Detta är en fortsättning på mitt förra inlägg "Brister inom sjukvården"

Ja så skrevs jag då ut från sjukhuset..och de 33 agrafferna/stygnen skulle tas av aktuell vårdcentral...eller som utskrivande läkare sa. "Du kan ta dem själv om du vill"..Javisst, för det är ju klart att varje anständig människa har en agrafftång i sin necessär? (det sista är min kommentar)..

Något återbesök på opererande klnik behövdes inte. Tydligen inte heller någon form av besked eller meddelande om vad som gjorts som jag kunde ge dem på VC.. Detta förvånade dem på VC mycket när jag kom dit..

Jag tycker att ett återbesök, förslagsvis när styngnen skall tas, bör ske på opererande klinik, detta för att patienten själv, som kanske är trött och slut bör slippa att själv engagera sig i att beställa tid och förklara en massa saker för en ovetande Vårdcentral. Operatören själv borde väl rimligtvis vilja se hur allt fortskrider?

Som patient så kände man sig utkastad i tomma intet med endast sitt egna sunda förnuft att använda och sin egen förmåga att själv kunna bedöma vad som är normalt att känna efter en stor operation eller vad om inte är det..

Faktum är, att det VET MAN INTE! Man tror att det skall "vara så"..

Nåja...hur som helst så rann det lite ur ett av "agraffhålen" men inte "elakt" enligt ssk. Så jag fick instruktioner att lägga om på ett visst sätt 2 ggr/dag i 14 dagar och fick med mig hem lite omläggningsmaterial (som bara räckte en vecka och som inte gick att köpa på apoteket)...

Jodå, visst hade jag fått komma dit om jag velat det...men två ggr om dan?? Nej då kämpade jag hellre med detta själv. Jobbigt som 17, för jag hade sjunkit ordentligt i Hb - blodvärdet (utan åtgärd) och stod knappt på benen, eftersom aptiten inte heller återkommit. Fick återigen ringa till VC och maken fick sedan hämta mer omläggningsmaterial..

Efter 14 dar så skulle ssk på VC iallafall titta på sårhålet..och det blev ett sjujäkla ståhej, för nu hade hålet blivit både större och djupare. Läkare tillkallades och såvitt jag förstod så hade ssk. ordinerat fel slags omläggning. (Sårhålet läkte sedan finfint (sen jag slutade med omläggningen!)

Då passade jag på att fråga min fina, fina doktor Pia Wall om det verkligen var normalt att ha ständig molvärk i nedre delen av buken så pass lång tid efter op. febertoppar med frossbrytningar då och då samt några andra "konstigheter" bland annat stora förhårdnader på ett mysko ställe.. Allt detta hade jag tidigare ringt 1177 och frågat om..Gissa vad som då sas av dem? Jo detta kunde bero på ditt eller datt eller möjligen datt eller ditt och det var bara att avvakta för nåt som var på tok, det var det knappast...Nähä...men jag kände redan då att nåt var fel, fruktansvärt fel! De pratade även med jourläkaren, som råkade vara just "min" opdoktor, men hon höll med om deras bedömning.

Min husdoktor tyckte dock inte att detta var normalt...såklart! Hon skrev på stående fot en remiss till aktuell vårdinrättning, tog en del prover och satte in penicillin. Jag uppmanades att med remissen i hand gå direkt till aktuell mottagning, men jag orkade bara inte det, var ju helt slut!

Jag ringde till aktuell mottagning dagen efter detta och fick en tid spikad till ytterligare dagen efter. Skönt, nu skulle jag väl ändå få den hjälp jag behövde...trodde jag..Tja...doktorn ifråga var väldigt trevlig, men tog inte min oro och besvär på allvar, jag föreslog ett ultrajud/buk, men sändes hem med uppmaningen att ta Laxermedel..Oookej...doktorn vet väl bäst ELLER?

 Tydligen inte..

"Förhårdnaden" svällde och blev ännu mer öm...men jag fortsatte att avvakta...man är ju inte sjåpig...haha! Jag skulle ju tillbaka till förra doktorn efter ca en vecka ju..Men efter ytterligare några plågsamma dagar så såg jag att att ett f.d. (läkt) stygn var sprifckfärdigt..tejpade till ordentligt och åkte in till aktuell mottagning.

När tejpen lossades där så kom en fontän av var ut..sammanlagt en halv liter. Ny sjukhusinläggning med superpenicillin och spolningar av abcessen.

Har sedan gjort detta själv (i hemmet) och  det ser ut att "gå vägen" ta i trä!

Allt detta kunde ha undvikits om jag efter operationen fått penicillin i förebyggande syfte, (eftersom en tarm var involverad i op.) vilket jag frågade doktorn om...men sånt har de slutat att göra numera...ingen tvekan om varför eller? Det kunde ha undvikits om de i tid hade LYSSNAT på mig ordentligt..tagit till sig av mina många underliga symtom/varningstecken..med mera..

Jo jag vet att jag är en sån person som oftast ger ett intryck av friskhet och jag har dessutom en stark vilja att inte "vara till besvär" ...även att tro på att de som är högre utbildade en en själv, vet bäst..

Men till syvende och sist så är jag ändå glad!! Inget elakartat syntes och sjukvårdspersonalen "på golvnivå" ...haha...gjorde sitt bästa för min trivsel och var till största delen både proffsiga och supertrevliga. Men det finns ju alltid undantag...

Nu återstår det bara lite "småsaker" som att göra en gastroscopi.. har fått mysko symptom..samt att försöka att lista ut vad jag helt plötsligt "inte tål"..för när jag äter ibland så kräks jag en hel dag efteråt..

PS/
Att ingen ssk. trots påstötning och försäkran om motsatsen...såg till att det skrevs en akutremiss till ögonkliniken, var ytterligare ett moment som jag var tvungen att själv ta tag i..detta skulle med ytterst lite ansträngning ha kunnat undvikas..(Jag hade nämligen efter sövningen fått en massa konstigheter i mina ögon.. kunde inte läsa, knappt fokusera, var yr och vimmelkantig....konstiga bilder dök upp så fort jag blundade...en kompakt grå cirkel till höger i båda ögonen..jag var jätterädd!! Det blev med tiden lite bättre och jag fick slutligen min remiss och efter ytterligare påstötning, nu av min opererande doktor, så har jag nu varit där och allt satt i glaskroppen och det finns inget att göra åt det. :-(

Jag har på senare tid haft en hel del med sjukvården att göra. Denna gång inte som personal, utom som patient. Skillnaden är milsvid! Jösses Amalia vad man ser/märker mycket av diverse brister när man är patient.

Efter massor av undersökningar och röntgen, beslutades det till slut att jag måste opereras, detta för att säkert kunna utesluta om det rörde sig om något elakartat. Så efter ett drygt halvår av oro, så låg jag då på operationsbordet. Jag hade då som premedicinering fått 2 ALVEDON!!! Detta för att jag talat om att jag inte tålde en särskild sort av lugnande medel. Vadå? Finns det bara en sort numera? Sedan blev det en himla massa diskussioner om jag skulle få ta en tablett som jag är ordinerad och som narkosläkaren godkänt/ville att jag skulle ta. Ja det började inte bra, men fortsättningen visade sig bli än värre..

Själva operationen som tog dryga fyra timmar och som involverade flera olika organ, gick dock mycket bra. Två skickliga doktorer inom olika gebit, var inblandade.

