Jag är gammaldags nog att hålla på begreppet rättssäkerhet.

Ingen – det må vara yrkesbrottslingar, vanliga Svenssons eller socialdemokratiska partiledare – ska dömas utan sakligt hållbara bevis. Än mindre ska någon kunna beläggas med förtida sanktioner för ännu icke styrkta beskyllningar och ännu icke bevisade brott.
Det är en grundläggande och bokstavligen urgammal princip för rättssamhället, nödvändig för demokratin: ”Ingen må dömas utan laga dom och rannsakan”.

Folkdomstolar där varje anklagelse blir till en omedelbar dom och ett krav på omedelbart verkställt straff har ingenting med demokrati att göra.
Inte kvällspressdrev heller.

Drevet jagar inte sanningen. Drevet är inte ute efter att ta reda på vad som verkligen hänt eller inte hänt. Drevet är ute efter att fälla det byte det har vittring på, alldeles oberoende av om jakten är lovlig eller inte.  Och nu har drevet mot Juholt övergått i den fas som handlar om ren maktkamp: nu gäller det helt enkelt vem som ska vinna – det jagade bytet eller de mediala jägarna.

(För den händelse mediedrevet skulle vinna kommer aktörerna sedan att drabbas av blodtörstens bakfylla: man får dåligt samvete, man ordnar ett antal självrannsakande möten på Publicistklubben för att bota det, man bjuder in det fällda bytet till debatter där vederbörande får tala ut, medieforskare inkallas för att utreda drevets mekanismer och man lovar sig själv att aldrig bära sig lika huvudlöst åt en gång till. Och det gör man inte heller – inte förrän nästa tillfälle dyker upp. Förstås.)

Jag vet lika litet som någon annan utom de närmast berörda vad som verkligen hänt i det som Aftonbladet i sann mediedrevsanda döpt till ”Juholts bostadsfusk”. Till skillnad från kvällspressjournalisterna – och ett antal snabbt (för)dömande socialdemokrater – anser jag det dock inte bevisat att det handlar om just fusk, alltså ett medvetet bedrägeri i uppsåt att skaffa sig oberättigade förmåner. Jag ser det som högst sannolikt att Juholt, som suttit i riksdagen sedan 1994 och en god del av den tiden haft sin familj i Oskarshamn (dvs. bott ensam i sin riksdagsbetalda Stockholmsbostad), rutinmässigt skickade in den gamla vanliga ansökan om hyresersättning. Utan att slås av tanken att hans nya samborelation betydde att den frågan hamnade i ett annat läge.
 
Han borde ha slagits av denna tanke, jadå. Men utebliven tankeverksamhet är inte detsamma som avsiktligt fusk.
 
Att Juholt skulle vara så rent ut sagt korkad att han tog risken av ett uppsåtligt bedrägeri är dessutom svårt att tro. Alla riksdagsledamöter vet att deras ekonomi hårdgranskas. Man ska vara helt utan självbevarelsedrift om man tar risken att för ett halvt hyresbidrag äventyra hela sitt förtroende som politiker.

Min bild kan vara fel. Men jag tänker inte ändra den med mindre att opartiska utredare – och dit räknar jag inte medierna – lägger fram konkreta bevis på att Håkan Juholt uppsåtligt och medvetet och i strid med tydligt dokumenterade regler tagit ut en ersättning han inte varit berättigad till. Jag är inte beredd att döma någon, vad det än gäller, beroende på utsagor i kvällspressen.

Snarare känns det som en demokratisk nödvändighet att inte böja sig för mediedreven – och därmed acceptera ståndrätten som princip för såväl rättstillämpning som ansvarsutkrävande.

Därmed också sagt att jag inte stöder kravet att Juholt bör avgå eller åtminstone ta time out. Det är inte förenligt med rättsäkerhetens princip att folk ska åläggas sanktioner för något de inte anser sig skyldiga till, och heller inte bevisats vara skyldiga till – och med det åtminstone delvis faktiskt erkänna sig skyldiga.

Dessutom, vilken nytta skulle det göra för socialdemokratisk politik? Vi befann oss i ett ledarlöst tillstånd mellan november 2010 och mars 2011, det mesta gick inte ens på halvfart och alldeles för mycket energi gick åt till intern positionerande (och internt intrigerande, för att vara rått uppriktig). Att upprepa den processen känns inte som något effektivt sätt att driva vidare de processer som den nya partiledningen dragit igång och som sannerligen behövs: organisationsöversynen, skatteutredningen, arbetarrörelsens socialförsäkringskommission, utredningen om barnfattigdomen, osv.

Förtroendet för socialdemokratin är skadat, ja. Men det är inte enklare att återfå det genom en ny valomgång, med alla de osäkerheter det för med sig (för är det någon som tror att den skulle bli enklare, enigare och fridfullare än vad den var förra gången?), än vad det är att göra det med målmedvetna insatser från den partiledning vi redan har.
 
Fast på den senare punkten har jag tre bestämda råd:

• För det första ska en kameral begåvning sättas att hålla ordning på Juholts bokföring, på det att inga fler misstag må kunna uppstå.

• För det andra ska partiledningen, med tanke på turerna kring höstens budgetförslag, ta ett fastare grepp över de interna beredningsprocesserna.

• Och för det tredje borde partiledningen sättas i studiecirkel hos våra begåvade unga ekonomer om de nya strömningar i internationell ekonomisk debatt, som erbjuder instrument för att bygga verkliga alternativ till borgerlighetens.
 
Till sist en allvarsam fråga: Faktiska bedrägerier från politiska företrädare kan självklart aldrig tolereras inom socialdemokratin, men hur är det med den oförsonlighet som gör att man inte ens är beredd att tillåta misstag? Som vederbörande rättat till? Och inte kommer att göra om? Vill vi ha den som norm för hur vi behandlar varandra i partiet?

Jag gick i skolan på den tiden man fick lära sig citera Bibeln. Ett citat som fallit mig i tankarna efter somliga partivänners uttalanden de senaste dagarna är detta:

”Den som är utan skuld må kasta första stenen”.