Kul att läsa detta skrivet av en dietist...

 Citat ur Ann-Christin Forsgrens artikel i VK..läs hela här..

 
"Ingen tjänar på att svälta patienterna. Hanteringen av sjukhusmaten fungerar inte. Om politikerna månar om patienterna; gå tillbaka till det gamla systemet med mat som tillagas i centralköket, som doftar gott när den kommer upp till avdelningen och som smakar hemlagat. Det blir inte mindre svinn med portionsförpackad mat. Men patienter som kräver lång vårdtid och som saknar aptit riskerar komplikationer vid bristande matintag. Vad kostar inte det i förlängningen?"

 Vi läser ju rätt ofta nuförtiden om personer som blivit av med sina jobb eller "bara" blivit utfrysta, när de protesterat mot något på jobbet, eller bara varit negativt inställd till något.

Såklart att ingen vågar säga till om något inte är bra, om de så skulle bli intervjuade av själve Josefsson eller så...haha!! Nej huga, allt är så bra sååå...men under ytan så jäser det...

"anställda inom hemtjänsten i Umeå fått allt sämre arbetsvillkor. Vi ska hinna med mycket mer än tidigare och förväntas nästan flyga mellan besöken hos de äldre, säger Ethel Henriksson undersköterska inom hemtjänstgrupp Nord."

Jag känner en stor frustation när jag läser detta. Vart tog den "allmänmänskliga" empatin vägen?  Den som ser till att de svaga i vårt samhälle tas om hand på ett bra sätt? Finns det ingen i beslutsfattande ställning som kan tänka på något annat än att spara pengar och öka vinsterna? Svaret är förstås nej!

Den enskilde människan, oavsett om det gäller personal eller vårdbehövande, är värd noll och intet. "Slit ut en generation i taget"  förefaller vara nyckelordet för dagen. "Dagens generation äldre"  vågar inte protestera, de är rädda för att få ännu sämre vård om de säger något. Detta är givetvis inte med sanningen överensstämmande. De äldre som är missnöjda med hur de behandlas måste säga ifrån!  Det "tar" mycket bättre om kritiken kommer från brukaren, än från vårdaren.

 Även inom landstinget (där jag arbetade förut) är besparingar det enda som är viktigt. Vårdpersonalen där,  tvingas springa fortare och fortare för att hinna med sina arbetsuppgifter. Väldigt många tvingas "läsa in" rapporteringar ur journaler om sina patienter på obetald arbetstid för att hinna med.  Många hinner aldrig ens ta ut sin lunchrast. Har de tur så hinner de kasta i sig lite mat. 

 Jag beundrar verkligen alla ni som arbetar inom dagens "vårdsväng"....ni gör ett fantastiskt jobb under dåliga förutsättningar. Själv så har jag det nu så otroligt bra  (förtidspension)  men jag fasar för hur det kan bli om hälsan sviktar.

Massor av kramar till alla ni som arbetar inom vården!

 Hallå VK!!  Det fungerar inte att lägga in länk till relaterad artikel. (den "hittas" inte )

"I den nybyggda södra delen av Nus är det så svårt att hitta att till och med sjukhuspersonal hamnar fel. En informationsdisken som finns på prov har blivit ett stort lyft och värdinnan Liv Saga Bergdal är uppskattad.

- Första dagen jag stod här kom över 100 personer för att fråga om vägen, berättar hon. Nu har vi ett snitt på 72 förfrågningar per dag, säger hon".

Ja detta kan jag tillfullo intyga, både som personal och som patient. När jag arbetade så skulle jag en natt föra över en patient till hjärtiva. Jag hade ungefärlig koll på var det låg..men den exakta och kortaste vägen låg höljd i dunkel.det kändes INTE bra!

Som patient var jag kallad till en undersökning i den nya byggnaden, det gick bra att hitta dit...men ut till samma utgång där bilen stod, var det stört omöjligt att hitta! Jag var tvungen att fråga personal som jag turligt nog stötte på. Behöver man gps för att besöka NUS numera? Dessutom så flyttar de ju avdelningar titt som tätt, den jag skulle till hade flyttat. Men jag kollade, turligt nog, på nätet var den mottagningen låg. Annars hade det blivit jobbigt värre.

