Det trodde jag aldrlg att jag som patient skulle bli drabbad av..Men när jag idag var på öron/näsa/halsmottagningen, så stötte jag på en synnerligen otrevlig kvinnlig doktor.

Ändå var jag så snäll och ställde beredvilligt upp i två timmar för deras kandidatundervisning. Inte nog med att hon var direkt otrevlig i sitt ordval mot mig, hon avfärdade-underkände även en erfaren röntgenläkares utlåtande. (Jag hade innan gjort en datorröntgen av  skalle, bihålor med mera) Känner mig riktigt olustig nu må jag säga.

Jag var vid ett tillfälle med om att en patient blev dödförklarad, men där patienten vaknade upp efter några minuter. Jo det är faktiskt sant, även om det låter otroligt! Denne doktor var en erfaren läkare, men minst sagt "lite speciell".. En väldigt burdus person, som ofta tvingade oss övrig personal att efter ronden gå till patienten och "medla" H*n hade vid ett flertal tillfällen minst sagt okonventioella "förslag och metoder." Vissa av dessa var enbart skrattretande. Grov i munnen var h*n,  till och med inför patienterna. Inte speciellt omtyckt.

Så en dag...så kom det en läkare till oss som skulle vara där några månader. Halva avdelningen försjönk därmed in i ett ett komaliknande tillstånd. Ja varför det då, undrar ni förstås. Jo, denne doktor hade en karisma som helt enkelt inte går att beskriva, den bara fanns där. Själv så var jag inte speciellt berörd, har liksom varit med ett tag:-)) även om jag till viss del kunde se att det "fanns något". 

Men de flesta andra kvinnfolken där, var helt förhäxade, de som aldrig tidigare hade haft makeup, hade det nu...och en av kvinnorna började använda en egen "sjukvårdsklädsel" dessutom med högklackade skor till. Hur jäkla patetiskt är inte det? Mannen ifråga skojade och skämtade med alla, ingen utvald, men den kvinnliga delen av personalen flockades kring honom som flugan till en sockerbit. Arbetet blev onekligen lidande och gud vet hur många misstag som gjordes i vimsighetens tecken! Jag kände en stor lättnad när hans tid hos oss var över. 

Klimatet inom sjukvården hade nu hårdnat, nedskärningarna av personalen hade gått med stormsteg. Det var inte längre möjligt att välja och vraka bland arbetsplatserna. 
Avdelningsföreståndaren på IVA, en underbar person (som inte utan anledning fått en utmärkelse för bästa arbetsledare)  hjälpte mig att hitta min nästa arbetsplats. Om denna vill jag inte skriva så mycket eftersom det inte gått tillräckligt många år. Risken finns att någon känner igen situationerna och det vore ju inte så lämpligt. 

 En natt så hittade jag en patient på en soffa i korridoren, jag kände ingen puls på henne. Ensam som jag var blev det till att sätta igång med hjärtmassage. En annan patient sprang efter hjälp ( det var innan jag fick larmet ) men innan dom kom så hade jag lyckats få igång hjärtat. Det kändes mycket bra. 

En annan gång när jag gick min rond, betedde sig en person inte som vanligt, jag misstänkte lågt blodsocker vilket var rätt .Jag stoppade i henne en matsked honung innan jag ringde jourläkaren Det tipset hade jag fått av en patient för länge sedan, och det visade sig fungera ypperligt. Ja vem vet mer sjukdomen än den som har den? Sånt bör man ta tillvara. 

Det var intressant att vara tvungen att göra egna bedömningar, kunde man själv reda upp situationen eller behövdes det mer proffessionell kontakt? Man fick testa sin förmåga många gånger. Lyckligtvis så  hade jag ju en lång och bred erfarenhet och har en god "klinisk blick". 

Detta var en klinik som månade rätt bra om sin personal Ungefär vart tredje år bjöds exempelvis på en weekendresa för de flesta ur personalen. Då åkte vi alltid till ett ställe där man kunde åka slalom.

