla bort den genom att räkna om hur stor % man skall arbeta, med början på den lediga veckan då förstås, den man redan jobbat in för att få. Låter detta rätt?? 

Apropå landstingsdirektören så skrev jag till denne vid ett tidigare tillfälle, när den jag först kontaktade inget visste eller kunde, Jag fick då (av min chef) mer eller mindre ett förbud att tillskriva denne...Jo det är sant!

Ja det händer ju ibland att man får höra saker som man undrar om det verkligen stämmer eller om det är skrönor. Fast det jag nu tänker berätta vet jag är sant. Det arbetade en ung kvinna på långvården på ett sjukhus här i Västerbotten som mot kontant ersättning klädde av sig för de patienter som så ville. Hon avslöjades så att säga med rumpan bar och fick avsked. Lite synd tycker jag, för lite skoj kunde väl gubbarna fått ha. Fast att hon tog betalt var ju inte så lämpligt.;-)

och även anhöriga, så vill man bara "äta upp" för att de är sådana underbara människor, men det finns onekligen andra sorter också. Men givetvis så är vi proffessionella och behandlar alla lika. Det är ju tur att man kan avreagera sig i fikarummet emellanåt:-) Min känsla är den att de flesta ur personalen kan arbeta både hårt och intensivt, samt göra sitt yttersta för att patienten skall må och ha det bra. När inte detta räcker till, så blir man både frustrerad och lite provocerad. Jag tänker nu i första hand på de patienter som larmar var femte minut utan att ens vilja något. Nej, det är sällan p.g.a. förvirring som de gör så, inte heller verkar det hjälpa att man sitter där en stund och pratar, om man nu skulle ha tid med det. Sådant gör en oerhört stressad eftersom man inte får något annat gjort. Man måste försöka att tänka som så, att det inte egentligen är personen som "är sådan", utan att det är sjukdomen som gjort dem så. Tack och lov så är de inte så många. De allra flesta patienter och anhöriga är sådana att det ger vårt arbete en mening, trots stress och dåliga arbetsscheman/tider. 

Visst är det rätt konstigt att så många människor dör just nattetid och dessutom följs tre och tre, fast det märks förstås bara om de ligger på sjukhus. Ja det dör ju inte tre samma natt, men inom några veckor. Undrar om det finns någon statistik på detta? Det händer då och då, att man hittar patienter döda i sin säng, men då är det oväntade dödsfall. En sak som var bra på mitt tidigare jobb, var ju att det oftast fanns någon hos den som inväntade döden. Om ingen anhörig kunde, så gjorde personal det.

Fast det hände att ju att det ändå inte var så bra..detta beror ju så mycket på den som sitter där. Personal från bemanningsservice hade inte alltid den rätta känslan för patienten som de ju inte alls kände. Visst borde de då ha varit ute på avdelningen och en som kände patienten satt där istället, men det fungerar inte så bra, eftersom det ofta är så otroligt jobbigt och man är beroende av van personal. En gång när jag avlöste en "sån" för fikarast, så låg patienten död utan att den som satt där ens sett det:-( En annan gång satt människan (inte samma) och sov så hårt att hur högt jag än skramlade så vaknade "den" inte. Trots detta så förnekades det att det sovits. Jag anser att har man gjort en tabbe så bör man omgående erkänna den och visa sin ångerfullhet. Vi gör alla misstag och förhoppningsvis så lär vi oss något av det. Däremot så skall man ju inte tvingas erkänna saker som man inte gjort, vilket "någon" har försökt med.

Angående döden då, så verkar det som att vissa faktiskt vill dö ensamma, eller iallafall utan sin anhörige. De kan ha löst av varandra och suttit där i flera dygn med endast korta avbrott och sen kanske de går ut eller på toa en pyttestund och då dör patienten.
Väldigt traumatiskt för den anhörige. Ja det är heller inte bara patienter som dör, många abetskamrater har dött under dessa 17 år, minst 8 personer som jag kan säga på rak arm, en del av dem har begått självmord. Väldigt tragiskt och jag saknar en del av dem väldigt mycket!

Nu är det dags att landstinget tar tag i operationsköerna och gör något radikalt åt saken!

Här kommer ett bra tips! Fast å andra sidan så är det ju varken tids eller läkarbrist som genererar dessa köer...jahapp det är vad ni tror ja...
Men det är så, att även om läkarna vill operera fler, så finns det inga pengar till det!! Så är det! Man får absolut inte vara för flitig, det blir på tok för dyrt för landstinget.

Ovanstående bild är snodd här:

eller tja, det kanske är att ta i, men ibland så "går något snett" och patienten får utstå mer lidande än vad som är nödvändigt. Det var inte roligt för den patient som efter att ha varit sövd, vaknade upp totalförlamad. Visserligen tillfälligt, vissa människor är på nåt sätt "allergiska" mot narkosmedel och det vet ju ingen, innan de blivit sövda. Men det blev några månader med noll kontroll på sig själv och hur kul är det? Vissa kan bli totalförvirrade ett par veckor och bete sig på det mest underliga sätt.
 
Likaså är det rätt ofta det händer att en lunga punkteras när det egentligen är något helt annat som skall göras:-( Men i det stora hela så går det mestadels bra.

Illa kunde det ha gått när en person mottagit ett provsvar/telefon och missuppfattat det totalt. Stark medicin sattes in, men turligt nog så upptäcktes misstaget när det skriftliga svaret kom. Vid ett annat tillfälle så ordinerades på tok för mycket syrgas, eftersom patienten samlade på sig koldioxid, vilket påpekades, men prestige är ibland mer värt än patienten kan man förstå:-(((  Det gick inte så bra kan jag meddela. Patienten blev skitdålig och aggressiv som man kan bli av att inte få ut koldioxiden ur blodet. Vi fick tillkalla securitasvakter, psykdoktor, narkospersonal med flera, innan vi fick patienten i säng och över till intensivvårdsavdelningen.

Apropå prestige så minns jag en sak från en annan arbetsplats, där det ordinerades ett läkemedel som skulle sprutas in under huden. När berörd sköterska skulle ge det, så blev det 1,5 liter...Nej självklart så går ju inte det att göra och det gavs inte. Vi trodde att doktorn kanske menade att det skulle ges i dropp och ringde och frågade, men nejdå så var det inte. Men h*n kunde inte räkna ut rätt dosering och vi fick inte ringa bakjouren så det bidde ingen medicin alls. 

En sexårig flicka har avlidit efter att ha klämts fast när hon lekte i en sjukhussäng på en vårdcentral i Sälen. En fruktansvärd tragedi, det tycker nog alla. Nu får vi bara hoppas att detta tragiska öde, trots allt för något bra med sig. Det vill säga en insikt/vetskap eller förståelse över att sjukhuset med alla dessa tekniska attiraljer inte är en lekplats. Man måste ha uppsikt över sina barn där, varje minut. 