"Man skall vara frisk för att vara patient" :-) Ja minsann, som sjukvårdspersonal i mer än 40 år, så har jag nu själv fått testa både det ena och andra. Nej man kan inte föreställa sig hur ont en undersökning kan göra. Men visst är det fantastiskt hur många fina undersökningar för att säkerställa ens hälsa, som finns och som görs. Igår så gjorde jag en smärtsam undersökning, men doktor Jan med sin personal, systrarna Anna-Karin och Karin, gjorde allt för att underlätta det hela, de var proffs ända ut i fingerspetsarna. En eloge till dem! Nu är det bara att invänta provsvar.

"Skatteverkets högsta ledning kände till den före detta toppchefens dåliga beteende för flera år sedan. Men i stället för bestraffning fick han en topptjänst i Umeå, och därefter ytterligare utlandsuppdrag"

Detta är minsann inget ovanligt alls! Jag har personligen sett detta beteende på NUS - min f.d arbetsplats. En avdelningschef gjorde en dundertabbe som berörde patientens liv och död. Om inte en undersköterska genast upptäckt det grova misstaget, kunde patienten ha dött. Detta misstag tystades ner!! Inte ens en incidientrappport skrevs. "Chefen"  ifråga förflyttades "uppåt" i hiearkin. Visst!..det var ju på ett sätt bra...för där hade h*n ingen patientkontakt...men ändå...misstag fortsatte h*n att göra på andra sätt och blev skitförbannad på den som påtalade det. Ja det finns verkligen många djupa skuggor inom sjukvården som jag kunde berätta om.. En del har jag berättat om här.. och här...
Ett s.k. "rött kort" borde gälla ibland. Eller fler "lex maria"...

Förövrigt så kan ni om ni klickar här se vad skatteverket har för sig om dagarna :-))

Sjukvården av idag har inte visat på några glänsande uppfinningar i hur man delar sig i två delar för att hinna utföra sitt arbete. Nu vet jag inte alltför mycket om till exempel äldrevården av idag, mest det som man läser om i tidningarna och det är ju tyvärr sällan någon trevlig läsning. Är det stress som får dem att beté sig illa mot gamlingarna eller är de frustrerade på annat sätt? Min vetskap är dock den, att det finns alltför få boendeplatser att tillgå, särskilt för dem som inte är alltför handikappade, men ändå behöver lite tillsyn.

Ja ärligt talat så finns det i princip inga att tillgå för de som inte är jättevårdkrävande, åtminstone inte där jag bor. Detta belastar andra avdelningar på ett negativt sätt, de stackars gamla som inte efter att de är medicinskt färdigbehandlade kan återsändas till hemmets lugna vrå, utgör en stor kloss för de som väntar på att få komma in och operera sig o.s.v. för det måste ju finnas en ledig sängplats.

Servicehusen/boendet som från början i första hand var tänkt som en boendeform för unga handikappade eller på annat sätt lätt sjuka personer, de upptas numera utav svårt vårdberoende hyresgäster. Där bor de i sin egen lägenhet med endast sporadisk tillsyn, ofta väldigt ensamma.

Jag och säkert många med mig, saknar de ålderdomshem som fanns tidigare, där frodades gemenskapen och äkta makar kunde få dela rum med varandra. Det känns väldigt fint att ha fått förmånen att under ett par år arbeta under dessa former.

Numera i den mer akuta vård som jag arbetat i, så har personalstyrkan i och för sig ökats avsevärt om man ser till hur det var under min tid som ung. Dessvärre så förefaller det ändå inte att minska stressandet ett dugg och alla tycker att de aldrig hinner med sitt jobb på ett bra sätt.

Och visst...patienterna blir allt fler och mer komplicerade undersökningar genomförs, all dokumentation av precis allt stjäl "patienttid"..telefonen går varm och det är oerhört stressigt på många sätt. Men jag har ändå en känsla av att det inte enbart beror på "för lite personal" utan även på fördelningen och uppdelningen av de olika kategorierna, av vilka en del är helt bortrationaliserade. Likaså detta uppdelandet i grupper är en faktor som kan ställa till problem, man går ogärna in och hjälper till i en annan grupp eftersom man inte vet ett dugg om dessa patienter..(ingen rapportering)..

Ja faktiskt så var det på många vis bättre förr.

Citat :"En demenssjuksköterska i Umeå har kontaktat Socialstyrelsen för att bringa klarhet i på vilket sätt de får använda sig av gps-sändare inom demenssjukvården"

Härligt säger jag! Det vill säga att detta viktiga ämne tas upp till diskussion. Det är ett jättebra sätt att hjälpa och skydda människor, som av någon anledning har svårt för att orientera sig. En del tycker att det är integritetskränkande..men hallå..som anhörig och även som ev. blivande patient så tycker jag att det är långt viktigare att "jag" inte går vilse.
Det är tänkt som ett skydd till den som behöver det, inget som görs för att kränka någon. Själv så använder jag mig av GPS redan nu :-) Fasar för den dag när min redan nu dåliga lokaliseringsförmåga blir ännu sämre! Då vill jag ha en GPS-sändare på mig!