De har numera börjat med att även lägga en ryggbedövning innan man sövs och det visade sig vara bra. Jag hade inte ett dugg ont det första dygnet, utan var uppe och "skuttade" som om jag inte ens var opererad :-)

Opsåret som är nästan 30 cm. blödde rätt mycket det första dygnet..Jag som är sjukvårdsutbildad och arbetat i gamet i 45 år.. har lärt mig att man helst inte skall ta bort förbandet det första dygnet, enbart förstärka det vid behov. Det kanske är nya direktiv nu som gäller...för de öppnade och bytte förband flera gånger, under det att de samspråkade med varandra (utan munskydd) över mitt öppna operationssår. Inte heller byttes det handskar mellan borttagandet av det gamla och ditsättandet av det nya förbandet..Huuu:-((( Dessa saker tycker jag hör till de grundläggande kunskaper som de som har hand om opererade patienter, bör ha "i ryggmärgen"...Ingen verkade heller veta hur ett speciellt yttre förband skulle lindas på...alla var lika osäkra - det känns inte tryggt. En ssk. såg inte heller skillnad på ett Clyxlavemang (som man skulle ha inför op)  och en förpackning spolvätska...

När jag efter det första dygnet fick ont...mycket ont..så fick man inte smärtstillande i sprutform. Nej endast vanlig receptfri smärtlindring i tablettform och när det inte hjälpte, så fick jag en Morfintablett..DET var inte bra!! En som är gallopererad tål inte Morfin!! (jag frågade tyvärr inte vad de gav, förrän efteråt)..Långt senare så visade sig, att jag även hela tiden-dagligen fått en vätskedrivandev tablett, som av outgrundlig anledning hamnat på min aktuella medicinlista.. 

Hela den dagen kräktes jag utan att få i mig en droppe vatten eller annan föda. Jag kanske fick i mig vätska via dropp? Nejdå, ingen reagerade på detta förrän sent på kvällen, när min favoritsjuksköterska kom in.. 

Jag fick då dropp och mådde genast mycket bättre. De senare dagarna efter operationen mådde jag inte alls bra, ingen matlust alls men det fanns ingen som "hade koll" på det...för i och med att jag "försökte äta" så hade jag ätit...det stod i journalen att jag ätit bra...hahahaha!!

Jag var dålig, men jag ville hem!! Samma dag som jag skulle göra detta, så fick jag plötsligt fruktansvärt ont och var helt övertygad om att något brustit inom mig..

Nu måste jag verkligen berömma personalen som arbetade då, de gjorde precis allt rätt, utom att de lämnade mig ensam för att hämta läkare istället för att akutlarma och stanna kvar hos den skräckslagna patienten...

Nåväl, jag undersöktes verkligen ordentlig, fick smärtstillande i sprutform och det visade sig att det inte var någon fara på taket. Pust!

Nu skulle jag hem och bli ompysslad av maken, vilket jag verkligen blev...men allt blev inte som vi hoppats..

Detta skriver jag om i ett nytt inlägg.

 70:000 kronor, det är väl ingen större kostnad för Västerbottens landsting kan man tycka? Som lite kattpiss i Atlanten.

Jag har vid två tillfällen nödgats besöka endoskopienheten här på NUS. Personalen där är fantastisk på alla sätt!

MEN!!

De tvingas köra med urgamla metoder som gör undersökningen mer smärtsam för patienten än vad som är nödvändigt.

Vid många av dessa undersökningar så behöver tarmen "fyllas upp" så att det går att se något. Detta sker (på endoskopienheten här på NUS) genom att vanlig luft sprutas in där.. Det är oerhört smärtsant kan jag meddela, som trots smärtlindring, som jag klokt nog, begärde efter mitt första besök där, knappt kunde härda ut!

På röntgen där jag gjorde en colonröntgen där de (även där)  måste fylla upp tarmen, använder de en annan modernare? metod. De sprutade in koldioxid istället för vanlig luft. Skillnaden är enorm för patientens del! 

Så jag frågade varför man inte använde denna metod överallt...och gissa varför?...jo det förstår ni givetvis...pengar!!...Personalen har länge bett om införande av denna metod, men det fattiga NUS har tydligen inte råd att offra ca: 70:000 på patienternas välbefinnande! Detta är ungefär vad det skulle kosta att införskaffa den särskilda apparat som behövs för denna metod.

Ett stort tack till syster Anna-Karin, doktor Matti och doktor Jan L som verkligen gjort allt för att det skulle kännas bra trots allt.

 Kanske sitter det någon snäll och medmänsklig miljonär därute som vill sponsra med lite pengar till detta ändamål...haha .."ända-mål"...det blev ju lite roligt...

Kul att läsa detta skrivet av en dietist...

 Citat ur Ann-Christin Forsgrens artikel i VK..läs hela här..

 
"Ingen tjänar på att svälta patienterna. Hanteringen av sjukhusmaten fungerar inte. Om politikerna månar om patienterna; gå tillbaka till det gamla systemet med mat som tillagas i centralköket, som doftar gott när den kommer upp till avdelningen och som smakar hemlagat. Det blir inte mindre svinn med portionsförpackad mat. Men patienter som kräver lång vårdtid och som saknar aptit riskerar komplikationer vid bristande matintag. Vad kostar inte det i förlängningen?"

Landstingets spariver har sannerligen nått botten! Vad är det nu då?...undrar någon förstås.

Jo, vid ett besök på NUS gynmottagning så upptäckte jag att den engångsskjorta som tidigare fanns tillgänglig för att skyla sig med, har dragits in!! Likaså den barriär mellan läkare och patient som gjorde att man slapp se dem rätt i fejan.      

Hur jäkla förnedrande är inte det, att tvingas komma in i mottagningsrummet kanske iklädd endast en kort t-shirt? Nu visste ju jag om detta sen ett tidigare besök, så jag hade på mig den längsta t-shirt som jag kunde hitta. Men de unga som kanske gör sitt allra första besök där, hur kommer de att uppleva detta? Så kul tycker ingen överhuvudtaget att ett besök där är, så att dessutom tvingas till denna förnedring är en stor skam! Jag frågade min make om han skulle vilja göra något liknande och han sa ett rungande NEJ!! Såklart.

Usch och fy på er, Landstingets snåla "¤#4&{[$!!

 Angående följande artikel i Expressen; (klicka nedan  för att läsa hela)

"Vårdbolaget Carema har startat en utredning efter att en medarbetare på äldreboendet Linnégården i Stockholm larmat om att en vikarie bundit fast en boende med hjälp av ett lakan" 

Jaha? Ingen som undrar över varför hon gjorde det kan jag tro. Min mycket kvalificerade gissning är att h*n gjorde det av välvilja, ja faktiskt!

Hur då?..undrar någon.

Jag som arbetat i mer än 40 år inom vården vet att man emellanåt måste, på något sätt, fixera en patient så att den t..ex inte ramlar ur sin rullstol. För det kan verkligen gå mycket illa!  Då blir det förmodligen en Lex Maria - anmälan för att den som klivit upp ur stolen och ramlat, kanske brutit sina ben.

Ja jösses så många gånger vi gjorde just så, för väldigt många år sedan, numera är det ett brott att försöka undvika att en person får personskador. Det finns bälten nu...blir de bättre att använda sedan det getts en läkarordination på det?

Visst, det skall numera vara läkarordination på allt..man får inte ens höja sänggrindarna åt en patient utan läkares ordination...Det finns patienter som blivit urförbannade på oss om vi inte kunnat göra det.
Carema kanske har så mycket personal att en person kan sitta 24/7 och bevaka de oroliga patienterna?  Toppen i så fall!!! Men inte ens jag själv tror på det...haha...

 Vi läser ju rätt ofta nuförtiden om personer som blivit av med sina jobb eller "bara" blivit utfrysta, när de protesterat mot något på jobbet, eller bara varit negativt inställd till något.

Såklart att ingen vågar säga till om något inte är bra, om de så skulle bli intervjuade av själve Josefsson eller så...haha!! Nej huga, allt är så bra sååå...men under ytan så jäser det...