Jag har tyvärr sett alltför många barn som "leker" med allt möjligt när de besöker någon på ett sjukhus. De springer runt utan någon som helst kontroll och kan i princip ställa till med vad som helst. De utgör en enorm fara för andra! Jag sa till ett barn en gång om att "den" (som såg ut att vara i sexårsåldern) inte fick göra som den gjorde och barnet blev väldigt uppkäftigt och gav mig en massa fula tillmälen och jag hörde även hur barnet sprang in och beklagade sig för föräldrarna. Klokt nog så kom inte de också och skällde, men ungen fortsatte med sitt "bus" så den hade väl fått lov av föräldern att fortsätta. Själv gav jag upp.

Nu menar jag inte att skuldbelägga den arma flickans föräldrar, (eller vem det nu var som följde med) de kanske hade stenkoll, vad vet jag, i en sådan miljö så kan ju allt hända på ett ögonblick av ouppmärksamhet och det är ju synnerligen mänskligt. Lider med dem!

Det trodde jag aldrlg att jag som patient skulle bli drabbad av..Men när jag idag var på öron/näsa/halsmottagningen, så stötte jag på en synnerligen otrevlig kvinnlig doktor.

Ändå var jag så snäll och ställde beredvilligt upp i två timmar för deras kandidatundervisning. Inte nog med att hon var direkt otrevlig i sitt ordval mot mig, hon avfärdade-underkände även en erfaren röntgenläkares utlåtande. (Jag hade innan gjort en datorröntgen av  skalle, bihålor med mera) Känner mig riktigt olustig nu må jag säga.

Jag var vid ett tillfälle med om att en patient blev dödförklarad, men där patienten vaknade upp efter några minuter. Jo det är faktiskt sant, även om det låter otroligt! Denne doktor var en erfaren läkare, men minst sagt "lite speciell".. En väldigt burdus person, som ofta tvingade oss övrig personal att efter ronden gå till patienten och "medla" H*n hade vid ett flertal tillfällen minst sagt okonventioella "förslag och metoder." Vissa av dessa var enbart skrattretande. Grov i munnen var h*n,  till och med inför patienterna. Inte speciellt omtyckt.

Så en dag...så kom det en läkare till oss som skulle vara där några månader. Halva avdelningen försjönk därmed in i ett ett komaliknande tillstånd. Ja varför det då, undrar ni förstås. Jo, denne doktor hade en karisma som helt enkelt inte går att beskriva, den bara fanns där. Själv så var jag inte speciellt berörd, har liksom varit med ett tag:-)) även om jag till viss del kunde se att det "fanns något". 

Men de flesta andra kvinnfolken där, var helt förhäxade, de som aldrig tidigare hade haft makeup, hade det nu...och en av kvinnorna började använda en egen "sjukvårdsklädsel" dessutom med högklackade skor till. Hur jäkla patetiskt är inte det? Mannen ifråga skojade och skämtade med alla, ingen utvald, men den kvinnliga delen av personalen flockades kring honom som flugan till en sockerbit. Arbetet blev onekligen lidande och gud vet hur många misstag som gjordes i vimsighetens tecken! Jag kände en stor lättnad när hans tid hos oss var över. 

Angående döda arbetskamrater (vi har även flera "naturliga" dödsfall).. så känns det lite märkligt att kliniken istället för en fin krans till begravningen, köper ett kondoleanskort där pengarna går tillbaka till berörd klinik. Detta har skett på senare tid och det känns fruktansvärt oetiskt.

Ingen kan "beskylla" mig för att vara diplomatisk:-) Tyvärr måste jag säga, för det är nog bra att vara det ibland. Jag är alltför rak på sak när det gäller vuxna människor, tycker på nåt sätt att att en vuxen person skall klara av det, men så är inte fallet alls. Allt skall lindas in i bomull och sockras till oigenkännlighet. Ibland så vore det klart bättre att vara helt tyst, för sånt rabalder som ibland blir följden av några ord kan kännas bli "för mycket"..
Däremot så bör en chef kunna vara diplomatisk i vissa lägen, "gjuta olja på vågorna" istället för att "elda på" :-)

Man tränar väl för bövelen inte sånt på patienterna!!

 Bilden härunder visar en övning, klicka på bilden så ser ni varifrån den är lånad.

Är läkare av manligt kön mer respekterade än kvinnliga dito? Nej för 17 gubbar tänker ni då, inte i dagens Sverige väl? Men faktum är att när det gäller patienter, åtminstone de av lite äldre omgång så visst är det så! Om en manlig sjuksköterska och en kvinnlig doktor går tillsammans till en patient, då vänder sig denne i första hand till den manliga delen av halvan:-) De kan inte ens tänka tanken att det är kvinnan som är doktor! Även om de upplyses om detta, så fortsätter de ofta att vända sig till mannen ifråga. Knepigt va? Jag kommer ihåg en patient som helt vägrade att låta oss ta blodprover på henne, då bad jag en manlig undersköterska att försöka och minsann det var inga problem:-)) Han kallades för doktorn av henne:-) Denna undersköterska utbildade sig senare till just doktor. Det är strongt gjort..heja dig!!

Bild från:-klicka på den och läs samtidigt om lönerna.

Ibland så säger en bild mer än tusen ord:o)

Jag läser i dagens VK om kvinnan som tagit sig över sin sänggrind på sjukhuset där hon var inlagd och därmed skadat sig själv grovt. Hon är inte den första och knappast den sista som råkar ut för detta. Det är i stort sätt omöjligt att förebygga på annat sätt än att ha en "egen" personaL som bara bevakar just den patienten. Men med den personalpolitik som är för handen  så är detta fullkomligt omöjligt. Den kostnaden kan ingen klinik klara av i längden, för det är minsann inte bara en enstaka patient  som genererar en hög fallriskbedömning, nej jag gissar grovt att det ibland är minst 3-4 stycken på samma gång. När jag jobbade så testade vi att ha dessa på samma sal, med en personal som satt där hela tiden, dygnet runt. Men medan man avvärjer att en patient kliver upp ur sängen så kliver en annan upp...

Jovisst kan man ringa efter hjälp, men innan den når fram så är det oftast för sent, för de är blixtsnabba de "små rackarna":-) Om man ger dem ett fungerande sömnmedel så blir det "ramaskrin" i tidningarna om att sjukhusen "drogar" patienterna. Märk väl att jag nu inte pratar om ett särskilt äldreboende, nej jag pratar om situationen på en helt vanlig vårdavdelning.

Säg mig (om nu någon politiker skulle hitta hit till min blogg)...eller ni andra helt vanliga människor med anhöriga på sjukhus...hur GÖR man??

Det är förstås inte svårt att förstå, att den personal som skulle krävas för att säkerställa tryggheten hos de oroliga patienterna, kostar alldeles för mycket. Det rör sig om ohyggliga summor/dygn i flera veckor eller längre.

