Under tre dagar har jag och resten av mina skolkamrater i år 2 på Luspengymnasiet varit ute på en fjälltur i tre dagar som har varit full av förväntningar, upplevelser och hårt jobb ute i snön.

Före vi for iväg på fjällturen så var både jag och många andra lite nervösa och oroliga över att vi skulle frysa, inte få sova eller att det helt enkelt inte skulle vara roligt men nu i efterhand är det nästan helt tvärtom. Resan började med en busstur på ungefär 15 mil till Ammarnäs där vi sen skulle snöra på oss skidorna och bege oss iväg på en 5 kilometers lång färd uppåt till vårt tillfälliga hem och sovplats. Resan dit tycker jag var de jobbigaste jag gjorde på hela fjällturen men inte blev det någon vila för det, utan nu var det dags att börja gräva vår bivack. Det tog tid kan jag lova och alla hade det tungt vissa stunder men samtidigt väldigt roligt. När kvällen kom och alla hade fått mätta sina magar så var jag en av dem som just fått bädda min ”säng” och längtade efter att få sätta mig framför en eld som jag och några fler samlat ved till. De andra skyndade sig att spela en brännbollsmatch innan det blev för mörkt men bara ett litet tag efter det så var alla väldigt sugna på att krypa in i bivacken för att blunda en stund, och det gjorde alla också.

Andra dagen började också med en skidtur, men denna gång till en stuga endast 3 kilometer bort. Jag hade nästan inte fått sova någonting natten innan så jag längtade fruktansvärt mycket till riktig värme och en riktig säng, kanske var det därför som vägen till taköverhuvudet aldrig verkade ta slut. När jag och ett gäng bakom mig såg stugan och kämpade oss upp för sista backen så kände jag lättnad, glädje och en otrolig smärta i foten samtidigt. Äntligen framme!
Här kändes allt så lyxigt, med bord, stolar, dass och gasollampor, nej det fanns inte någon ström men det spelade ingen roll för nu kunde vi alla pusta ut lite innan tävlingarna ute i snön skulle dra igång.

Efter en god och efterlängtad lunch så var de flesta ute och solade, fiskade eller besteg små berg och ännu längre fram så fick vi vara ute i grupper och testa på transceivers, sådana som man använder då man letar efter någon som hamnat under snön, att gräva en nödbivack och fakta om laviner fick vi också lära oss. De olika delarna var samtidigt en tävling men tyvärr så vann inte mitt lag…

Resten av kvällen går jag ner till en liten mindre stuga, bastar, duschar i en provisorisk dusch och tar på mig rena och fräscha kläder, det var otroligt skönt och det var nästan så att jag kände mig som en ny människa igen. Det blev trevliga pratstunder tills jag somnade och väntade in den sista färden hem, och denna gång neråt och inte uppför. Att det var nerförs, säger jag inte emot och alla måste ha ramlat någon gång, fler oftare än andra. Man kan till och med säga att vi vid ett tillfälle räddade livet på vår idrottslärare som ramlat rakt ned i snön med huvudet före och inte tog sig upp. Det gick i alla fall bra och likaså gjorde färden till bussen som skulle ta oss tillbaka till Storuman och tillbaka till civilisationen.

Fjällturen var för mig en rolig grej att göra och definitivt roligare än vad jag trodde, Nu har jag däremot ont i nacken, halsen och snorar nästan ner hela datorn – men när jag tittar tillbaka så gör det faktiskt ingenting för det här kommer jag aldrig att glömma.

Ha ha, detta är en bild från bussresan upp till Ammarnäs igen.


En väldigt stor vurpa som jag inte tror någon av oss kommer att glömma ;)

Mina fina klasskamrater som gör sig lite lunch :)

Under tre dagar har jag och resten av mina skolkamrater i år 2 på Luspengymnasiet varit ute på en fjälltur i tre dagar som har varit full av förväntningar, upplevelser och hårt jobb ute i snön.

Före vi for iväg på fjällturen så var både jag och många andra lite nervösa och oroliga över att vi skulle frysa, inte få sova eller att det helt enkelt inte skulle vara roligt men nu i efterhand är det nästan helt tvärtom. Resan började med en busstur på ungefär 15 mil till Ammarnäs där vi sen skulle snöra på oss skidorna och bege oss iväg på en 5 kilometers lång färd uppåt till vårt tillfälliga hem och sovplats. Resan dit tycker jag var de jobbigaste jag gjorde på hela fjällturen men inte blev det någon vila för det, utan nu var det dags att börja gräva vår bivack. Det tog tid kan jag lova och alla hade det tungt vissa stunder men samtidigt väldigt roligt. När kvällen kom och alla hade fått mätta sina magar så var jag en av dem som just fått bädda min ”säng” och längtade efter att få sätta mig framför en eld som jag och några fler samlat ved till. De andra skyndade sig att spela en brännbollsmatch innan det blev för mörkt men bara ett litet tag efter det så var alla väldigt sugna på att krypa in i bivacken för att blunda en stund, och det gjorde alla också.

Andra dagen började också med en skidtur, men denna gång till en stuga endast 3 kilometer bort. Jag hade nästan inte fått sova någonting natten innan så jag längtade fruktansvärt mycket till riktig värme och en riktig säng, kanske var det därför som vägen till taköverhuvudet aldrig verkade ta slut. När jag och ett gäng bakom mig såg stugan och kämpade oss upp för sista backen så kände jag lättnad, glädje och en otrolig smärta i foten samtidigt. Äntligen framme!
Här kändes allt så lyxigt, med bord, stolar, dass och gasollampor, nej det fanns inte någon ström men det spelade ingen roll för nu kunde vi alla pusta ut lite innan tävlingarna ute i snön skulle dra igång.

Efter en god och efterlängtad lunch så var de flesta ute och solade, fiskade eller besteg små berg och ännu längre fram så fick vi vara ute i grupper och testa på transceivers, sådana som man använder då man letar efter någon som hamnat under snön, att gräva en nödbivack och fakta om laviner fick vi också lära oss. De olika delarna var samtidigt en tävling men tyvärr så vann inte mitt lag…

Resten av kvällen går jag ner till en liten mindre stuga, bastar, duschar i en provisorisk dusch och tar på mig rena och fräscha kläder, det var otroligt skönt och det var nästan så att jag kände mig som en ny människa igen. Det blev trevliga pratstunder tills jag somnade och väntade in den sista färden hem, och denna gång neråt och inte uppför. Att det var nerförs, säger jag inte emot och alla måste ha ramlat någon gång, fler oftare än andra. Man kan till och med säga att vi vid ett tillfälle räddade livet på vår idrottslärare som ramlat rakt ned i snön med huvudet före och inte tog sig upp. Det gick i alla fall bra och likaså gjorde färden till bussen som skulle ta oss tillbaka till Storuman och tillbaka till civilisationen.

Fjällturen var för mig en rolig grej att göra och definitivt roligare än vad jag trodde, Nu har jag däremot ont i nacken, halsen och snorar nästan ner hela datorn – men när jag tittar tillbaka så gör det faktiskt ingenting för det här kommer jag aldrig att glömma.