"anställda inom hemtjänsten i Umeå fått allt sämre arbetsvillkor. Vi ska hinna med mycket mer än tidigare och förväntas nästan flyga mellan besöken hos de äldre, säger Ethel Henriksson undersköterska inom hemtjänstgrupp Nord."

Jag känner en stor frustation när jag läser detta. Vart tog den "allmänmänskliga" empatin vägen?  Den som ser till att de svaga i vårt samhälle tas om hand på ett bra sätt? Finns det ingen i beslutsfattande ställning som kan tänka på något annat än att spara pengar och öka vinsterna? Svaret är förstås nej!

Den enskilde människan, oavsett om det gäller personal eller vårdbehövande, är värd noll och intet. "Slit ut en generation i taget"  förefaller vara nyckelordet för dagen. "Dagens generation äldre"  vågar inte protestera, de är rädda för att få ännu sämre vård om de säger något. Detta är givetvis inte med sanningen överensstämmande. De äldre som är missnöjda med hur de behandlas måste säga ifrån!  Det "tar" mycket bättre om kritiken kommer från brukaren, än från vårdaren.

 Även inom landstinget (där jag arbetade förut) är besparingar det enda som är viktigt. Vårdpersonalen där,  tvingas springa fortare och fortare för att hinna med sina arbetsuppgifter. Väldigt många tvingas "läsa in" rapporteringar ur journaler om sina patienter på obetald arbetstid för att hinna med.  Många hinner aldrig ens ta ut sin lunchrast. Har de tur så hinner de kasta i sig lite mat. 

 Jag beundrar verkligen alla ni som arbetar inom dagens "vårdsväng"....ni gör ett fantastiskt jobb under dåliga förutsättningar. Själv så har jag det nu så otroligt bra  (förtidspension)  men jag fasar för hur det kan bli om hälsan sviktar.

Massor av kramar till alla ni som arbetar inom vården!

 Hallå VK!!  Det fungerar inte att lägga in länk till relaterad artikel. (den "hittas" inte )

"I den nybyggda södra delen av Nus är det så svårt att hitta att till och med sjukhuspersonal hamnar fel. En informationsdisken som finns på prov har blivit ett stort lyft och värdinnan Liv Saga Bergdal är uppskattad.

- Första dagen jag stod här kom över 100 personer för att fråga om vägen, berättar hon. Nu har vi ett snitt på 72 förfrågningar per dag, säger hon".

Ja detta kan jag tillfullo intyga, både som personal och som patient. När jag arbetade så skulle jag en natt föra över en patient till hjärtiva. Jag hade ungefärlig koll på var det låg..men den exakta och kortaste vägen låg höljd i dunkel.det kändes INTE bra!

Som patient var jag kallad till en undersökning i den nya byggnaden, det gick bra att hitta dit...men ut till samma utgång där bilen stod, var det stört omöjligt att hitta! Jag var tvungen att fråga personal som jag turligt nog stötte på. Behöver man gps för att besöka NUS numera? Dessutom så flyttar de ju avdelningar titt som tätt, den jag skulle till hade flyttat. Men jag kollade, turligt nog, på nätet var den mottagningen låg. Annars hade det blivit jobbigt värre.

Vi lever i en tid där mycket egentligen skulle kunna liknas vid anorexia nervosa (som i sin ursprungsbetydelse ju betyder självsvält.)...Men är inte väldigt mycket i vårt samhälle nedbantat till ett minimum? Inte bara vård av äldre och andra samhälleliga plikter och tjänster, utan även vår förmåga att känna empati, medmänsklighet och dylikt verkar vara inställda på självsvält.

Nu skulle ju detta inlägg egentligen handla om de en och en halv till två köttbullarna som våra äldre serveras till lunch och om detta verkligen inte är en engångsföreteelse,  tidningsanka eller "olycksfall i arbetet"...så är det ju mer än bedrövligt. Var finns "självtänket" det kritiska omdömet eller helt enkelt bara "sunt bondförnuft"?

Själv så tror jag på olycksfall i arbetet, för enligt dietisten som utarbetat de nya rekommendationerna om mat till sjuka, så skall en normalportion kött väga 90 gram. Alla som beställt en hamburgare á 90 gram  i ett gatukök, vet att det definitivt är mera "kött" i den än det är i de två köttbullar som var det som de gamla med "god aptit" fick. De med dålig aptit skulle ha 50 gram och fick då 1.5 köttbulle. Jag har ju arbetat länge inom sjukvården och den längsta tiden med s.k. kantinutdelning av mat. Den hade sina fördelar, den beräknade mängden i en portion var snålt tilltagen, men personalen kunde då reglera detta genom att öka mängden mat till de som vi visste åt bra och minska till de som var dåliga på att äta. På det sättet så blev alla nöjda och glada.

"Man skall vara frisk för att vara patient" :-) Ja minsann, som sjukvårdspersonal i mer än 40 år, så har jag nu själv fått testa både det ena och andra. Nej man kan inte föreställa sig hur ont en undersökning kan göra. Men visst är det fantastiskt hur många fina undersökningar för att säkerställa ens hälsa, som finns och som görs. Igår så gjorde jag en smärtsam undersökning, men doktor Jan med sin personal, systrarna Anna-Karin och Karin, gjorde allt för att underlätta det hela, de var proffs ända ut i fingerspetsarna. En eloge till dem! Nu är det bara att invänta provsvar.

Alla...säger alla..skall kunna ringa larmtjänst när det behövs!  Jag känner fasan som denne stackars man som det står om i VK, känner. Tänk att ligga hjälplös i fyra dygn för att man inte kan nå SOS! Vart är världen på väg? Girighet och inkompetens, empatilöshet och förakt för den lilla människan, breder ut sig alltmer.

Telia har även hos oss varit och kollat om de eventuellt skall ta ner stolpar för det fasta nätet. De som var här och tittade, visste absolut ingenting om hur vårt telefonnät överhuvudtaget  var upplagt eller om det ens "fanns" via stolparna..eller om det möjligen var på annat sätt...skall man skratta eller gråta?

Sjukvården av idag har inte visat på några glänsande uppfinningar i hur man delar sig i två delar för att hinna utföra sitt arbete. Nu vet jag inte alltför mycket om till exempel äldrevården av idag, mest det som man läser om i tidningarna och det är ju tyvärr sällan någon trevlig läsning. Är det stress som får dem att beté sig illa mot gamlingarna eller är de frustrerade på annat sätt? Min vetskap är dock den, att det finns alltför få boendeplatser att tillgå, särskilt för dem som inte är alltför handikappade, men ändå behöver lite tillsyn.

Ja ärligt talat så finns det i princip inga att tillgå för de som inte är jättevårdkrävande, åtminstone inte där jag bor. Detta belastar andra avdelningar på ett negativt sätt, de stackars gamla som inte efter att de är medicinskt färdigbehandlade kan återsändas till hemmets lugna vrå, utgör en stor kloss för de som väntar på att få komma in och operera sig o.s.v. för det måste ju finnas en ledig sängplats.

Servicehusen/boendet som från början i första hand var tänkt som en boendeform för unga handikappade eller på annat sätt lätt sjuka personer, de upptas numera utav svårt vårdberoende hyresgäster. Där bor de i sin egen lägenhet med endast sporadisk tillsyn, ofta väldigt ensamma.

Jag och säkert många med mig, saknar de ålderdomshem som fanns tidigare, där frodades gemenskapen och äkta makar kunde få dela rum med varandra. Det känns väldigt fint att ha fått förmånen att under ett par år arbeta under dessa former.

Numera i den mer akuta vård som jag arbetat i, så har personalstyrkan i och för sig ökats avsevärt om man ser till hur det var under min tid som ung. Dessvärre så förefaller det ändå inte att minska stressandet ett dugg och alla tycker att de aldrig hinner med sitt jobb på ett bra sätt.