Sedan var det middag med dans. En gång hade vi dålig tajmning kan man säga, det var scoterfest samma kväll. Det kom en, jag säger en, gubbe till dansen;O)

En annan gång så fick vi assistans av personalen som arbetade där dansen höll till. Dom ringde helt sonika efter en busslast grabbar som jobbade åt vattenfall i närheten..!

Sedan blev det fullt ös vill jag lova;-)

Efter att ha arbetat natt i 10 år ville jag pröva att återgå till dagtid, eftersom jag hade svårt med sömnen.  

...ja patienter alltså, kan det va nåt?  Ett bra sätt att få in fler vårdplatser kanske? 
En morgon hittade vi nämligen inte bara en patient, utan två i samma säng. Patienten som rätteligen rådde om sängen, tyckte inte att det gjorde något att han fick sällskap. Det gick ju bra att ligga skavfötters. Så länge hade han nog inte legat där heller, vi gick våra ronder minst en gång i timmen. Vi hade även i vår vård en originell farbror, han sov alltid på en madrass under vilken han hade stoppat alla sina ägodelar. En natt klev han dock ur sängen och kastade ut sina tofflor i korridoren. När vi frågade honom varför, svarade han att han bara släppte ut katten ;-)  

Halsfluss - inget att leka med! 

Aldrig nånsin så glömmer jag heller den som från början hade en banal halsfluss, vars bakterier spred sig till buken. Efter många turer till operation och IVA och efter enorma insatser och lång tid kunde vi ändå inte rädda patienten till livet. Sådant är alltid lika sorgesamt. 
Med både sorg och glädje minns jag också en annan svårt sjuk man. Hans anhöriga hade ej möjlighet eller ork att hälsa på. Jag tog mig an honom lite extra och hans ögon lyste som stjärnor när jag kom in. ( Det sa i alla fall min arbetskamrat.) Det gjorde mig verkligen nöjd att kunna göra någons liv lite ljusare en kort tid. På slutet behövdes mycket smärtstillande och det tyckte sonen inte alls om. Han kunde ju inte prata med sin pappa! Det är ju så att starka smärtstillande medel gör att man sover mer eller mindre hela tiden.
Visst förstår man honom på sätt och vis, han fick panik av allt som inte sagts medan tid fanns. Nu var det för sent. 

Här kommer en dikt till minne av många av mina patienter.                                       

  Så blek och smutsig 
du ligger i din säng
 du som alltid
 var så fåfäng
 Ömsint blir du tvättad
 och får kammat ditt hår
kanske om en stund 
du bättre mår. 

Du får rent i din bädd
 var inte rädd
 vi tar varsamt i dig, gör det ont så säg 

En smekning på kind
 ett  leende till svar
 tänk att du alltid ser till
 att vi får krafter kvar!

En tidig morgon hör jag ett förfärligt brak som av porslin som krossas Jag kollade om vi hade någon morgontidig gäst i matsalen, men icke. Då ser jag dagsköterskan som kommit, springande i korridoren. Hon ber mig rusa in på en speciell sal, vilket jag gör. Där står flickan som suttit hos en svårt sjuk patient och gråter hysteriskt. Jag kramar om henne och kollar samtidigt efter patienten som inte ligger i sin säng. Då ser jag hålet i fönstret, patienten har med huvudet före krossat dubbla fönsterrutor och hoppat 7 våningar. Folk är redan på väg ner dit. Tur eller otur, vad vet jag, men personen i fråga hade hamnat på ett mellantak och låg där i snön mellan två vassa uppstickande kupoler. 
Några brutna ben här och där blev resultatet av det. Den som mådde sämst förutom patienten, var naturligtvis den tjej som var där inne hos personen som hoppade Av hennes berättelse att döma så var hon helt chanslös att kunna förhindra detta. Även jag hade väldigt svårt att sova den dagen. Det händer då och då att jag kommer att tänka på detta och undrar hur det har gått för denna olyckliga person. 

Roligare minnen är då dessa: 

Vi hade i korridoren en fin trästol med sits som ett lock som gick att öppna. En natt såg vi en man sitta på den med uppfällt lock Han använde den som toalett upptäckte vi. Var väl van vid utedass kan man tänka.;-) Inte är det så lätt alla gånger.  