 
När en patient läggs in på NUS så görs det alltid en s.k. fallriskbedömning av denne/a...och sedan är det upp till ansvarig läkare att bestämma om det behövs x-vak eller ej. Jag måste ju säga att man ibland funderat över varför bara den ena fått det beviljad och inte  ("typ") de 3 andra med samma fallriskbedömning..

så finns det en hel del att säga..
Efter mina många år inom nämnda gebit, så har jag lite att jämföra med. Men frågan är, törs ni /vill ni/ höra det? Är det osolidariskt? 
Förr i världen på den gamla goda tiden så fanns det särskilda städerskor på varje enhet. Då var det rent och snyggt kring pat. vill jag lova. Nu är det städbolag som utför denna tjänst. Dyrt är det, men är det rent? Nej och åter nej! Så smutsigt som nu, har det aldrig varit inom sjukvården! I deras arbetsbeskrivning så står exempelvis att dom inte behöver flytta på någonting, endast rafsa över fria ytor!!! Ev. fläckar betalar man extra för att dom skall ta bort, golven blöttorkas aldrig! 

Sen blev jag en gång upplyst om, att endast fläckar som gjorts utav pat. tas bort? Vadå?? Skall vi skriva "patientfläck" på golvet.? Hmmm...Toaletterna skall vi bara inte tala om, de som städar förefaller att inte ens veta hur det görs på ett ordentligt sätt. 
Att bara behöva torrmoppa fria ytor (det finns nästan ingen fria ytor på en vårdsal)  gör att så fort vi flyttar på en droppställning tex. så flyger det upp dammtussar, fast dom städat samma dag!!! Skrämmande, skrämmande. Rent ut sagt så är det skitigt på sjukhusen nu, åtminstonre det jag arbetade på. Pat. sängbord, som skall skötas av vårdpersonalen, ser inte mycket bättre ut om man skall erkänna sanningen. Inte är det som förut, när ingen vårdsal ansågs "färdig" innan allt såg snyggt och trevligt ut där. 

Undrar hur det är på andra sjukhus?

Lite humor kommer här, axplock ur patientjournaler;...(sanningshalten kan inte garanteras till 100% :-) Kommentarerna inom parentes är mina.

Har huvudvärk i huvudet. (Mycket ovanligt!)

Sköts i hemmet av maken som är militär (Blev hon för jobbig, tro?)

Har inte idrottat eller råkat ut för något annat trauma ( idrott är inte bra, det var väl det jag visste)

Mat får han från sonen som ligger infryst. (Huvaligen så kallt)

Detta var de patienter, som blev liggande på mitt skrivbord. (Hur länge hade dom fått ligga där?) 

Gossen har rör i båda plastöronen. (vad allt kan inte en doktor göra!) 

Smärtan kommer när patienten ligger raklång med båda benen på ryggen. ( önskar att jag också var så vig)

Pat. har varit och fjällvandrat, nedkom med helikopter i går (Hur fick hon ut den, det måste ha gjort ont!)

Patienten går med nästan levande stöd. (nog för att vi känner oss halvdöda ibland, någon måste ha uppmärksammat detta)

Slipsen nedsys i såret. (Hoppas den hamnade på rätt ställe)

Patienten har tidigare haft öron, men dessa har ramlat bort ( kan inte vara så snyggt men det finns ju plastöron, som vi just läst)  

Blöder ibland från vänster näsa ( besvärligt när man är förkyld att ha två näsor att snyta.) 

Avföringen har samma färg som dörrarna på avd. 19.( hoppas att dom var bruna)..

Ibland mår patienten bättre, ibland sämre, ibland mår hon inte alls (skicklig analys, hur bär dom sig åt, doktorerna)

Patienten röker en cigarett i veckan, uppmanar honom att dra in på rökningen ( vilken storrökare! )

Urin odlad på distriktsläkaren, visar växt av coli. ( dags att ordinera till sig själv kanske? )

Eftersom stödstrumporna måste inprovas, uppmanas patienten att gå till avdelningen för måttagning av sköterskan. ( 95/ 60 - 80 kanske? )

Här kommer några historier vars sanningshalt inte heller kan garanteras;-) 

En gammal gumma som kommer till en stressad doktor, blir uppmanad att klä av sig.
Gumman säger: Men jag.......
Av med kläderna, ryter doktorn. Gumman vågar inte annat än klä av sig. Nå, vad är det som fattas er nu då, frågar doktorn. Inte fattas det mig nåt, sa gumman. Jag ville bara höra om doktorn ville köpa lite potatis!

 ***

Patienten kommer till doktorn med besvär från hjärtat. Hon får medicin och en del förhållningsregler..
På sjukintyget står det så här /Får ej gå i trappor/ När två veckor gått vill gumman återigen komma till doktorn. Hon ser väldigt pigg och spänstig ut, så doktorn undrar hur det är fatt .Nog mår jag bra, säger gumman, men det är lite jobbigt att klättra in genom fönstret, jag bor på andra våningen se och trappor fick jag ju inte använda sa doktorn, det blev till att låna en stege av sonen!

Att utplåna sig själv som vissa kvinnor gör inför sina män kan ibland nästan vara absurt. Visst skall man självklart ställa upp på varandra, men det är just det, varandra. 
Att ensidigt och långvarigt hela tiden se till vissa mansbebisars väl och ve kan ofta leda till tråkiga resultat. Ofta när mannens karriär är avklarad, så kanske, säger kanske, lämnar han kvinnan. Har själv sett detta utnyttjande på nära håll. 
Där står sen kvinnan som byggt hela sitt liv på denna mansbaby, förvirrad ledsen oförstående... 
Inom sjukvården syns också dessa otroliga kvinnor. 

Som anhöriga. 

Oförtröttligt finns dom vid mannens sida, dag ut dag in... 
En gång samspråkade jag med en kvinna som fullständigt slut, grät ut i mina armar. 
Jag uttryckte min stora beundran, sa att jag förstod, att deras äktenskap varit gott och bra på alla sätt. Det visade sig, att mannen i hela livet varit en argsint, otrogen och allmänt otäck typ!   