 "Det knapras in på redan minimala resurser. Allt färre ska orka allt mer. Ekvationen går inte ihop. Personal som håller på att slita ut sig och vänder sig till arbetsledningen får ingen förståelse. Nu hotas patientsäkerheten. Problemet slussas tillbaks till oss på golvet. Massflykten är redan ett faktum. Rädda vårdfolket kvar genom bättre personalvård och högre löner. Akutsjukvården håller på att bli en långvårdsavdelning. Var är framförhållningen i planerandet?" Läs här .

Jag är så glad över att någon vågar protestera offentligt mot detta. Dessutom mycket bra att de är många! Vi vet ju alla hur det gick för den ensamme undersköterskan som gick till pressen. Som det sägs i artikeln så är ett av problemen att patienter som är färdigbehandlade medicinskt sett, men ändå av olika anledningar inte kan återgå till hemmet, en stor belastning för akutsjukvården. Det finns inte tillräckligt med platser på sjukhem eller rehabiliteringscenter.

Men vad skall de göra när ingen i ledningen lyssnar? Det har hänt att chefer sagt till personal som klagat, att de bara är lata. All personal känner sig utbytbara och totalt värdelösa som uppskattad arbetskraft. Trots att alla sliter som djur för att patienten inte skall märka något. Det kanske är fel på ett sätt, för det "tar mer" om patienterna börjar klaga på vården. 

Hoppas innerligt att de som har något att säga till om vad gäller detta, ser till att något positivt händer. Själv så är jag utsliten till både kropp och själ efter mer än 40 år inom vården, men nu har jag jobbat klart :-)

Varför fungerar ingenting inom Umeå sjukvårdsdistrikt? Hur många gånger har det, när ert/mitt arbetsschema förändrats, blivit så att man arbetat som i mitt fall, på den lediga vecka som vi nattarbetare har.

Det är ett stort antal gånger och det har då sagts mig att detta kommer att regleras när man slutar sitt jobb för gott. Jaha? Jag väntar på den "regleringen", den har då inte synt till ännu..och det lär den heller inte göra innan jag skriver till, ja vem då, landstingsdirektören kanske? :-)

Tidigare när man bara bytte avdelning inom sjukhuset så reglerades detta genom att det beställdes ett matrikelutdrag där allt syntes och var dokumenterat, även den anställde fick en kopia. Ingen kan få mig att tro/tycka att det är rätt att lägga in arbetsturer på den lediga vecka som man redan arbetat in för att få, genom att helt enkelt trolla bort den genom att räkna om hur stor % man skall arbeta, med början på den lediga veckan då förstås, den man redan jobbat in för att få. Låter detta rätt?? 

Apropå landstingsdirektören så skrev jag till denne vid ett tidigare tillfälle, när den jag först kontaktade inget visste eller kunde, Jag fick då (av min chef) mer eller mindre ett förbud att tillskriva denne...Jo det är sant!

Ja det händer ju ibland att man får höra saker som man undrar om det verkligen stämmer eller om det är skrönor. Fast det jag nu tänker berätta vet jag är sant. Det arbetade en ung kvinna på långvården på ett sjukhus här i Västerbotten som mot kontant ersättning klädde av sig för de patienter som så ville. Hon avslöjades så att säga med rumpan bar och fick avsked. Lite synd tycker jag, för lite skoj kunde väl gubbarna fått ha. Fast att hon tog betalt var ju inte så lämpligt.;-)

Visst är det rätt konstigt att så många människor dör just nattetid och dessutom följs tre och tre, fast det märks förstås bara om de ligger på sjukhus. Ja det dör ju inte tre samma natt, men inom några veckor. Undrar om det finns någon statistik på detta? Det händer då och då, att man hittar patienter döda i sin säng, men då är det oväntade dödsfall. En sak som var bra på mitt tidigare jobb, var ju att det oftast fanns någon hos den som inväntade döden. Om ingen anhörig kunde, så gjorde personal det.