En annan tidig morgon så kommer en civilklädd person in på vår expedition, han börjar rota i patientjournalerna .Jag frågar vem han är och ber om legitimation. Han ser väldigt konstigt på mig. Inte kunde jag veta att det var en av dom högsta cheferna! Jag hoppas att han uppskattade att jag inte låter vem som helst komma in så där och läsa journaler.  Min arbetskamrat på natten var en underbar person. Tur var väl det, man är väldigt beroende av varandra när man jobbar om natten. 

 En natt så ringde det på en toalett som var belägen mellan två avdelningar. När vi gick dit så befann sig en till synes förvirrad, för oss okänd, dam därinne. Inte kunde hon tala om vem hon var eller vart hon hörde. Till sist tittade vi på hennes identitetsarmband, där stod ett mycket välkänt namn! Det var nämligen sjuksköterskan på den andra avdelningen som grundlurade oss. Peruk och extra tänder hade hon. Lägg därtill patientkläder med nerhasade strumpor och det oväntade i situationen. Ett gott skratt fick vi oss verkligen! När jag ändå är i farten tänker jag berätta om det klassiska aprilskämtet inom vården.

Det går till så här.

Nattpersonalen använder sig av vår s.k. återupplivningsdocka. Dom klär henne i patientskjorta och förser henne med droppslang och kateterpåse, halvfull med äppeldricka Sedan gör dom iordning lite falska papper och avger morgonrapport om henne. Då gäller det för den som först kommer in till patienten att hålla masken, så att så många som möjligt blir lurade! Jag har hört berättas om en gång när det var som bäst Den första personen bar in frukost och när hon upptäckte skämtet så rörde hon om och kastade bort lite mat. Nästa höll också masken och nästa och nästa. Till slut bad någon en pat.att kalla på sjuksystern och säga att den andra pat. såg död ut. Då blev allt avslöjat,  roligt hade nog alla haft i alla fall.

Ett annat år den första april, så ringde telefonen och vi blev meddelade att vi skulle få ett jourfall. Det var alltid som mest att göra om morgonen så vi skyndade oss för allt vi var värda, för att kunna bemöta den kommande patienten på ett bra sätt. Vi förberedde även med dropp och annat somordinerats den nya. Sen ringer telefonen på nytt och sköterskan på vår paralellavdelning talar om för oss att patienten kommer att läggas in hos dom i stället.

Då bar vi över allt som vi gjort iordning, det vore ju synd att slösa bort. Långt efteråt fick vi höra att det var ett aprilskämt, men dom skämdes så över att dom stressat oss i onödan  att dom inget sa då. Jag tror nog ändå att vi hade tagit det med en klackspark, fast man vet ju aldrig.

En annan morgon blev jag mer än förskräckt när jag hörde en hes och konstig röst som ropade på mig. När jag tittade ut i korridoren, såg jag att en patient tagit strypgrepp på min arbetskamrat. När jag utan betänkande stormade ut och frågade vad han sysslade med, släppte mannen sitt grepp. 
Nästa natt var han dock som vanligt.

 För att kunna samåka med min man, sökte jag då och fick tjänst på ett ställe där det inte förekom någon kvälls eller helgtjänstgöring..Förklarligt nog så har jag inga direkta patientminnen därifrån, jag träffade dom så korta stunder. 

En patient minns jag dock, vi gjorde bl.a. undersökningar av urinblåsan. Denna person hade en *festblåsa*  kan man säga. Den rymde 2,5 l  innan h*n blev kissnödig, sedan kunde vi fylla på åtskilliga liter till innan h*n måste tömma blåsan. På detta ställe opererades det även in pacemaker, ibland var det bråttom värre, då lade man in en temporär sådan, jag minns en gång när vi fick banka igång hjärtat flera gånger under inläggandet. 

Pust! 