Nu har det gått mer än 40 år sedan jag tog mitt första stapplande steg in på sjukvårdens bana. Kan man ens fatta det...mer än fyrtio år!! De flesta åren har innehållit många guldkorn, men visst har det varit mycket slit, kroppen har "tagit stryk" och när tillfälle erbjöds så sökte jag och blev beviljad så kallad garantipension samt delvis sjukpension. Det känns härligt att nu kanske få njuta lite av livet utan att hela tiden tänka på att man även skall klara av att arbeta. De sista åren har varit oerhört jobbiga på många sätt, som jag kanske berättar mer om senare. De styrande gör förstås allt för att tysta en, men ordet är fritt eller hur? Nu behöver jag heller inte riskera någon avskedning på "grått papper" tihi:-)
 

1. Allt är rent och snyggt omkring patienten. 
2. Alla i behov av det, vänds varannan timme.
3. Inga trycksår förekommer längre.
4. Munvård till alla, minst två ggr. varje dag, inga svampinfektioner i munnen, alltså. 
5. Personalen har gott om tid med patienterna
6. Alla får duscha så ofta dom vill. Tänk va! 
7. Ingen personal är trött och grinig, så det går ut över nån stackare. Bara smil och skratt, kärlek och omvårdnad. Allvar om stunden kräver det.
8. Behövs det en pratstund, ja då tar personalen genast en stol pch sätter sig ner.
9. Ingen pat. behöver längre ha ont mer än den tid det tar att iordningställa läkemedlet. Alla läkare har nämligen gått kurs i effektiv smärtlindring.
10. Alla kioskärenden prioriteras på det bestämdaste.
11. Alla telefoner kopplas omedelbart in så fort pat. kommit in.
12. Alla pat. får äta när dom vill på dygnet och vilken maträtt dom vill. Maten serveras givetvis vid sängen om så önskas.
13. Ingen väcks längre kl. sex. Rtg. och andra instanser får väl vänta! 
14. Ingen pat. behöver heller vänta längre än max två minuter på att att få hjälp. 
15. Inga överbeläggningar förekommer längre.
16. Alla pat. som är färdigbehandlade får genast ett boende som passar dom, istället för att ligga kvar på en akutplats.
17. Personalen kan leva på sin lön. 

En del småsaker återstår dock att lösa. Vi behöver en gaffeltruck, eller liknande. Våra lyftkranar tar inte mer än drygt hundra kilo. Hur gör vi när Sten-Otto150 kilo eller mer, ramlat på golvet? Eller om han vill upp och sitta i den specialstol vi inte heller har? Vi kan ju inte ringa brandkåren varje gång? Det är nog slitsamt att vända på Sten-Otto varannan timme. Ingen vill snart gå in dit. Inte är han ensam heller, överviktiga tar en stor del av sjukvården i anspråk. 
Ja, se det är ett dilemma, kanske vi får slita ut en generation i taget? Många av de unga snärtorna orkar ingenting. Bara veklingar som produceras nu för tiden, utbrända efter bara ett par år... 

Men nu behöver ingen bli utbränd längre, det är väl fantastiskt? 

Heja, sjukvården! 

Sjukvårdspolitiker blir också pat. till slut..

Ironisk? Jag?

:*)

Klimatet inom sjukvården hade nu hårdnat, nedskärningarna av personalen hade gått med stormsteg. Det var inte längre möjligt att välja och vraka bland arbetsplatserna. 
Avdelningsföreståndaren på IVA, en underbar person (som inte utan anledning fått en utmärkelse för bästa arbetsledare)  hjälpte mig att hitta min nästa arbetsplats. Om denna vill jag inte skriva så mycket eftersom det inte gått tillräckligt många år. Risken finns att någon känner igen situationerna och det vore ju inte så lämpligt. 

 En natt så hittade jag en patient på en soffa i korridoren, jag kände ingen puls på henne. Ensam som jag var blev det till att sätta igång med hjärtmassage. En annan patient sprang efter hjälp ( det var innan jag fick larmet ) men innan dom kom så hade jag lyckats få igång hjärtat. Det kändes mycket bra. 

En annan gång när jag gick min rond, betedde sig en person inte som vanligt, jag misstänkte lågt blodsocker vilket var rätt .Jag stoppade i henne en matsked honung innan jag ringde jourläkaren Det tipset hade jag fått av en patient för länge sedan, och det visade sig fungera ypperligt. Ja vem vet mer sjukdomen än den som har den? Sånt bör man ta tillvara. 

Det var intressant att vara tvungen att göra egna bedömningar, kunde man själv reda upp situationen eller behövdes det mer proffessionell kontakt? Man fick testa sin förmåga många gånger. Lyckligtvis så  hade jag ju en lång och bred erfarenhet och har en god "klinisk blick". 

Detta var en klinik som månade rätt bra om sin personal Ungefär vart tredje år bjöds exempelvis på en weekendresa för de flesta ur personalen. Då åkte vi alltid till ett ställe där man kunde åka slalom.

Sedan var det middag med dans. En gång hade vi dålig tajmning kan man säga, det var scoterfest samma kväll. Det kom en, jag säger en, gubbe till dansen;O)

En annan gång så fick vi assistans av personalen som arbetade där dansen höll till. Dom ringde helt sonika efter en busslast grabbar som jobbade åt vattenfall i närheten..!

Sedan blev det fullt ös vill jag lova;-)

Efter att ha arbetat natt i 10 år ville jag pröva att återgå till dagtid, eftersom jag hade svårt med sömnen.  

...ja patienter alltså, kan det va nåt?  Ett bra sätt att få in fler vårdplatser kanske? 
En morgon hittade vi nämligen inte bara en patient, utan två i samma säng. Patienten som rätteligen rådde om sängen, tyckte inte att det gjorde något att han fick sällskap. Det gick ju bra att ligga skavfötters. Så länge hade han nog inte legat där heller, vi gick våra ronder minst en gång i timmen. Vi hade även i vår vård en originell farbror, han sov alltid på en madrass under vilken han hade stoppat alla sina ägodelar. En natt klev han dock ur sängen och kastade ut sina tofflor i korridoren. När vi frågade honom varför, svarade han att han bara släppte ut katten ;-)  

Halsfluss - inget att leka med! 

Aldrig nånsin så glömmer jag heller den som från början hade en banal halsfluss, vars bakterier spred sig till buken. Efter många turer till operation och IVA och efter enorma insatser och lång tid kunde vi ändå inte rädda patienten till livet. Sådant är alltid lika sorgesamt. 
Med både sorg och glädje minns jag också en annan svårt sjuk man. Hans anhöriga hade ej möjlighet eller ork att hälsa på. Jag tog mig an honom lite extra och hans ögon lyste som stjärnor när jag kom in. ( Det sa i alla fall min arbetskamrat.) Det gjorde mig verkligen nöjd att kunna göra någons liv lite ljusare en kort tid. På slutet behövdes mycket smärtstillande och det tyckte sonen inte alls om. Han kunde ju inte prata med sin pappa! Det är ju så att starka smärtstillande medel gör att man sover mer eller mindre hela tiden.
Visst förstår man honom på sätt och vis, han fick panik av allt som inte sagts medan tid fanns. Nu var det för sent. 

Här kommer en dikt till minne av många av mina patienter.                                       

  Så blek och smutsig 
du ligger i din säng
 du som alltid
 var så fåfäng
 Ömsint blir du tvättad
 och får kammat ditt hår
kanske om en stund 
du bättre mår. 

Du får rent i din bädd
 var inte rädd
 vi tar varsamt i dig, gör det ont så säg 

En smekning på kind
 ett  leende till svar
 tänk att du alltid ser till
 att vi får krafter kvar!