Och visst...patienterna blir allt fler och mer komplicerade undersökningar genomförs, all dokumentation av precis allt stjäl "patienttid"..telefonen går varm och det är oerhört stressigt på många sätt. Men jag har ändå en känsla av att det inte enbart beror på "för lite personal" utan även på fördelningen och uppdelningen av de olika kategorierna, av vilka en del är helt bortrationaliserade. Likaså detta uppdelandet i grupper är en faktor som kan ställa till problem, man går ogärna in och hjälper till i en annan grupp eftersom man inte vet ett dugg om dessa patienter..(ingen rapportering)..

Ja faktiskt så var det på många vis bättre förr.

Ja nog beror det mycket på vem man är eller snarare vilken ställning man har på jobbet, hur man behandlas i olika situationer! Jag skall ge er några exempel:

En chef går av okänd anledning in på en sal för att besvara ett larm. Istället för att trycka av larmet som sitter på väggen, så går h*n och stänger av patientens respirator...Det tar en stund för "extravaket" att fatta vad som skett, det är ju så otroligt, men vaket ser att patienten inte mår bra och börjar handventilera patienten, men ser sedan att respen är avstängd. Ridå!

Ja vad händer då? Patienten tar ingen skada tack vara extravaket och chefen åker upp ett snäpp i hiearkin. Jo det är sant!! Möjligen beroende av att denne inte längre skulle ha något med patienter att göra. Fast h*n fick vikariera sommartid..En fin människa förvisso och misstag kan vi alla göra, men att en sådan grov incidient fick passera obemärkt och bara tystades ner, skrämmer en lite. Samma person gav mig en rejäl utskällning för att jag påpekade för denne att   h*n vid ett flertal tillfällen skrivit fel personnummer på patienters blodgrupperingslista...H'n borde väl för höge farao blivit tacksam över att jag sett det och reagerade? Eller?

När en "vanlig" sjuksköterska vid ett tillfälle tillfälligt höjt en döende patients syrgas, utan att först ringa jourläkaren, så fick sjuksköterskan en skriftlig varning. Till saken hör ju, att detta med att tillfälligt, vid behov, höja syrgasen är något som alla gör utan att besvära jourläkare. Man fattar ju inte vem som överhuvudtaget reagerade på detta och dessutom "gick till chefen" och påtalade det?? Fyy faan för "den".."Syrran" gick dock till facket och varningen drogs in..

En annan underlig sak är att om en sjuksköterska påtalar brister hos i detta fall en "extrapersonal" så blev h*n kallad till stormöte och fick en rejäl utskällning och reprimand. Fattar ni nåt? Inte jag, för det är ju sjuksköterskans uppgift som arbetsledare att se till att personalen kan det de skall göra och uppträder respektfullt mot patienter och arbetskamrater.

Citat :"En demenssjuksköterska i Umeå har kontaktat Socialstyrelsen för att bringa klarhet i på vilket sätt de får använda sig av gps-sändare inom demenssjukvården"

Härligt säger jag! Det vill säga att detta viktiga ämne tas upp till diskussion. Det är ett jättebra sätt att hjälpa och skydda människor, som av någon anledning har svårt för att orientera sig. En del tycker att det är integritetskränkande..men hallå..som anhörig och även som ev. blivande patient så tycker jag att det är långt viktigare att "jag" inte går vilse.
Det är tänkt som ett skydd till den som behöver det, inget som görs för att kränka någon. Själv så använder jag mig av GPS redan nu :-) Fasar för den dag när min redan nu dåliga lokaliseringsförmåga blir ännu sämre! Då vill jag ha en GPS-sändare på mig!

Det gläder mig oerhört att så många gjort tummen upp för mitt senaste inlägg! Det om primärjouren på Ålidhem. Det ser jag som ett friskhetstecken. Vi reagerar! Vi vill inte ha det så!! Jag gissar att de flesta nya läsarna kommer från de sjukvårdsanställa och de patienter som jag kom i kontakt med, under min sjukhusvistelse. De vara alla där på Kirurgen3 så fantastiskt fina, tyvärr så minns jag inte era namn. Kan bara nämna doktor Samuel som står på mina recept :-))) Den andra doktorn av utländsk härkomst som tog emot mig på akuten var även han, mycket förtroendeingivande. Systrar och uskor, ni är bara bäst! Till den medpatient som jag surrade med i matsalen och som skulle läsa min blogg vill jag sända en varm hälsning. Kram!  "Vår" lilla tant på 84 bast hade jag velat stoppa i fickan och ta med mig hem, så gullig var hon! Hoppas att allt gått bra för henne.

Som nybliven akut-sjuk patient så är jag grymt besviken på den nya ordningen som gäller för oss här i Umeå. Efter en hel dags försök till eget kurerande av magsmärtor så fick jag till sist inse min egen begränsning och söka hjälp. Vid det laget kunde jag knappt sitta, stå eller ligga. Tidvis frossa och temp i stigande. Illamående men utan att kunna kräkas. Ringde dock snällt sjukvårdsupplysningen som bedömde att läkarvård var nödvändig, men jag skulle söka hjälpen hos primärjouren på Ålidhem. Okey för mig, men jag trodde i min enfald att de även där hade någon slags direkt prioritering med uppenbara akutfall.

Så var inte fallet, jag bönade och bad att jag skulle få snabb hjälp, jag vred mig av smärta, kunde inte sitta, knappt stå, någon brits att ligga på fanns ej heller. Nejdå, jag skulle sitta och vänta på min tur, var det besked jag fick. Min tur till en första prioritering :-)

Maken som såg min smärta och vet att jag inte är sjåpig var störtförbannad och försökte "trycka på"...men icke!! Tur och ordning är vad som gäller. Punkt!! Mängder av sjukvårdspersonal strosade förbi utan att så mycket som undra över varför jag ålade mig som en orm och skrek till av smärta då och då. Är de både blinda och döva?

Nå så blev det då tillslut min tur att bli prioriterad...men då kanske jag skulle få träffa en doktor rätt omedelbart sen då? Trodde ni verkligen det? Nejdå det var fortfarande först in som gällde...NY väntan!! Maken ville åka till den riktiga akuten då, men jag var rädd att bli sänd tillbaka till Ålidhem, som jag hört att folk blivit..

ÄNTLIGEN! Min tur! Fin kvinnlig doktor, duktig med, hon listade ut vad som var fel, men var för osäker för att vara den avgörande doktorn...så vet ni vad? Jag fick åka till den riktiga akuten...för ny väntan...Utan mer smärtstillande än en sketen Alvedon. FY FAN! Men DÄR då? På den "riktiga" akuten? Där skulle väl proffsen kunna se att jag behövde smärtstillande och det snabbt..

Ånej, alla som sökte hjälp på akuten hade besvär, ( vilken överraskning va )..detta fick jag "veta"...så det var fortfarande först in som gällde...Till min enorma fördel så var det inte så många före mig där så det gick relativt snabbt. En mycket trevlig, oerhört noggrann och duktig kirurgjour tog emot mig. Röntgen visade varbildning, sprickor och inflammation i en tarmdel. Inläggning såklart, vilket blev en mindre chock för mig som varit inställd på typ smärtlindring för, (som jag trott) en njursten. Vilket jag i och för sig aldrig haft tidigare, men nån gång skall ju vara den första och symptomen stämde in på det när jag kollade på nätet.

Den första doktorn skrämde mig lite när han pratade om en eventuell akut operation redan samma natt, men sedan tyckte de att det inte skulle opereras alls:-) Nåväl, jag fick äntligen en smärtstillande spruta, antibiotika och dropp och jag blev mycket bra omhändertagen av läkare, sjuksköterskor och undersköterskor på Kirurgen3. Smärtstillande fick jag omedelbart när jag behövde, inget tjafs. Till syster Katarina, om du läser detta, (ni fick min bloggadress)...så säger jag förlåt om jag skrek åt dig (du vet när)...jag blev bara så himla rädd när "det där" hände..