Jag trivdes aldrig riktigt på detta ställe, alldeles för lite patientkontakt. Arbetskamraterna var det dock inget fel på. Under denna tid så blev jag mamma till en liten flicka,  Efter all vår längtan efter barn så ville jag nu vara ledig så länge som möjligt. Det blev nästan två år. Tack till de som gjorde det möjligt! Inte levde vi på "stor fot" direkt under denna tid, men den var värd all uppoffring som man bara kan tänka sig! Jag gick aldrig tillbaka till den arbetsplatsen efter min barnledighet, jag sökte och fick nattjobb 64%. Jag ville ju inte jobba heltid på dagen med en liten tjeja hemma..nu löste det sig perfekt, det blev en lagom blandning av hemmavarande och dagmamma för henne. Från den arbetsplatsen så har jag en del minnen, roliga och oroliga.   

De första nätterna blev dramatiska. Jag kommer in till en patient och det är till synes blod överallt. till saken hör att jag just sett filmen "Mannen på taket" som bl.a. visar en otäck scen från en sjuksäng) I verkligheten var det inte så allvarligt, en del blod hade blandats med en omkullvällt vattenkaraff, därför såg det värre ut än det var. Natten efter fick en patient hjärtstillestånd, våra insatser räckte tyvärr inte för att rädda hans liv, som dock var fyllt av smärta p.g.a. cancer.   

Det är inte utan att jag funderade över vad jag gett mig in i. Skulle alla nätter bli så händelserika? 

Naturligtvis inte, skulle jag upptäcka så småningom.    

 Om akutlarm, hårflätning och annat smått och gott. 

  Efter min utbildning arbetade jag i personalpoolen ett halvår, det var väldigt lärorikt och stimulerande. Det som etsat sig fast i mitt minne från den tiden är när jag skulle övervaka en pat. på IVA. Innan jag hunnit få någon rapport om patienterna på salen, bad en man om att få ett bäcken att kissa i Jag tyckte att det var konstigt att han inte ville ha en kissflaska istället, men han fick som han ville förstås, sedan klarnade det för mig, det var nämligen en könsbytespatient.

En annan ny tjej råkade också ut för en i efterhand rolig sak. Någon bad henne att snabbt hämta Rubens blåsa som man använder till att blåsa in luft i lungorna om patienten inte själv kan andas. Grejen var att personen endast skrek *Hämta Rubens!* Eftersom hon inte visste vad det var frågade hon första bästa doktor om han var Rubens. När han sa nej, svarade hon, det går säkert lika bra med dig. Och det gjorde det!!-) 

Sedan jag ytterligare kompletterat min utbildning så fick jag arbete på operation/narkossidan. Första dagen där var väldigt omtumlande. Mycket nytt var det att lära in. Sjuksköterskan var på den tiden den som *sövde* patienterna och själva skulle bedöma mängd läkemedel med mera. Som assistent hade hon en undersköterska som sprutade in läkemedlet. Då gällde det att kunna lita på den som assisterade och det var aldrig några problem.

Vissa dagar så hade vi placering på *akutlarm* och skulle då springa fort som fasen ( helst tillsammans med en narkosdoktor och vår akutväska)  på hjärtstopp med mera ute på avdelningarna. Likaså hade vi servicen att vara behjälpliga med att lägga in infartskanyler på svårstuckna patienter. Avdelningarna fick kalla på oss då.
 
Vad jag minns bäst från denna tid är när jag av misstag går in på en sal, där ligger en liten flicka som är död. det var väldigt otäckt.
Även så en kille som varit med i en scoterolycka. Doktorerna jobbade febrilt med honom, men hans liv stod inte att rädda. Jag skämdes över att jag började gråta, men då sa en av doktorerna att jag skulle vara glad över att jag fortfarande kunde det, och det är nog sant det. Otäckt var det även en gång när jag hamnade mitt upp i en s.k. organdonation. Jag hade en så otrevlig känsla av att det skedde utan någons tillstånd. Det var sånt hysch hysch omkring det hela.

Vi hade även roliga saker som skedde, som när man fick vara med på akuta kejsarsnitt, ungen ute på fem minuter, det var en fantastisk känsla. Alla grät, även dom som varit med många gånger. Roligt/tragiskt var det även med mannen som kom in med dammsugarslangen på penis .Hur den hamnat där får var och en lista ut själv. Samma sak med mannen som kom in med urinröret fullt av ärtor.

