Så föll även jag för frestelsen att skriva om ett fenomen snarare än en skiva. Kanye West nya album lär inte vara en vattendelare, men intressantare än det här albumets historiska vikt är kanske hur en hype konstrueras.

Sällan har jag börjat lyssna på ett så hissat album som Kanye Wests senaste skiva ”My Beatuiful Dark Twisted Fantasy”. Geniförklaringarna står som spön i backen, Strage vänder sig i DN nästan ut och in när han letar superlativ och alltid trendkänsliga Pitchfork ger skivan osannolika 10.0.

Nu är det en väldigt bra skiva, stundvis briljant, förmodligen är det en blivande klassiker också. Men de stora orden lägger sig lätt som ett filter mot en fördomsfri lyssning. Att närma sig en skiva som är så uppskriven blir lätt en komplicerad historia för alla, även mig förstås. Som recensent verkar det också finnas en konstant rädsla att hamna fel och inte vara rätt i tiden. Jag tror personligen att vi kommer se ett unisont hyllande av den här skivan från tyckare med annars väldigt olika smak, sen kommer säkert en del ställa sig frågande när skivan är som mest belyst. För är det verkligen tretton tidlösa, klassiska, spår vi lyssnar på, eller beror uppskrivningen på något annat?

För att förstå hypen så handlar det istället om något betydligt mer intressant faktiskt än årtiondets största skiva, det handlar om mediadramaturgi. Efter att ha varit hånad och bespottad efter sina märkliga framträdanden på bl.a. MTV gatan, så har Kanye byggt upp ett rykte som egocentrerad, egensinnig excentriker, eller "Jackass" som Obama uttryckte det. Samtidigt har han också fått en viss goodwill genom att släppa spår gratis på nätet. Nu är det alltså dags för den egensinnige att bli presenterad på allvar som det missförstådda geniet. Därför har man överseende med de svaga spåren på skivan och tittar med tunnelseende på de starka, i själva verket så diskuterar många recensioner knappt skivan som de diskuterar styrkor och svagheter med andra skivor utan som fenomen. Det är väldigt vanligt vid oreserverade hyllningar och oreserverade sågningar av stora artister eftersom att man då slipper motivera varför skivan är så bra eller dålig som man hävdar att den är.

Men trots allt är skivan väldigt bra och känns komplett på ett sätt som inte många kommersiella skivor gör nuförtiden. Nej, han återupplivar inte albumformatet, som en stjärnögd recensent på GP skriver, men han använder sig av det på ett väldigt bra och snyggt sätt vilket gör att man vill lyssna på hela skivan och inte bara utvalda spår. Det finns också låtar som känns både storslagna och dansvänliga på ett ganska unikt sätt, på ett vis känns andas skivan proggrock med alla dess fördelar och nackdelar. Storslagenhet, idérikedom blandas med en del outvecklade idéer som dras ut lite för långt, men det blir aldrig ointressant. Så sätt igång den nu och stäng sedan av radion några månader för Kanye West febern har bara börjat och det här albumet förtjänar din oreserverade tid och inte att nötas sönder till huvudvärksframkallande nivåer på radiokanalernas låtlistor.

Mest lyssnade spår: POWER – Jag sittdansar medan jag skriver detta.

Mest skippade spår: Devil In a New Dress – En bra idé som inte utvecklas i någon särskild riktning och blir tröttsam redan efter tredje genomlyssningen

Höjdpunkt: Nicki Minajs fantastiska gästande på Monster