Efter fem dagar är jag nu hemma för att fortsätta behandlingen i hemmets lugna och trygga vrå. Det känns fint! Mindre kul är att en eftergranskning av röntgenplåtarna  visade på "mer"...vilket skall undersökas grundligt efter att min antibiotikakur är avslutad.  Det har kirurgdoktorn Samuel lovat mig. Men att vänta på besked om vad det är...det är inte så kul...

Jag är oerhört kritisk till primärjoursverksamheten på Ålidhem!! Nästa gång om det blir någon, så blir det ambulans till akuten som gäller, det har jag fattat nu, snabb hjälp kan man annars se sig i månen efter. En sådan nonchalans och urusel känsla för hur en patient mår har jag aldrigt sett under mina 45 år inom vården. En Lex Maria anmälan vore på sin plats! Ni måste nämligen förbättra denna situation! Punkt! Politikerna skall inte, som det förefaller att vara nu, genom olika åtgärder ta död på patienter för att slippa få en massa äldre "på halsen"...

anmäls till Socialstyrelsen enligt lex Sarah. " Anmälan skickas till Socialstyrelsen som ska granska om det funnits något brist i tillsyn om personen" Ja hugena mig, skall man skratta eller gråta? Personalstyrkan bara minskar och ändå krävs/önskas det  24/7 tillsyn på alla? 

Jaha hur går det ihop då?

Kan "folk" inte förstå att det är fullkomligt omöjligt att varje minut på dagen ha full koll på alla patienter/boende? 

 "Det knapras in på redan minimala resurser. Allt färre ska orka allt mer. Ekvationen går inte ihop. Personal som håller på att slita ut sig och vänder sig till arbetsledningen får ingen förståelse. Nu hotas patientsäkerheten. Problemet slussas tillbaks till oss på golvet. Massflykten är redan ett faktum. Rädda vårdfolket kvar genom bättre personalvård och högre löner. Akutsjukvården håller på att bli en långvårdsavdelning. Var är framförhållningen i planerandet?" Läs här .

Jag är så glad över att någon vågar protestera offentligt mot detta. Dessutom mycket bra att de är många! Vi vet ju alla hur det gick för den ensamme undersköterskan som gick till pressen. Som det sägs i artikeln så är ett av problemen att patienter som är färdigbehandlade medicinskt sett, men ändå av olika anledningar inte kan återgå till hemmet, en stor belastning för akutsjukvården. Det finns inte tillräckligt med platser på sjukhem eller rehabiliteringscenter.

Men vad skall de göra när ingen i ledningen lyssnar? Det har hänt att chefer sagt till personal som klagat, att de bara är lata. All personal känner sig utbytbara och totalt värdelösa som uppskattad arbetskraft. Trots att alla sliter som djur för att patienten inte skall märka något. Det kanske är fel på ett sätt, för det "tar mer" om patienterna börjar klaga på vården. 

Hoppas innerligt att de som har något att säga till om vad gäller detta, ser till att något positivt händer. Själv så är jag utsliten till både kropp och själ efter mer än 40 år inom vården, men nu har jag jobbat klart :-)

Jag är verkligen glad över att det kommit till socialstyrelsens kännedom, hur minst sagt obehagligt det är när fostret fortfarande andas efter ingreppet. Läs artikel här..

Jag var själv med om detta en sommar för länge sedan, när vi utan vidare kunskaper i den typen av vård, tvingades "koppla ihop oss" med kvinnokliniken.

Då fick vi in en stackars kvinna med ett mycket sent pågående missfall, men inte så sent att fostret ansågs kunde räddas. Kvinnan tvingades under stor vånda föda på normalt sätt och barnet togs genast bort från modern. Jag fick order om att lägga fostret i en stor burk med formalinvätska. Jag såg att fostret fortfarande drog några flämtande andetag  och förövrigt såg helt utvecklad ut på utsidan. Jag kunde naturligtvis inte göra detta!!! Jag la fostret på en handduk, lånade en polaroidkamera på akuten och tog några bilder, om nu modern skulle börja undra över fostret. Givetvis så slutade barnet att andas efter ett tag, men stoppade det i nån jävla glasburk, det gjorde jag inte!

Detta var det värsta jag varit med om under mina mer än 40 år inom vården och jag glömmer det aldrig!

 Det finns en viss risk i detta med att ringa sjukvårdsupplysningen...det är allt klokare att åka in akut om man känner sig riktigt dålig! Visserligen är det många som besöker akutvård i "onödan." (många saker kan faktiskt vänta till dagtid eller så) och samtidigt så tar dessa en väldig massa tid från de som verkligen behöver akutvård.
Men min erfarenhet av denna rådgivning är inte så bra, de går efter "färdiga mallar" dels när de ställer frågor och när de svarar..Personen/patienten som unik kommer helt bort.

Jag har även den erfarenheten att de sjuksköterskor som svarar där, inte alltid har den kompetens som behövs. Detta grundar jag på att jag vet en som fick jobb där och det var den mest inkompetenta sjuksköterska som jag någonsin stött på och det är ju några stycken genom mina mer än 40 år inom detta gebit..

Man får bara hoppas på att det var en engångsföreteelse........

Men de flesta vet att väntetiderna på akuten är enorma och vill därför helst inte åka in...inte så många orkar vänta i flera timmar.
 

"Enligt det avtal landstinget har med matleverantören ska patientmaten upplevas som tilltalande, god och näringslik eftersom det är en viktig del i den medicinska behandlingen"....står det i VK..läs i länken.

Ja det håller jag sannerligen med om, men stämmer detta? Nej och åter nej! Maten på NUS som tidigare kom i kantiner och som personalen sedan portionerade ut, hann ibland bli kall innan sista patienten fått sin mat. Men detta förbättrades senare åtminstone på vissa avdelningar. Vi fick eluttag mitt i korridoren där vi kunde koppla in matvagnen för varmhållning. Det fungerade riktigt bra och patienterna kunde få exakt så stor eller liten portion som de ville ha.

Nu på senare år så infördes det att maten skulle komma i enportionsrätter i plastförpackning. De värms sedan av personalen i en microvågsugn. Allt lät ju väldigt bra först...patienterna skulle kunna få sin mat när de själva ville och ha massor av rätter att välja mellan. Så blev det nu inte.

De fick en meny där de kunde välja vad de ville äta dagen efter, men där finns inte så många val som utlovat.  Sen blev det så att det beställdes två rätter som de fick välja mellan och den pouläraste rätten gick åt snabbt och många  fick ta den mat de inte önskade. Samma meny återkommer alldeles för ofta och de stackare som ligger inne länge blir så innerligt trött på att äta dessa färdigrätter på plasttallrik att de förmodligen blir sjukare.

Man skall vara frisk för att ligga på sjukhus!

PS/ Jag låg själv inne ett par dagar utan att ha någon aptit alls och den blev inte bättre av denna plastmat. Till sist blev jag lite sugen på Broccolipaj men när jag fick in den så var den bara värmd ute i kanterna, resten var kallt. Blev några tuggor..

Varför fungerar ingenting inom Umeå sjukvårdsdistrikt? Hur många gånger har det, när ert/mitt arbetsschema förändrats, blivit så att man arbetat som i mitt fall, på den lediga vecka som vi nattarbetare har.