Trevligt hade vi också när vi vistades på den s.k. baksidan av opet. Där kopplade vi b.l.a ihop respiratorerna, sen dom rengjorts. Ibland var det lugnt med jobb och då hittade vi alltid på en massa roligheter. Vi flätade varandras hår, knäckte rebusar med mera. En gång när vi hade en ny tjej där, så var vi riktigt stygga. Vi lurade henne att man måste torka på insidan av dom slangar som går till narkosapparaten. I själva verket så använde vi torkskåp till det. Hon såg så olycklig ut i sina försök, att vi gjorde pinan kort för henne. Alla nya utsattes för olika prövningar, även jag själv, vilken tänker jag inte berätta om.

En eftermiddag när jag kommer till arbetet noterar jag att flera toaletter är trasiga. Hänvisning finns till en annan toalett. Eftersom jag ej vetat om att det funnits någon där, så går jag och tittar efter .Där bakom en skärm står en urinhink för patienter, halvfylld med äppeldricka och plommonpure. Då går det upp ett ljus för mig kan man säga, det var nämligen första april, den stora ljugardagen. En sak är då säker, jag skulle velat ha mycket pengar för att smaka på innehållet i hinken, även fast jag visste vad det var!

Om man var inne på en infekterad operationssal så använde vi dubbla rockar, varav den yttre lämnades på salen när vi var klara. Kandidaterna hade det inte så lätt, dom lurade vi ofta att man måste ta av sig mycket mer. Sedan stod vi där och fnissade när dom kom med sina lurviga ben...;-)  Under denna tid gifte jag mig och vi flyttade ut på landet. Jag hade inte berättat för mina arbetskamrater om mitt giftermål, men på något sätt hade dom listat ut det, så jag fick ett roligt kort från "dom som inget visste"... I efterhand fick jag höra att dom lagt märke till att jag putsat upp min förlovningsring, och utifrån det kollat upp det hela.

 En del skräckexempel på sjukvårdspersonal minns jag med fasa! Som den gången när vi hade övervakning på en orolig patient, då hörde vi plötsligt ett brak från hans rum. Då vi kom in låg övervakaren på golvet !!!! Det visade sig att han fått ett epileptiskt anfall! Nåja just i detta fall så var det ju inte övervakarens "fel", men h*n kunde gott ha förvarnat oss om sin sjukdom..

Patienten däremot mådde bra, som tur var:-)

Med fasa minns jag dock en annan övervakare som satt hos en svårt sjuk man.
När avdelningspersonalen gick in och kontrollerade hur pat. hade det, då satt vaket och pluggade och hade fyllt i kontrollistan ända fram till morgonen, han ville inte bli störd han!

En hel del gånger genom åren som gått, så ertappade man extravak med att sitta och slumra, men dom allra flesta var trots allt erfarna pålitliga personer. Patienterna fick verkligen en fantastisk omvårdnad. Dom blev helkroppstvättade, fick sina naglar omskötta och klippta. 

Munvård och vändningar regelbundet var självklarheter. Trycksår och svampväxt i munnen förekom mycket sällan på dessa patienter. Ändock var vakpersonalen på den tiden sällan sjukvårdsutbildade. Alla satte dock sin ära i pant på att deras patienter fick en perfekt vård.

Sjuksalen hölls även den i ett trevligt och rent skick. Önskar så att det var på detta vis än i dag, men tyvärr får man vara glad om patienterna får en hastig morgontvätt.
Jag vet inte vad som har hänt, men på något sätt verkar "sunt bondförnuft" och att göra "sitt allra bästa" helt ha försvunnit bland dagens ungdomar. 

Nu åter till ordningen:-)

En sommar när vi hade en finsk syster hos oss, så meddelade jag henne att en av hennes patienter hade mycket ont. Efter en stund så larmade pat. ånyo. Han hade inte fått något som hjälpte mot smärtan. När jag då frågade hans sköterska om hon glömt bort det, så sade hon så här, "han verkade inte ha så mycket ont, han bara skojade om förnamn". På frågan om han hade mycket ont hade han svarat, det är bara förnamnet! 