En tidig morgon hör jag ett förfärligt brak som av porslin som krossas Jag kollade om vi hade någon morgontidig gäst i matsalen, men icke. Då ser jag dagsköterskan som kommit, springande i korridoren. Hon ber mig rusa in på en speciell sal, vilket jag gör. Där står flickan som suttit hos en svårt sjuk patient och gråter hysteriskt. Jag kramar om henne och kollar samtidigt efter patienten som inte ligger i sin säng. Då ser jag hålet i fönstret, patienten har med huvudet före krossat dubbla fönsterrutor och hoppat 7 våningar. Folk är redan på väg ner dit. Tur eller otur, vad vet jag, men personen i fråga hade hamnat på ett mellantak och låg där i snön mellan två vassa uppstickande kupoler. 
Några brutna ben här och där blev resultatet av det. Den som mådde sämst förutom patienten, var naturligtvis den tjej som var där inne hos personen som hoppade Av hennes berättelse att döma så var hon helt chanslös att kunna förhindra detta. Även jag hade väldigt svårt att sova den dagen. Det händer då och då att jag kommer att tänka på detta och undrar hur det har gått för denna olyckliga person. 

Roligare minnen är då dessa: 

Vi hade i korridoren en fin trästol med sits som ett lock som gick att öppna. En natt såg vi en man sitta på den med uppfällt lock Han använde den som toalett upptäckte vi. Var väl van vid utedass kan man tänka.;-) Inte är det så lätt alla gånger.  

En annan tidig morgon så kommer en civilklädd person in på vår expedition, han börjar rota i patientjournalerna .Jag frågar vem han är och ber om legitimation. Han ser väldigt konstigt på mig. Inte kunde jag veta att det var en av dom högsta cheferna! Jag hoppas att han uppskattade att jag inte låter vem som helst komma in så där och läsa journaler.  Min arbetskamrat på natten var en underbar person. Tur var väl det, man är väldigt beroende av varandra när man jobbar om natten. 

 En natt så ringde det på en toalett som var belägen mellan två avdelningar. När vi gick dit så befann sig en till synes förvirrad, för oss okänd, dam därinne. Inte kunde hon tala om vem hon var eller vart hon hörde. Till sist tittade vi på hennes identitetsarmband, där stod ett mycket välkänt namn! Det var nämligen sjuksköterskan på den andra avdelningen som grundlurade oss. Peruk och extra tänder hade hon. Lägg därtill patientkläder med nerhasade strumpor och det oväntade i situationen. Ett gott skratt fick vi oss verkligen! När jag ändå är i farten tänker jag berätta om det klassiska aprilskämtet inom vården.

Det går till så här.

Nattpersonalen använder sig av vår s.k. återupplivningsdocka. Dom klär henne i patientskjorta och förser henne med droppslang och kateterpåse, halvfull med äppeldricka Sedan gör dom iordning lite falska papper och avger morgonrapport om henne. Då gäller det för den som först kommer in till patienten att hålla masken, så att så många som möjligt blir lurade! Jag har hört berättas om en gång när det var som bäst Den första personen bar in frukost och när hon upptäckte skämtet så rörde hon om och kastade bort lite mat. Nästa höll också masken och nästa och nästa. Till slut bad någon en pat.att kalla på sjuksystern och säga att den andra pat. såg död ut. Då blev allt avslöjat,  roligt hade nog alla haft i alla fall.

Ett annat år den första april, så ringde telefonen och vi blev meddelade att vi skulle få ett jourfall. Det var alltid som mest att göra om morgonen så vi skyndade oss för allt vi var värda, för att kunna bemöta den kommande patienten på ett bra sätt. Vi förberedde även med dropp och annat somordinerats den nya. Sen ringer telefonen på nytt och sköterskan på vår paralellavdelning talar om för oss att patienten kommer att läggas in hos dom i stället.

Då bar vi över allt som vi gjort iordning, det vore ju synd att slösa bort. Långt efteråt fick vi höra att det var ett aprilskämt, men dom skämdes så över att dom stressat oss i onödan  att dom inget sa då. Jag tror nog ändå att vi hade tagit det med en klackspark, fast man vet ju aldrig.

En annan morgon blev jag mer än förskräckt när jag hörde en hes och konstig röst som ropade på mig. När jag tittade ut i korridoren, såg jag att en patient tagit strypgrepp på min arbetskamrat. När jag utan betänkande stormade ut och frågade vad han sysslade med, släppte mannen sitt grepp. 
Nästa natt var han dock som vanligt.

 För att kunna samåka med min man, sökte jag då och fick tjänst på ett ställe där det inte förekom någon kvälls eller helgtjänstgöring..Förklarligt nog så har jag inga direkta patientminnen därifrån, jag träffade dom så korta stunder. 

En patient minns jag dock, vi gjorde bl.a. undersökningar av urinblåsan. Denna person hade en *festblåsa*  kan man säga. Den rymde 2,5 l  innan h*n blev kissnödig, sedan kunde vi fylla på åtskilliga liter till innan h*n måste tömma blåsan. På detta ställe opererades det även in pacemaker, ibland var det bråttom värre, då lade man in en temporär sådan, jag minns en gång när vi fick banka igång hjärtat flera gånger under inläggandet. 

Pust! 

Jag trivdes aldrig riktigt på detta ställe, alldeles för lite patientkontakt. Arbetskamraterna var det dock inget fel på. Under denna tid så blev jag mamma till en liten flicka,  Efter all vår längtan efter barn så ville jag nu vara ledig så länge som möjligt. Det blev nästan två år. Tack till de som gjorde det möjligt! Inte levde vi på "stor fot" direkt under denna tid, men den var värd all uppoffring som man bara kan tänka sig! Jag gick aldrig tillbaka till den arbetsplatsen efter min barnledighet, jag sökte och fick nattjobb 64%. Jag ville ju inte jobba heltid på dagen med en liten tjeja hemma..nu löste det sig perfekt, det blev en lagom blandning av hemmavarande och dagmamma för henne. Från den arbetsplatsen så har jag en del minnen, roliga och oroliga.   

De första nätterna blev dramatiska. Jag kommer in till en patient och det är till synes blod överallt. till saken hör att jag just sett filmen "Mannen på taket" som bl.a. visar en otäck scen från en sjuksäng) I verkligheten var det inte så allvarligt, en del blod hade blandats med en omkullvällt vattenkaraff, därför såg det värre ut än det var. Natten efter fick en patient hjärtstillestånd, våra insatser räckte tyvärr inte för att rädda hans liv, som dock var fyllt av smärta p.g.a. cancer.   

Det är inte utan att jag funderade över vad jag gett mig in i. Skulle alla nätter bli så händelserika? 

Naturligtvis inte, skulle jag upptäcka så småningom.    

 Om akutlarm, hårflätning och annat smått och gott. 