Fast det hände att ju att det ändå inte var så bra..detta beror ju så mycket på den som sitter där. Personal från bemanningsservice hade inte alltid den rätta känslan för patienten som de ju inte alls kände. Visst borde de då ha varit ute på avdelningen och en som kände patienten satt där istället, men det fungerar inte så bra, eftersom det ofta är så otroligt jobbigt och man är beroende av van personal. En gång när jag avlöste en "sån" för fikarast, så låg patienten död utan att den som satt där ens sett det:-( En annan gång satt människan (inte samma) och sov så hårt att hur högt jag än skramlade så vaknade "den" inte. Trots detta så förnekades det att det sovits. Jag anser att har man gjort en tabbe så bör man omgående erkänna den och visa sin ångerfullhet. Vi gör alla misstag och förhoppningsvis så lär vi oss något av det. Däremot så skall man ju inte tvingas erkänna saker som man inte gjort, vilket "någon" har försökt med.

Angående döden då, så verkar det som att vissa faktiskt vill dö ensamma, eller iallafall utan sin anhörige. De kan ha löst av varandra och suttit där i flera dygn med endast korta avbrott och sen kanske de går ut eller på toa en pyttestund och då dör patienten.
Väldigt traumatiskt för den anhörige. Ja det är heller inte bara patienter som dör, många abetskamrater har dött under dessa 17 år, minst 8 personer som jag kan säga på rak arm, en del av dem har begått självmord. Väldigt tragiskt och jag saknar en del av dem väldigt mycket!

eller tja, det kanske är att ta i, men ibland så "går något snett" och patienten får utstå mer lidande än vad som är nödvändigt. Det var inte roligt för den patient som efter att ha varit sövd, vaknade upp totalförlamad. Visserligen tillfälligt, vissa människor är på nåt sätt "allergiska" mot narkosmedel och det vet ju ingen, innan de blivit sövda. Men det blev några månader med noll kontroll på sig själv och hur kul är det? Vissa kan bli totalförvirrade ett par veckor och bete sig på det mest underliga sätt.
 
Likaså är det rätt ofta det händer att en lunga punkteras när det egentligen är något helt annat som skall göras:-( Men i det stora hela så går det mestadels bra.

Illa kunde det ha gått när en person mottagit ett provsvar/telefon och missuppfattat det totalt. Stark medicin sattes in, men turligt nog så upptäcktes misstaget när det skriftliga svaret kom. Vid ett annat tillfälle så ordinerades på tok för mycket syrgas, eftersom patienten samlade på sig koldioxid, vilket påpekades, men prestige är ibland mer värt än patienten kan man förstå:-(((  Det gick inte så bra kan jag meddela. Patienten blev skitdålig och aggressiv som man kan bli av att inte få ut koldioxiden ur blodet. Vi fick tillkalla securitasvakter, psykdoktor, narkospersonal med flera, innan vi fick patienten i säng och över till intensivvårdsavdelningen.

Apropå prestige så minns jag en sak från en annan arbetsplats, där det ordinerades ett läkemedel som skulle sprutas in under huden. När berörd sköterska skulle ge det, så blev det 1,5 liter...Nej självklart så går ju inte det att göra och det gavs inte. Vi trodde att doktorn kanske menade att det skulle ges i dropp och ringde och frågade, men nejdå så var det inte. Men h*n kunde inte räkna ut rätt dosering och vi fick inte ringa bakjouren så det bidde ingen medicin alls. 

Det trodde jag aldrlg att jag som patient skulle bli drabbad av..Men när jag idag var på öron/näsa/halsmottagningen, så stötte jag på en synnerligen otrevlig kvinnlig doktor.

Ändå var jag så snäll och ställde beredvilligt upp i två timmar för deras kandidatundervisning. Inte nog med att hon var direkt otrevlig i sitt ordval mot mig, hon avfärdade-underkände även en erfaren röntgenläkares utlåtande. (Jag hade innan gjort en datorröntgen av  skalle, bihålor med mera) Känner mig riktigt olustig nu må jag säga.

Jag var vid ett tillfälle med om att en patient blev dödförklarad, men där patienten vaknade upp efter några minuter. Jo det är faktiskt sant, även om det låter otroligt! Denne doktor var en erfaren läkare, men minst sagt "lite speciell".. En väldigt burdus person, som ofta tvingade oss övrig personal att efter ronden gå till patienten och "medla" H*n hade vid ett flertal tillfällen minst sagt okonventioella "förslag och metoder." Vissa av dessa var enbart skrattretande. Grov i munnen var h*n,  till och med inför patienterna. Inte speciellt omtyckt.