Här i Sverige betyder ju det att det är mycket svåra smärtor i detta sammanhang. Det är inte alltid så enkelt med olika kulturer och sådant:-)
Även förkortningar och slanguttryck kan ställa till det för ny personal, som den gången när vi stod två stycken inne på en isoleringssal. Jag bad den nya tjejen snabba ut på avdelningen och be om, jag minns inte vad. Hon rusade ut ur rummet och där stod jag som ett fån. Med "snabba ut"  menade jag att hon skulle använda snabbtelefonen. Vi lärde oss båda något av det!

Det var en fysiskt mycket tung avdelning, men dom flesta patienterna blev botade från sina besvär, och det kändes härligt. Stämningen bland oss personal var också jättefin.

Jag kände mig nu mogen för vidare studier och kom in på sökt utbildning. Jag hade ju inte läst på många år, så jag gruvade mig en hel del. Faktiskt så gick jag till en spåkärring och hon sa att allt skulle gå mycket bra. Jag var ju också otroligt motiverad att få lära mig mer i mitt yrke. Det andra som sierskan sa stämde också bra, hon kunde spå hon, min mamma var likadan. Vissa har en särskild förmåga, så är det bara.

Sedan började ånyo en ny fas i mitt liv. 

 

 På min nya arbetsplats fanns många unga och trevliga "långliggare" med ryggbesvär. Dom tyckte om att man busade med dom. Och det gjorde vi, det mesta passar sig inte i tryck. Lite tänker jag ändock berätta om. En av killarnas högsta önskan, det var att få oss tjejer att rodna. En dag ville han tvätta håret, detta måste göras i bädden. När vi sen skulle skölja ur schampot, så tog vi iskallt vatten och hällde över huvudet på honom. Han rörde inte en min! Förbryllade frågade vi honom om vattnet var lagomt varmt? Han svarade då, att det var som han förväntat sig:-)

En annan gång stoppade vi en "hemgångares" plånbok full med fingertutor i plast (ser ut som minikondomer). Han skulle åka buss hem, och när han öppnade plånboken ramlade alla ut. Vi var lite busiga mot varandra med, ibland tex. så fick en av dom blygaste tjejerna tvätta dom killar som inte kunde kontrollera en viss sak. om ni förstår...Hon blev härdad hon med.

När det kom in akuta patienter, som skulle läggas med benet i sträckbehandling, kunde det ibland bli lite knivigt. För att kunna göra detta så måste kläderna av. Detta gjordes utan större krusiduller, detta var ju "vardagsmat" för oss. Men en farbror (ca.60 år) vi gjorde detta på, fick en väldigt konstig min. Denna man skrev sedan ett brev till mig och friade. Han talade om hur rik och snäll han var. Jag talade dock finkänsligt om för honom att jag var förlovad, och tänkte så förbli.
Jag retades lite med min kille och lämnade fram brevet på köksbordet, sen for jag till arbetet. Han fick sig kanske en tankeställare...tihi..

Visst minns jag även den dam, som inte kunnat gå på flera månader, nu fick hon sina höftkulor utbytta och efter mycket träning, promenerade hon hem i pur glädje.
Sådant gör en varm om hjärtat.

Lite mindre kul var det med farbrorn som försökte träffa prick på personalen med vichyvattensflaskor så fort vi öppnade dörren. Ingen blev dock skadad, vi lärde oss en viss teknik för att ta oss in till honom.

Sen minns jag den ursnygge killen, som alla svansade kring, alla utom jag vill säga..
Han var alltför medveten om sitt utseende tyckte jag. Vi hade sedemera ett långt samtal, han och jag och det visade sig att han tyckte om, att jag inte svansade för honom.

Vad bra att han hade något på insidan med!

  Nu var det dags att pröva vingarna på nåt annat tyckte jag. Det stora universitetssjukhuset lockade. Det var inte alls svårt att få jobb där, jag fick omgående arbete i personalpoolen. Jag fick s.k hemavdelning på kirurgkliniken samt infektion. På dessa skulle jag i första hand placeras. 