  Efter min utbildning arbetade jag i personalpoolen ett halvår, det var väldigt lärorikt och stimulerande. Det som etsat sig fast i mitt minne från den tiden är när jag skulle övervaka en pat. på IVA. Innan jag hunnit få någon rapport om patienterna på salen, bad en man om att få ett bäcken att kissa i Jag tyckte att det var konstigt att han inte ville ha en kissflaska istället, men han fick som han ville förstås, sedan klarnade det för mig, det var nämligen en könsbytespatient.

En annan ny tjej råkade också ut för en i efterhand rolig sak. Någon bad henne att snabbt hämta Rubens blåsa som man använder till att blåsa in luft i lungorna om patienten inte själv kan andas. Grejen var att personen endast skrek *Hämta Rubens!* Eftersom hon inte visste vad det var frågade hon första bästa doktor om han var Rubens. När han sa nej, svarade hon, det går säkert lika bra med dig. Och det gjorde det!!-) 

Sedan jag ytterligare kompletterat min utbildning så fick jag arbete på operation/narkossidan. Första dagen där var väldigt omtumlande. Mycket nytt var det att lära in. Sjuksköterskan var på den tiden den som *sövde* patienterna och själva skulle bedöma mängd läkemedel med mera. Som assistent hade hon en undersköterska som sprutade in läkemedlet. Då gällde det att kunna lita på den som assisterade och det var aldrig några problem.

Vissa dagar så hade vi placering på *akutlarm* och skulle då springa fort som fasen ( helst tillsammans med en narkosdoktor och vår akutväska)  på hjärtstopp med mera ute på avdelningarna. Likaså hade vi servicen att vara behjälpliga med att lägga in infartskanyler på svårstuckna patienter. Avdelningarna fick kalla på oss då.
 
Vad jag minns bäst från denna tid är när jag av misstag går in på en sal, där ligger en liten flicka som är död. det var väldigt otäckt.
Även så en kille som varit med i en scoterolycka. Doktorerna jobbade febrilt med honom, men hans liv stod inte att rädda. Jag skämdes över att jag började gråta, men då sa en av doktorerna att jag skulle vara glad över att jag fortfarande kunde det, och det är nog sant det. Otäckt var det även en gång när jag hamnade mitt upp i en s.k. organdonation. Jag hade en så otrevlig känsla av att det skedde utan någons tillstånd. Det var sånt hysch hysch omkring det hela.

Vi hade även roliga saker som skedde, som när man fick vara med på akuta kejsarsnitt, ungen ute på fem minuter, det var en fantastisk känsla. Alla grät, även dom som varit med många gånger. Roligt/tragiskt var det även med mannen som kom in med dammsugarslangen på penis .Hur den hamnat där får var och en lista ut själv. Samma sak med mannen som kom in med urinröret fullt av ärtor.

Trevligt hade vi också när vi vistades på den s.k. baksidan av opet. Där kopplade vi b.l.a ihop respiratorerna, sen dom rengjorts. Ibland var det lugnt med jobb och då hittade vi alltid på en massa roligheter. Vi flätade varandras hår, knäckte rebusar med mera. En gång när vi hade en ny tjej där, så var vi riktigt stygga. Vi lurade henne att man måste torka på insidan av dom slangar som går till narkosapparaten. I själva verket så använde vi torkskåp till det. Hon såg så olycklig ut i sina försök, att vi gjorde pinan kort för henne. Alla nya utsattes för olika prövningar, även jag själv, vilken tänker jag inte berätta om.

En eftermiddag när jag kommer till arbetet noterar jag att flera toaletter är trasiga. Hänvisning finns till en annan toalett. Eftersom jag ej vetat om att det funnits någon där, så går jag och tittar efter .Där bakom en skärm står en urinhink för patienter, halvfylld med äppeldricka och plommonpure. Då går det upp ett ljus för mig kan man säga, det var nämligen första april, den stora ljugardagen. En sak är då säker, jag skulle velat ha mycket pengar för att smaka på innehållet i hinken, även fast jag visste vad det var!

Om man var inne på en infekterad operationssal så använde vi dubbla rockar, varav den yttre lämnades på salen när vi var klara. Kandidaterna hade det inte så lätt, dom lurade vi ofta att man måste ta av sig mycket mer. Sedan stod vi där och fnissade när dom kom med sina lurviga ben...;-)  Under denna tid gifte jag mig och vi flyttade ut på landet. Jag hade inte berättat för mina arbetskamrater om mitt giftermål, men på något sätt hade dom listat ut det, så jag fick ett roligt kort från "dom som inget visste"... I efterhand fick jag höra att dom lagt märke till att jag putsat upp min förlovningsring, och utifrån det kollat upp det hela.

 En del skräckexempel på sjukvårdspersonal minns jag med fasa! Som den gången när vi hade övervakning på en orolig patient, då hörde vi plötsligt ett brak från hans rum. Då vi kom in låg övervakaren på golvet !!!! Det visade sig att han fått ett epileptiskt anfall! Nåja just i detta fall så var det ju inte övervakarens "fel", men h*n kunde gott ha förvarnat oss om sin sjukdom..

Patienten däremot mådde bra, som tur var:-)

Med fasa minns jag dock en annan övervakare som satt hos en svårt sjuk man.
När avdelningspersonalen gick in och kontrollerade hur pat. hade det, då satt vaket och pluggade och hade fyllt i kontrollistan ända fram till morgonen, han ville inte bli störd han!

En hel del gånger genom åren som gått, så ertappade man extravak med att sitta och slumra, men dom allra flesta var trots allt erfarna pålitliga personer. Patienterna fick verkligen en fantastisk omvårdnad. Dom blev helkroppstvättade, fick sina naglar omskötta och klippta. 

Munvård och vändningar regelbundet var självklarheter. Trycksår och svampväxt i munnen förekom mycket sällan på dessa patienter. Ändock var vakpersonalen på den tiden sällan sjukvårdsutbildade. Alla satte dock sin ära i pant på att deras patienter fick en perfekt vård.

Sjuksalen hölls även den i ett trevligt och rent skick. Önskar så att det var på detta vis än i dag, men tyvärr får man vara glad om patienterna får en hastig morgontvätt.
Jag vet inte vad som har hänt, men på något sätt verkar "sunt bondförnuft" och att göra "sitt allra bästa" helt ha försvunnit bland dagens ungdomar. 

Nu åter till ordningen:-)

En sommar när vi hade en finsk syster hos oss, så meddelade jag henne att en av hennes patienter hade mycket ont. Efter en stund så larmade pat. ånyo. Han hade inte fått något som hjälpte mot smärtan. När jag då frågade hans sköterska om hon glömt bort det, så sade hon så här, "han verkade inte ha så mycket ont, han bara skojade om förnamn". På frågan om han hade mycket ont hade han svarat, det är bara förnamnet! 