Det är ett stort antal gånger och det har då sagts mig att detta kommer att regleras när man slutar sitt jobb för gott. Jaha? Jag väntar på den "regleringen", den har då inte synt till ännu..och det lär den heller inte göra innan jag skriver till, ja vem då, landstingsdirektören kanske? :-)

Tidigare när man bara bytte avdelning inom sjukhuset så reglerades detta genom att det beställdes ett matrikelutdrag där allt syntes och var dokumenterat, även den anställde fick en kopia. Ingen kan få mig att tro/tycka att det är rätt att lägga in arbetsturer på den lediga vecka som man redan arbetat in för att få, genom att helt enkelt trolla bort den genom att räkna om hur stor % man skall arbeta, med början på den lediga veckan då förstås, den man redan jobbat in för att få. Låter detta rätt?? 

Apropå landstingsdirektören så skrev jag till denne vid ett tidigare tillfälle, när den jag först kontaktade inget visste eller kunde, Jag fick då (av min chef) mer eller mindre ett förbud att tillskriva denne...Jo det är sant!

Ja det händer ju ibland att man får höra saker som man undrar om det verkligen stämmer eller om det är skrönor. Fast det jag nu tänker berätta vet jag är sant. Det arbetade en ung kvinna på långvården på ett sjukhus här i Västerbotten som mot kontant ersättning klädde av sig för de patienter som så ville. Hon avslöjades så att säga med rumpan bar och fick avsked. Lite synd tycker jag, för lite skoj kunde väl gubbarna fått ha. Fast att hon tog betalt var ju inte så lämpligt.;-)

och även anhöriga, så vill man bara "äta upp" för att de är sådana underbara människor, men det finns onekligen andra sorter också. Men givetvis så är vi proffessionella och behandlar alla lika. Det är ju tur att man kan avreagera sig i fikarummet emellanåt:-) Min känsla är den att de flesta ur personalen kan arbeta både hårt och intensivt, samt göra sitt yttersta för att patienten skall må och ha det bra. När inte detta räcker till, så blir man både frustrerad och lite provocerad. Jag tänker nu i första hand på de patienter som larmar var femte minut utan att ens vilja något. Nej, det är sällan p.g.a. förvirring som de gör så, inte heller verkar det hjälpa att man sitter där en stund och pratar, om man nu skulle ha tid med det. Sådant gör en oerhört stressad eftersom man inte får något annat gjort. Man måste försöka att tänka som så, att det inte egentligen är personen som "är sådan", utan att det är sjukdomen som gjort dem så. Tack och lov så är de inte så många. De allra flesta patienter och anhöriga är sådana att det ger vårt arbete en mening, trots stress och dåliga arbetsscheman/tider. 

Visst är det rätt konstigt att så många människor dör just nattetid och dessutom följs tre och tre, fast det märks förstås bara om de ligger på sjukhus. Ja det dör ju inte tre samma natt, men inom några veckor. Undrar om det finns någon statistik på detta? Det händer då och då, att man hittar patienter döda i sin säng, men då är det oväntade dödsfall. En sak som var bra på mitt tidigare jobb, var ju att det oftast fanns någon hos den som inväntade döden. Om ingen anhörig kunde, så gjorde personal det.

Fast det hände att ju att det ändå inte var så bra..detta beror ju så mycket på den som sitter där. Personal från bemanningsservice hade inte alltid den rätta känslan för patienten som de ju inte alls kände. Visst borde de då ha varit ute på avdelningen och en som kände patienten satt där istället, men det fungerar inte så bra, eftersom det ofta är så otroligt jobbigt och man är beroende av van personal. En gång när jag avlöste en "sån" för fikarast, så låg patienten död utan att den som satt där ens sett det:-( En annan gång satt människan (inte samma) och sov så hårt att hur högt jag än skramlade så vaknade "den" inte. Trots detta så förnekades det att det sovits. Jag anser att har man gjort en tabbe så bör man omgående erkänna den och visa sin ångerfullhet. Vi gör alla misstag och förhoppningsvis så lär vi oss något av det. Däremot så skall man ju inte tvingas erkänna saker som man inte gjort, vilket "någon" har försökt med.

Angående döden då, så verkar det som att vissa faktiskt vill dö ensamma, eller iallafall utan sin anhörige. De kan ha löst av varandra och suttit där i flera dygn med endast korta avbrott och sen kanske de går ut eller på toa en pyttestund och då dör patienten.
Väldigt traumatiskt för den anhörige. Ja det är heller inte bara patienter som dör, många abetskamrater har dött under dessa 17 år, minst 8 personer som jag kan säga på rak arm, en del av dem har begått självmord. Väldigt tragiskt och jag saknar en del av dem väldigt mycket!

Nu är det dags att landstinget tar tag i operationsköerna och gör något radikalt åt saken!

Här kommer ett bra tips! Fast å andra sidan så är det ju varken tids eller läkarbrist som genererar dessa köer...jahapp det är vad ni tror ja...
Men det är så, att även om läkarna vill operera fler, så finns det inga pengar till det!! Så är det! Man får absolut inte vara för flitig, det blir på tok för dyrt för landstinget.

Ovanstående bild är snodd här:

eller tja, det kanske är att ta i, men ibland så "går något snett" och patienten får utstå mer lidande än vad som är nödvändigt. Det var inte roligt för den patient som efter att ha varit sövd, vaknade upp totalförlamad. Visserligen tillfälligt, vissa människor är på nåt sätt "allergiska" mot narkosmedel och det vet ju ingen, innan de blivit sövda. Men det blev några månader med noll kontroll på sig själv och hur kul är det? Vissa kan bli totalförvirrade ett par veckor och bete sig på det mest underliga sätt.
 
Likaså är det rätt ofta det händer att en lunga punkteras när det egentligen är något helt annat som skall göras:-( Men i det stora hela så går det mestadels bra.

Illa kunde det ha gått när en person mottagit ett provsvar/telefon och missuppfattat det totalt. Stark medicin sattes in, men turligt nog så upptäcktes misstaget när det skriftliga svaret kom. Vid ett annat tillfälle så ordinerades på tok för mycket syrgas, eftersom patienten samlade på sig koldioxid, vilket påpekades, men prestige är ibland mer värt än patienten kan man förstå:-(((  Det gick inte så bra kan jag meddela. Patienten blev skitdålig och aggressiv som man kan bli av att inte få ut koldioxiden ur blodet. Vi fick tillkalla securitasvakter, psykdoktor, narkospersonal med flera, innan vi fick patienten i säng och över till intensivvårdsavdelningen.

Apropå prestige så minns jag en sak från en annan arbetsplats, där det ordinerades ett läkemedel som skulle sprutas in under huden. När berörd sköterska skulle ge det, så blev det 1,5 liter...Nej självklart så går ju inte det att göra och det gavs inte. Vi trodde att doktorn kanske menade att det skulle ges i dropp och ringde och frågade, men nejdå så var det inte. Men h*n kunde inte räkna ut rätt dosering och vi fick inte ringa bakjouren så det bidde ingen medicin alls. 

En sexårig flicka har avlidit efter att ha klämts fast när hon lekte i en sjukhussäng på en vårdcentral i Sälen. En fruktansvärd tragedi, det tycker nog alla. Nu får vi bara hoppas att detta tragiska öde, trots allt för något bra med sig. Det vill säga en insikt/vetskap eller förståelse över att sjukhuset med alla dessa tekniska attiraljer inte är en lekplats. Man måste ha uppsikt över sina barn där, varje minut. 

Jag har tyvärr sett alltför många barn som "leker" med allt möjligt när de besöker någon på ett sjukhus. De springer runt utan någon som helst kontroll och kan i princip ställa till med vad som helst. De utgör en enorm fara för andra! Jag sa till ett barn en gång om att "den" (som såg ut att vara i sexårsåldern) inte fick göra som den gjorde och barnet blev väldigt uppkäftigt och gav mig en massa fula tillmälen och jag hörde även hur barnet sprang in och beklagade sig för föräldrarna. Klokt nog så kom inte de också och skällde, men ungen fortsatte med sitt "bus" så den hade väl fått lov av föräldern att fortsätta. Själv gav jag upp.