 Utan adekvat utbildning, fick jag så småningom arbeta som undersköterska på avdelningen. Det sågs inte med så blida ögon av ett annat biträde där. Hon hade jobbat där länge, men hade stora alkoholproblem som ingen låtsades om. Hon skötte i vart fall sitt arbete de gånger som hon var där. 
Vår avdelningssköterska var en fantastisk kvinna. Mild och blid och mån om personalen. Varje jul så köpte hon (för egna pengar) julklappar åt oss personal.
Husmor för hela sjukhuset var även hon en storartad kvinna. Hon frågade mig en jul om jag ville ha ledigt, för att kunna fira jul hos min pojkväns föräldrar! Nu utnyttjade jag inte erbjudandet, tyckte nog att det var min tur att arbeta jul. Men att hon bara frågade, nåt sånt är ju helt otänkbart i dag, att nån skulle göra!

En annan sak som är otrolig var att all personal fick gå ner till cafeterian och få gratiskaffe varje dag. Nog måste man tycka att personalen på den tiden behandlades med respekt och omsorg på ett helt annat sätt än vad som görs i dag! Den superfina och justa husmodern ordnade också en liten enrummare till mig och min pojkvän, hon tyckte det var synd att vi fick bo åtskilda! Dom andra tjejerna hade även dom börjat klaga över att min pojkvän var där så mycket. Själv var jag rätt trött på att jämt och ständigt få diska och städa efter mina lägenhetskompisar. Det var oerhört skönt att få ett eget krypin, lite möbler införskaffades, sen var lyckan total. Allt man kunde önska sig fanns i närheten. Massor av affärer, tvättinrättning, restauranger med mera och framförallt min pojkvän ;-)

En gång när vi var ut och dansade så hade jag en peruk, lång och böljande, mycket naturtrogen. då var det en kille som bjöd upp mig till dans gång efter gång, till slut så säger han så här, vad du än gör, så klipp dig aldrig..Lite svårt var det allt att hålla sig ifrån att slita av sig peruken. Till saken hör att nästa dag på väg till arbetet så stöter jag på denna kille, nu hade jag mitt vanliga hår. Jag stannade inte av, ville inte höra nån dum kommentar..tihi..
Återigen efter några år, var det dags att återvända till Norrland. Vi saknade de vita vidderna och de ettriga myggen;-)) 

I många år så brevväxlade jag med några av mina vårdtagare, men sen så ebbade det ut, som det brukar göra.

Min nya arbetsplats var på ett långvårdssjukhus i en förort till Stockholm. Vi hade 10 min. promenad till pendeltågen som gick till Stockholm. Avgångarna var rikliga, så när lusten föll på var det bara att kliva på ett tåg.Till arbetsplatsen var det ännu närmare. Jag delade en trerummare med två andra tjejer. Min pojkvän hyrde ett rum på stan, men där var han ju inte särskilt ofta;-)  

Jag fick mycket trevliga arbetskamrater, särskilt Gurli, vi arbetade i par och oj vad det gick undan! Lite för mycket skulle det visa sig. Aldrig nånsin glömmer jag den lilla gumman, som efter morgontvätten lyftes över i en rullstol, hon suckade tungt och sa. Man blir behandlad som ett kolli!! Guud vad vi skämdes, detta har jag burit med mig livet ut. Det var verkligen gräsligt att få höra, men väldigt nyttigt. Vi hade ju förskräckligt mycket att göra där, men försökte efteråt att inte stressa med pat. mer än absolut nödvändigt. 

Ett av mina minnen därifrån är från en episod med en MS sjuk pat. Till saken hör att det jobbade ett manligt vårdbiträde där. Han skulle en gång ge en medicin som skulle stoppas i stjärten. Men det stolpillret hamnade lite för långt fram, om man så säger... Vad vi retades med honom sedan. Damen ifråga hade även hon humor och drog sig inte för att låtsas vilja att det var grabben som skulle stoppa in hennes piller fortsättningsvis. Denna kille försov sig en gång, fast han inte började jobb förrän kl.13.00. När han så småningom slutade hos oss, gissa vad han fick i present, jo världens största väckarklocka förstås! Men innan dess så hade han blivit kär i en kollega på arbetsplatsen, dom förlovade sig, så visst finns det kärlek på lasarett! 