Så en dag...så kom det en läkare till oss som skulle vara där några månader. Halva avdelningen försjönk därmed in i ett ett komaliknande tillstånd. Ja varför det då, undrar ni förstås. Jo, denne doktor hade en karisma som helt enkelt inte går att beskriva, den bara fanns där. Själv så var jag inte speciellt berörd, har liksom varit med ett tag:-)) även om jag till viss del kunde se att det "fanns något". 

Men de flesta andra kvinnfolken där, var helt förhäxade, de som aldrig tidigare hade haft makeup, hade det nu...och en av kvinnorna började använda en egen "sjukvårdsklädsel" dessutom med högklackade skor till. Hur jäkla patetiskt är inte det? Mannen ifråga skojade och skämtade med alla, ingen utvald, men den kvinnliga delen av personalen flockades kring honom som flugan till en sockerbit. Arbetet blev onekligen lidande och gud vet hur många misstag som gjordes i vimsighetens tecken! Jag kände en stor lättnad när hans tid hos oss var över. 

 En del skräckexempel på sjukvårdspersonal minns jag med fasa! Som den gången när vi hade övervakning på en orolig patient, då hörde vi plötsligt ett brak från hans rum. Då vi kom in låg övervakaren på golvet !!!! Det visade sig att han fått ett epileptiskt anfall! Nåja just i detta fall så var det ju inte övervakarens "fel", men h*n kunde gott ha förvarnat oss om sin sjukdom..

Patienten däremot mådde bra, som tur var:-)

Med fasa minns jag dock en annan övervakare som satt hos en svårt sjuk man.
När avdelningspersonalen gick in och kontrollerade hur pat. hade det, då satt vaket och pluggade och hade fyllt i kontrollistan ända fram till morgonen, han ville inte bli störd han!

En hel del gånger genom åren som gått, så ertappade man extravak med att sitta och slumra, men dom allra flesta var trots allt erfarna pålitliga personer. Patienterna fick verkligen en fantastisk omvårdnad. Dom blev helkroppstvättade, fick sina naglar omskötta och klippta. 

Munvård och vändningar regelbundet var självklarheter. Trycksår och svampväxt i munnen förekom mycket sällan på dessa patienter. Ändock var vakpersonalen på den tiden sällan sjukvårdsutbildade. Alla satte dock sin ära i pant på att deras patienter fick en perfekt vård.

Sjuksalen hölls även den i ett trevligt och rent skick. Önskar så att det var på detta vis än i dag, men tyvärr får man vara glad om patienterna får en hastig morgontvätt.
Jag vet inte vad som har hänt, men på något sätt verkar "sunt bondförnuft" och att göra "sitt allra bästa" helt ha försvunnit bland dagens ungdomar. 

Nu åter till ordningen:-)

En sommar när vi hade en finsk syster hos oss, så meddelade jag henne att en av hennes patienter hade mycket ont. Efter en stund så larmade pat. ånyo. Han hade inte fått något som hjälpte mot smärtan. När jag då frågade hans sköterska om hon glömt bort det, så sade hon så här, "han verkade inte ha så mycket ont, han bara skojade om förnamn". På frågan om han hade mycket ont hade han svarat, det är bara förnamnet! 

Här i Sverige betyder ju det att det är mycket svåra smärtor i detta sammanhang. Det är inte alltid så enkelt med olika kulturer och sådant:-)
Även förkortningar och slanguttryck kan ställa till det för ny personal, som den gången när vi stod två stycken inne på en isoleringssal. Jag bad den nya tjejen snabba ut på avdelningen och be om, jag minns inte vad. Hon rusade ut ur rummet och där stod jag som ett fån. Med "snabba ut"  menade jag att hon skulle använda snabbtelefonen. Vi lärde oss båda något av det!

Det var en fysiskt mycket tung avdelning, men dom flesta patienterna blev botade från sina besvär, och det kändes härligt. Stämningen bland oss personal var också jättefin.

Jag kände mig nu mogen för vidare studier och kom in på sökt utbildning. Jag hade ju inte läst på många år, så jag gruvade mig en hel del. Faktiskt så gick jag till en spåkärring och hon sa att allt skulle gå mycket bra. Jag var ju också otroligt motiverad att få lära mig mer i mitt yrke. Det andra som sierskan sa stämde också bra, hon kunde spå hon, min mamma var likadan. Vissa har en särskild förmåga, så är det bara.

Sedan började ånyo en ny fas i mitt liv.