Här i Sverige betyder ju det att det är mycket svåra smärtor i detta sammanhang. Det är inte alltid så enkelt med olika kulturer och sådant:-)
Även förkortningar och slanguttryck kan ställa till det för ny personal, som den gången när vi stod två stycken inne på en isoleringssal. Jag bad den nya tjejen snabba ut på avdelningen och be om, jag minns inte vad. Hon rusade ut ur rummet och där stod jag som ett fån. Med "snabba ut"  menade jag att hon skulle använda snabbtelefonen. Vi lärde oss båda något av det!

Det var en fysiskt mycket tung avdelning, men dom flesta patienterna blev botade från sina besvär, och det kändes härligt. Stämningen bland oss personal var också jättefin.

Jag kände mig nu mogen för vidare studier och kom in på sökt utbildning. Jag hade ju inte läst på många år, så jag gruvade mig en hel del. Faktiskt så gick jag till en spåkärring och hon sa att allt skulle gå mycket bra. Jag var ju också otroligt motiverad att få lära mig mer i mitt yrke. Det andra som sierskan sa stämde också bra, hon kunde spå hon, min mamma var likadan. Vissa har en särskild förmåga, så är det bara.

Sedan började ånyo en ny fas i mitt liv. 

 

 På min nya arbetsplats fanns många unga och trevliga "långliggare" med ryggbesvär. Dom tyckte om att man busade med dom. Och det gjorde vi, det mesta passar sig inte i tryck. Lite tänker jag ändock berätta om. En av killarnas högsta önskan, det var att få oss tjejer att rodna. En dag ville han tvätta håret, detta måste göras i bädden. När vi sen skulle skölja ur schampot, så tog vi iskallt vatten och hällde över huvudet på honom. Han rörde inte en min! Förbryllade frågade vi honom om vattnet var lagomt varmt? Han svarade då, att det var som han förväntat sig:-)

En annan gång stoppade vi en "hemgångares" plånbok full med fingertutor i plast (ser ut som minikondomer). Han skulle åka buss hem, och när han öppnade plånboken ramlade alla ut. Vi var lite busiga mot varandra med, ibland tex. så fick en av dom blygaste tjejerna tvätta dom killar som inte kunde kontrollera en viss sak. om ni förstår...Hon blev härdad hon med.

När det kom in akuta patienter, som skulle läggas med benet i sträckbehandling, kunde det ibland bli lite knivigt. För att kunna göra detta så måste kläderna av. Detta gjordes utan större krusiduller, detta var ju "vardagsmat" för oss. Men en farbror (ca.60 år) vi gjorde detta på, fick en väldigt konstig min. Denna man skrev sedan ett brev till mig och friade. Han talade om hur rik och snäll han var. Jag talade dock finkänsligt om för honom att jag var förlovad, och tänkte så förbli.
Jag retades lite med min kille och lämnade fram brevet på köksbordet, sen for jag till arbetet. Han fick sig kanske en tankeställare...tihi..

Visst minns jag även den dam, som inte kunnat gå på flera månader, nu fick hon sina höftkulor utbytta och efter mycket träning, promenerade hon hem i pur glädje.
Sådant gör en varm om hjärtat.

Lite mindre kul var det med farbrorn som försökte träffa prick på personalen med vichyvattensflaskor så fort vi öppnade dörren. Ingen blev dock skadad, vi lärde oss en viss teknik för att ta oss in till honom.

Sen minns jag den ursnygge killen, som alla svansade kring, alla utom jag vill säga..
Han var alltför medveten om sitt utseende tyckte jag. Vi hade sedemera ett långt samtal, han och jag och det visade sig att han tyckte om, att jag inte svansade för honom.

Vad bra att han hade något på insidan med!

Det är  fortfarande lika aktuellt att det klagas på städning och hygienrutiner på våra sjukhus.

Själv så säger jag:

ÄNTLIGEN!!

Vadå äntligen? Jo naturligtvis att den oerhörda smuts som finns på sjukhusen, äntligen uppmärksammas!

I media!

Det alternativ av informationssätt som förefaller att vara det enda effektiva sättet att få något att hända. Jag uppmärksammade för flera år sedan detta på en annan av mina bloggar, inget har blivit bättre på de år som gått sedan dess, hellre tvärtom. Nejdå, jag menar nu inte att det skulle bli bättre för att jag skrev om det då:-)

Där jag tidigare arbetade så skämdes jag inför både anhöriga och patienter för den röra som är på stället ifråga. Det räcker inte med att dammtussar flyger omkring och att det i köket är endast skåp, lådor, kyl och microugnar som är rena. Allt övrigt som finns i ett sjukhuskök är rena rama bakteriehärdar. Avskavda trådkorgar, underreden till diskbänkar som tejpas ihop sen de gått sönder och diskbänkar som bara rengörs lite på ytan. Golvet därunder är svart längst in och stålställningen som håller den uppe ser ut att aldrig ha rengjorts... Detta är bara en bråkdel av skiten:-)

Sjukhussalarna kan man knappt nämna, de är för ruskiga och toaletterna luktar ständigt gammal ingrodd urin. 

Sängborden som är över 30,  TRETTIO!! år gamla faller ofta ihop ( och är så avskavda och trasiga att de blivit bakteriehärdar bara därför)  rengörs även de väldigt dåligt, de har liksom sängarna fullt med märken efter tejp som tagits bort utan att man tagit bort klistret, vilket sedan blivit svart..

Inget ont om personalen, de gör så gott de kan med de förutsättningar som finns!

Det finns heller inga materialförråd som skulle underlätta städningen och hålla oredan stången!! Det m å s t e finnas rätta förutsättningar för att kunna hålla snyggt omkring patienterna! Skulle kunna dra fram mycket mer i ljuset, men låter bli.

Har jag framfört klagomål då? Jodå men vad hjälper det, när pengar är det enda som räknas?

  Nu var det dags att pröva vingarna på nåt annat tyckte jag. Det stora universitetssjukhuset lockade. Det var inte alls svårt att få jobb där, jag fick omgående arbete i personalpoolen. Jag fick s.k hemavdelning på kirurgkliniken samt infektion. På dessa skulle jag i första hand placeras. 

 Utan adekvat utbildning, fick jag så småningom arbeta som undersköterska på avdelningen. Det sågs inte med så blida ögon av ett annat biträde där. Hon hade jobbat där länge, men hade stora alkoholproblem som ingen låtsades om. Hon skötte i vart fall sitt arbete de gånger som hon var där. 
Vår avdelningssköterska var en fantastisk kvinna. Mild och blid och mån om personalen. Varje jul så köpte hon (för egna pengar) julklappar åt oss personal.
Husmor för hela sjukhuset var även hon en storartad kvinna. Hon frågade mig en jul om jag ville ha ledigt, för att kunna fira jul hos min pojkväns föräldrar! Nu utnyttjade jag inte erbjudandet, tyckte nog att det var min tur att arbeta jul. Men att hon bara frågade, nåt sånt är ju helt otänkbart i dag, att nån skulle göra!