Nu menar jag inte att skuldbelägga den arma flickans föräldrar, (eller vem det nu var som följde med) de kanske hade stenkoll, vad vet jag, i en sådan miljö så kan ju allt hända på ett ögonblick av ouppmärksamhet och det är ju synnerligen mänskligt. Lider med dem!

Angående döda arbetskamrater (vi har även flera "naturliga" dödsfall).. så känns det lite märkligt att kliniken istället för en fin krans till begravningen, köper ett kondoleanskort där pengarna går tillbaka till berörd klinik. Detta har skett på senare tid och det känns fruktansvärt oetiskt.

Ingen kan "beskylla" mig för att vara diplomatisk:-) Tyvärr måste jag säga, för det är nog bra att vara det ibland. Jag är alltför rak på sak när det gäller vuxna människor, tycker på nåt sätt att att en vuxen person skall klara av det, men så är inte fallet alls. Allt skall lindas in i bomull och sockras till oigenkännlighet. Ibland så vore det klart bättre att vara helt tyst, för sånt rabalder som ibland blir följden av några ord kan kännas bli "för mycket"..
Däremot så bör en chef kunna vara diplomatisk i vissa lägen, "gjuta olja på vågorna" istället för att "elda på" :-)

Man tränar väl för bövelen inte sånt på patienterna!!

 Bilden härunder visar en övning, klicka på bilden så ser ni varifrån den är lånad.

Duktiga medarbetare som på konstiga premisser får sluta på sitt arbete, medan de som verkligen borde sluta blir kvar, det är väl ett fenomen som är rätt vanligt inom arbetslivet? Arbetsgivarna borde lyssna mer på de som jobbar och vet hur kollegorna fungerar. Det finns alltid de som just inget tillför till verksamheten mer än att "finnas där"..De som tar alla chanser att mygla och "ta det lugnt" medan kollegerna gör jobbet, de som är så osäkra i sitt yrkesliv att de knappt står på egna ben, ja listan kan göras lång. Jag har träffat på denna företeelse otaliga gånger under mina många år inom vården. Konstigt nog så ser cheferna sällan sådant och arbetskamraterna vill/vågar inte säga nåt.

 

Är läkare av manligt kön mer respekterade än kvinnliga dito? Nej för 17 gubbar tänker ni då, inte i dagens Sverige väl? Men faktum är att när det gäller patienter, åtminstone de av lite äldre omgång så visst är det så! Om en manlig sjuksköterska och en kvinnlig doktor går tillsammans till en patient, då vänder sig denne i första hand till den manliga delen av halvan:-) De kan inte ens tänka tanken att det är kvinnan som är doktor! Även om de upplyses om detta, så fortsätter de ofta att vända sig till mannen ifråga. Knepigt va? Jag kommer ihåg en patient som helt vägrade att låta oss ta blodprover på henne, då bad jag en manlig undersköterska att försöka och minsann det var inga problem:-)) Han kallades för doktorn av henne:-) Denna undersköterska utbildade sig senare till just doktor. Det är strongt gjort..heja dig!!

Bild från:-klicka på den och läs samtidigt om lönerna.

Jag läser i dagens VK om kvinnan som tagit sig över sin sänggrind på sjukhuset där hon var inlagd och därmed skadat sig själv grovt. Hon är inte den första och knappast den sista som råkar ut för detta. Det är i stort sätt omöjligt att förebygga på annat sätt än att ha en "egen" personaL som bara bevakar just den patienten. Men med den personalpolitik som är för handen  så är detta fullkomligt omöjligt. Den kostnaden kan ingen klinik klara av i längden, för det är minsann inte bara en enstaka patient  som genererar en hög fallriskbedömning, nej jag gissar grovt att det ibland är minst 3-4 stycken på samma gång. När jag jobbade så testade vi att ha dessa på samma sal, med en personal som satt där hela tiden, dygnet runt. Men medan man avvärjer att en patient kliver upp ur sängen så kliver en annan upp...

Jovisst kan man ringa efter hjälp, men innan den når fram så är det oftast för sent, för de är blixtsnabba de "små rackarna":-) Om man ger dem ett fungerande sömnmedel så blir det "ramaskrin" i tidningarna om att sjukhusen "drogar" patienterna. Märk väl att jag nu inte pratar om ett särskilt äldreboende, nej jag pratar om situationen på en helt vanlig vårdavdelning.

Säg mig (om nu någon politiker skulle hitta hit till min blogg)...eller ni andra helt vanliga människor med anhöriga på sjukhus...hur GÖR man??

Det är förstås inte svårt att förstå, att den personal som skulle krävas för att säkerställa tryggheten hos de oroliga patienterna, kostar alldeles för mycket. Det rör sig om ohyggliga summor/dygn i flera veckor eller längre.

 
När en patient läggs in på NUS så görs det alltid en s.k. fallriskbedömning av denne/a...och sedan är det upp till ansvarig läkare att bestämma om det behövs x-vak eller ej. Jag måste ju säga att man ibland funderat över varför bara den ena fått det beviljad och inte  ("typ") de 3 andra med samma fallriskbedömning..

så finns det en hel del att säga..
Efter mina många år inom nämnda gebit, så har jag lite att jämföra med. Men frågan är, törs ni /vill ni/ höra det? Är det osolidariskt? 
Förr i världen på den gamla goda tiden så fanns det särskilda städerskor på varje enhet. Då var det rent och snyggt kring pat. vill jag lova. Nu är det städbolag som utför denna tjänst. Dyrt är det, men är det rent? Nej och åter nej! Så smutsigt som nu, har det aldrig varit inom sjukvården! I deras arbetsbeskrivning så står exempelvis att dom inte behöver flytta på någonting, endast rafsa över fria ytor!!! Ev. fläckar betalar man extra för att dom skall ta bort, golven blöttorkas aldrig! 

Sen blev jag en gång upplyst om, att endast fläckar som gjorts utav pat. tas bort? Vadå?? Skall vi skriva "patientfläck" på golvet.? Hmmm...Toaletterna skall vi bara inte tala om, de som städar förefaller att inte ens veta hur det görs på ett ordentligt sätt. 
Att bara behöva torrmoppa fria ytor (det finns nästan ingen fria ytor på en vårdsal)  gör att så fort vi flyttar på en droppställning tex. så flyger det upp dammtussar, fast dom städat samma dag!!! Skrämmande, skrämmande. Rent ut sagt så är det skitigt på sjukhusen nu, åtminstonre det jag arbetade på. Pat. sängbord, som skall skötas av vårdpersonalen, ser inte mycket bättre ut om man skall erkänna sanningen. Inte är det som förut, när ingen vårdsal ansågs "färdig" innan allt såg snyggt och trevligt ut där. 

Undrar hur det är på andra sjukhus?

Lite humor kommer här, axplock ur patientjournaler;...(sanningshalten kan inte garanteras till 100% :-) Kommentarerna inom parentes är mina.

Har huvudvärk i huvudet. (Mycket ovanligt!)

Sköts i hemmet av maken som är militär (Blev hon för jobbig, tro?)

Har inte idrottat eller råkat ut för något annat trauma ( idrott är inte bra, det var väl det jag visste)

Mat får han från sonen som ligger infryst. (Huvaligen så kallt)

Detta var de patienter, som blev liggande på mitt skrivbord. (Hur länge hade dom fått ligga där?) 

Gossen har rör i båda plastöronen. (vad allt kan inte en doktor göra!) 

Smärtan kommer när patienten ligger raklång med båda benen på ryggen. ( önskar att jag också var så vig)

Pat. har varit och fjällvandrat, nedkom med helikopter i går (Hur fick hon ut den, det måste ha gjort ont!)