Apropå kärlek så trodde inte en av mina sambotjejer på den. Hur ofta sa hon inte, att hon skulle minsann inte bli kär och tvätta någons skitiga kalsonger. En dag fick hon fel på sin TV. och ringde efter en sevicekille...Klick...klick.. dom har nu varit gifta i många år.  

Aldrig glömmer jag den första tiden inom vården. 
Inte ens fyllda arton, beträdde jag dess slingrande stig.
En väg kantad av allvar och sorg, ångest och död, smärta och frustation, men mest av allt ändå, värme och glädje.

Redan som mycket liten tyckte jag mycket om gamla människor, så min bana började på ålderdomshem. Omgivet av grönska låg det där, ett klarblått envåningshus byggd i vinkel. Endast några stenkast därifrån, från det rum jag hyrde, var vägen inte lång, men mycket gruvsam.

Med darrande steg gick jag in, inte på min första arbetsplats, men dock inom vårdyrket. Praktikant skulle jag vara i tre mån. eftersom jag inte fyllt arton år.
Som om det var i går, ser jag framför mig, den unga flickan som var jag. redan märkt av livet på många sätt, nu sittande hos den döende mannen.

Dom har sagt att han skall dö...hur kan dom veta det, alldeles säkert?
Hon kramar hårt hans hand och ber, snälla dö inte!

Rädd är hon inte, hon har mött döden förut, men varför just han, som kändes som den farfar hon aldrig haft? Men mannens andetag blir långsammare och långsammare för att till slut upphöra helt. Så vacker han är, ansiktet är fridfullt och stilla. Ömt kysser hon hans panna till farväl och är glad, ja faktiskt glad, att få vara där just då.

Med mycket stor ömhet minns jag även tvillingarna, lika breda som långa nästan. Nittio år unga och så bedårande söta där dom med sina gåstolar rullade fram i korridoren, ivrigt pratande med varann.

Inte hörde dom så bra heller, så en del roliga missförstånd kunde uppstå. Alla älskade vi dem. En av dem bröt ju lårbenshalsen en gång, då trodde vi att vi ej skulle få njuta av deras samspel mera. Men till vår glädje så hämtade hon sig rekordsnabbt. 

På ålderdomshemmet som jag arbetade på, fanns även några rum avsedda för äkta makar. I ett av dom bodde ett underbart par, som var så rara mot varann de höll varann i handen och smekte varandras kinder.

Det var verkligen roligt att gå in till dom. Kaffepannan var ständigt på gång och dom ville alltid bjuda på en tår. 
Ibland hade man egentligen inte tid att sätta sig ner, men all personal visste om hur det förhöll sig, så för det mesta kunde man stanna en stund.
Sedan minns jag den 91 åriga damen som satt  och klippte mattrasor dagarna i ända. hon bäddade själv sin säng varje morgon, fattas bara annat tyckte hon,  en gammal bondmora som en gång i tiden gått med kaffekorg till karlarna på åkern, gått hem och fött barn och sedan gått och hämtat igen kopparna!

Ack ja vilka livsöden har man inte fått ta del utav.

Där bodde även en "förnäm" dam. Inte ville hon erkänna ens för sig själv, att hennes kroppsfunktioner ibland svek henne. Då fick man lirka mycket för att få henne att byta till rena kläder. Och nåde den som inte tilltalade henne med makens titel och efternamn!

Gamla T. hade Parkinssons sjukdom och hade svårt att äta själv, och inte fick man henne att äta heller, om man inte hade en egen sked bredvid och låtsades ta nån tugga då och då. Alla förundrades över att jag alltid lyckades få henne att äta så bra.  Jag avslöjade aldrig min list, varför vet jag egentligen inte :-)