En annan sak som är otrolig var att all personal fick gå ner till cafeterian och få gratiskaffe varje dag. Nog måste man tycka att personalen på den tiden behandlades med respekt och omsorg på ett helt annat sätt än vad som görs i dag! Den superfina och justa husmodern ordnade också en liten enrummare till mig och min pojkvän, hon tyckte det var synd att vi fick bo åtskilda! Dom andra tjejerna hade även dom börjat klaga över att min pojkvän var där så mycket. Själv var jag rätt trött på att jämt och ständigt få diska och städa efter mina lägenhetskompisar. Det var oerhört skönt att få ett eget krypin, lite möbler införskaffades, sen var lyckan total. Allt man kunde önska sig fanns i närheten. Massor av affärer, tvättinrättning, restauranger med mera och framförallt min pojkvän ;-)

En gång när vi var ut och dansade så hade jag en peruk, lång och böljande, mycket naturtrogen. då var det en kille som bjöd upp mig till dans gång efter gång, till slut så säger han så här, vad du än gör, så klipp dig aldrig..Lite svårt var det allt att hålla sig ifrån att slita av sig peruken. Till saken hör att nästa dag på väg till arbetet så stöter jag på denna kille, nu hade jag mitt vanliga hår. Jag stannade inte av, ville inte höra nån dum kommentar..tihi..
Återigen efter några år, var det dags att återvända till Norrland. Vi saknade de vita vidderna och de ettriga myggen;-)) 

I många år så brevväxlade jag med några av mina vårdtagare, men sen så ebbade det ut, som det brukar göra.

Min nya arbetsplats var på ett långvårdssjukhus i en förort till Stockholm. Vi hade 10 min. promenad till pendeltågen som gick till Stockholm. Avgångarna var rikliga, så när lusten föll på var det bara att kliva på ett tåg.Till arbetsplatsen var det ännu närmare. Jag delade en trerummare med två andra tjejer. Min pojkvän hyrde ett rum på stan, men där var han ju inte särskilt ofta;-)  

Jag fick mycket trevliga arbetskamrater, särskilt Gurli, vi arbetade i par och oj vad det gick undan! Lite för mycket skulle det visa sig. Aldrig nånsin glömmer jag den lilla gumman, som efter morgontvätten lyftes över i en rullstol, hon suckade tungt och sa. Man blir behandlad som ett kolli!! Guud vad vi skämdes, detta har jag burit med mig livet ut. Det var verkligen gräsligt att få höra, men väldigt nyttigt. Vi hade ju förskräckligt mycket att göra där, men försökte efteråt att inte stressa med pat. mer än absolut nödvändigt. 

Ett av mina minnen därifrån är från en episod med en MS sjuk pat. Till saken hör att det jobbade ett manligt vårdbiträde där. Han skulle en gång ge en medicin som skulle stoppas i stjärten. Men det stolpillret hamnade lite för långt fram, om man så säger... Vad vi retades med honom sedan. Damen ifråga hade även hon humor och drog sig inte för att låtsas vilja att det var grabben som skulle stoppa in hennes piller fortsättningsvis. Denna kille försov sig en gång, fast han inte började jobb förrän kl.13.00. När han så småningom slutade hos oss, gissa vad han fick i present, jo världens största väckarklocka förstås! Men innan dess så hade han blivit kär i en kollega på arbetsplatsen, dom förlovade sig, så visst finns det kärlek på lasarett! 

Apropå kärlek så trodde inte en av mina sambotjejer på den. Hur ofta sa hon inte, att hon skulle minsann inte bli kär och tvätta någons skitiga kalsonger. En dag fick hon fel på sin TV. och ringde efter en sevicekille...Klick...klick.. dom har nu varit gifta i många år.  

Aldrig glömmer jag den första tiden inom vården. 
Inte ens fyllda arton, beträdde jag dess slingrande stig.
En väg kantad av allvar och sorg, ångest och död, smärta och frustation, men mest av allt ändå, värme och glädje.

Redan som mycket liten tyckte jag mycket om gamla människor, så min bana började på ålderdomshem. Omgivet av grönska låg det där, ett klarblått envåningshus byggd i vinkel. Endast några stenkast därifrån, från det rum jag hyrde, var vägen inte lång, men mycket gruvsam.

Med darrande steg gick jag in, inte på min första arbetsplats, men dock inom vårdyrket. Praktikant skulle jag vara i tre mån. eftersom jag inte fyllt arton år.
Som om det var i går, ser jag framför mig, den unga flickan som var jag. redan märkt av livet på många sätt, nu sittande hos den döende mannen.

Dom har sagt att han skall dö...hur kan dom veta det, alldeles säkert?
Hon kramar hårt hans hand och ber, snälla dö inte!

Rädd är hon inte, hon har mött döden förut, men varför just han, som kändes som den farfar hon aldrig haft? Men mannens andetag blir långsammare och långsammare för att till slut upphöra helt. Så vacker han är, ansiktet är fridfullt och stilla. Ömt kysser hon hans panna till farväl och är glad, ja faktiskt glad, att få vara där just då.

Med mycket stor ömhet minns jag även tvillingarna, lika breda som långa nästan. Nittio år unga och så bedårande söta där dom med sina gåstolar rullade fram i korridoren, ivrigt pratande med varann.

Inte hörde dom så bra heller, så en del roliga missförstånd kunde uppstå. Alla älskade vi dem. En av dem bröt ju lårbenshalsen en gång, då trodde vi att vi ej skulle få njuta av deras samspel mera. Men till vår glädje så hämtade hon sig rekordsnabbt. 

På ålderdomshemmet som jag arbetade på, fanns även några rum avsedda för äkta makar. I ett av dom bodde ett underbart par, som var så rara mot varann de höll varann i handen och smekte varandras kinder.

Det var verkligen roligt att gå in till dom. Kaffepannan var ständigt på gång och dom ville alltid bjuda på en tår. 
Ibland hade man egentligen inte tid att sätta sig ner, men all personal visste om hur det förhöll sig, så för det mesta kunde man stanna en stund.
Sedan minns jag den 91 åriga damen som satt  och klippte mattrasor dagarna i ända. hon bäddade själv sin säng varje morgon, fattas bara annat tyckte hon,  en gammal bondmora som en gång i tiden gått med kaffekorg till karlarna på åkern, gått hem och fött barn och sedan gått och hämtat igen kopparna!

Ack ja vilka livsöden har man inte fått ta del utav.

Där bodde även en "förnäm" dam. Inte ville hon erkänna ens för sig själv, att hennes kroppsfunktioner ibland svek henne. Då fick man lirka mycket för att få henne att byta till rena kläder. Och nåde den som inte tilltalade henne med makens titel och efternamn!

Gamla T. hade Parkinssons sjukdom och hade svårt att äta själv, och inte fick man henne att äta heller, om man inte hade en egen sked bredvid och låtsades ta nån tugga då och då. Alla förundrades över att jag alltid lyckades få henne att äta så bra.  Jag avslöjade aldrig min list, varför vet jag egentligen inte :-)