Patienten går med nästan levande stöd. (nog för att vi känner oss halvdöda ibland, någon måste ha uppmärksammat detta)

Slipsen nedsys i såret. (Hoppas den hamnade på rätt ställe)

Patienten har tidigare haft öron, men dessa har ramlat bort ( kan inte vara så snyggt men det finns ju plastöron, som vi just läst)  

Blöder ibland från vänster näsa ( besvärligt när man är förkyld att ha två näsor att snyta.) 

Avföringen har samma färg som dörrarna på avd. 19.( hoppas att dom var bruna)..

Ibland mår patienten bättre, ibland sämre, ibland mår hon inte alls (skicklig analys, hur bär dom sig åt, doktorerna)

Patienten röker en cigarett i veckan, uppmanar honom att dra in på rökningen ( vilken storrökare! )

Urin odlad på distriktsläkaren, visar växt av coli. ( dags att ordinera till sig själv kanske? )

Eftersom stödstrumporna måste inprovas, uppmanas patienten att gå till avdelningen för måttagning av sköterskan. ( 95/ 60 - 80 kanske? )

Här kommer några historier vars sanningshalt inte heller kan garanteras;-) 

En gammal gumma som kommer till en stressad doktor, blir uppmanad att klä av sig.
Gumman säger: Men jag.......
Av med kläderna, ryter doktorn. Gumman vågar inte annat än klä av sig. Nå, vad är det som fattas er nu då, frågar doktorn. Inte fattas det mig nåt, sa gumman. Jag ville bara höra om doktorn ville köpa lite potatis!

 ***

Patienten kommer till doktorn med besvär från hjärtat. Hon får medicin och en del förhållningsregler..
På sjukintyget står det så här /Får ej gå i trappor/ När två veckor gått vill gumman återigen komma till doktorn. Hon ser väldigt pigg och spänstig ut, så doktorn undrar hur det är fatt .Nog mår jag bra, säger gumman, men det är lite jobbigt att klättra in genom fönstret, jag bor på andra våningen se och trappor fick jag ju inte använda sa doktorn, det blev till att låna en stege av sonen!

Att utplåna sig själv som vissa kvinnor gör inför sina män kan ibland nästan vara absurt. Visst skall man självklart ställa upp på varandra, men det är just det, varandra. 
Att ensidigt och långvarigt hela tiden se till vissa mansbebisars väl och ve kan ofta leda till tråkiga resultat. Ofta när mannens karriär är avklarad, så kanske, säger kanske, lämnar han kvinnan. Har själv sett detta utnyttjande på nära håll. 
Där står sen kvinnan som byggt hela sitt liv på denna mansbaby, förvirrad ledsen oförstående... 
Inom sjukvården syns också dessa otroliga kvinnor. 

Som anhöriga. 

Oförtröttligt finns dom vid mannens sida, dag ut dag in... 
En gång samspråkade jag med en kvinna som fullständigt slut, grät ut i mina armar. 
Jag uttryckte min stora beundran, sa att jag förstod, att deras äktenskap varit gott och bra på alla sätt. Det visade sig, att mannen i hela livet varit en argsint, otrogen och allmänt otäck typ!   

1. Allt är rent och snyggt omkring patienten. 
2. Alla i behov av det, vänds varannan timme.
3. Inga trycksår förekommer längre.
4. Munvård till alla, minst två ggr. varje dag, inga svampinfektioner i munnen, alltså. 
5. Personalen har gott om tid med patienterna
6. Alla får duscha så ofta dom vill. Tänk va! 
7. Ingen personal är trött och grinig, så det går ut över nån stackare. Bara smil och skratt, kärlek och omvårdnad. Allvar om stunden kräver det.
8. Behövs det en pratstund, ja då tar personalen genast en stol pch sätter sig ner.
9. Ingen pat. behöver längre ha ont mer än den tid det tar att iordningställa läkemedlet. Alla läkare har nämligen gått kurs i effektiv smärtlindring.
10. Alla kioskärenden prioriteras på det bestämdaste.
11. Alla telefoner kopplas omedelbart in så fort pat. kommit in.
12. Alla pat. får äta när dom vill på dygnet och vilken maträtt dom vill. Maten serveras givetvis vid sängen om så önskas.
13. Ingen väcks längre kl. sex. Rtg. och andra instanser får väl vänta! 
14. Ingen pat. behöver heller vänta längre än max två minuter på att att få hjälp. 
15. Inga överbeläggningar förekommer längre.
16. Alla pat. som är färdigbehandlade får genast ett boende som passar dom, istället för att ligga kvar på en akutplats.
17. Personalen kan leva på sin lön. 

En del småsaker återstår dock att lösa. Vi behöver en gaffeltruck, eller liknande. Våra lyftkranar tar inte mer än drygt hundra kilo. Hur gör vi när Sten-Otto150 kilo eller mer, ramlat på golvet? Eller om han vill upp och sitta i den specialstol vi inte heller har? Vi kan ju inte ringa brandkåren varje gång? Det är nog slitsamt att vända på Sten-Otto varannan timme. Ingen vill snart gå in dit. Inte är han ensam heller, överviktiga tar en stor del av sjukvården i anspråk. 
Ja, se det är ett dilemma, kanske vi får slita ut en generation i taget? Många av de unga snärtorna orkar ingenting. Bara veklingar som produceras nu för tiden, utbrända efter bara ett par år... 

Men nu behöver ingen bli utbränd längre, det är väl fantastiskt? 

Heja, sjukvården! 

Sjukvårdspolitiker blir också pat. till slut..

Ironisk? Jag?

:*)

Det är  fortfarande lika aktuellt att det klagas på städning och hygienrutiner på våra sjukhus.

Själv så säger jag:

ÄNTLIGEN!!

Vadå äntligen? Jo naturligtvis att den oerhörda smuts som finns på sjukhusen, äntligen uppmärksammas!

I media!

Det alternativ av informationssätt som förefaller att vara det enda effektiva sättet att få något att hända. Jag uppmärksammade för flera år sedan detta på en annan av mina bloggar, inget har blivit bättre på de år som gått sedan dess, hellre tvärtom. Nejdå, jag menar nu inte att det skulle bli bättre för att jag skrev om det då:-)

Där jag tidigare arbetade så skämdes jag inför både anhöriga och patienter för den röra som är på stället ifråga. Det räcker inte med att dammtussar flyger omkring och att det i köket är endast skåp, lådor, kyl och microugnar som är rena. Allt övrigt som finns i ett sjukhuskök är rena rama bakteriehärdar. Avskavda trådkorgar, underreden till diskbänkar som tejpas ihop sen de gått sönder och diskbänkar som bara rengörs lite på ytan. Golvet därunder är svart längst in och stålställningen som håller den uppe ser ut att aldrig ha rengjorts... Detta är bara en bråkdel av skiten:-)

Sjukhussalarna kan man knappt nämna, de är för ruskiga och toaletterna luktar ständigt gammal ingrodd urin. 

Sängborden som är över 30,  TRETTIO!! år gamla faller ofta ihop ( och är så avskavda och trasiga att de blivit bakteriehärdar bara därför)  rengörs även de väldigt dåligt, de har liksom sängarna fullt med märken efter tejp som tagits bort utan att man tagit bort klistret, vilket sedan blivit svart..

Inget ont om personalen, de gör så gott de kan med de förutsättningar som finns!

Det finns heller inga materialförråd som skulle underlätta städningen och hålla oredan stången!! Det m å s t e finnas rätta förutsättningar för att kunna hålla snyggt omkring patienterna! Skulle kunna dra fram mycket mer i ljuset, men låter bli.

Har jag framfört klagomål då? Jodå men vad hjälper det, när pengar är det enda som räknas?