Black Eyed Piece har väl aldrig varit de creddiga recensenternas gullegrisar men sällan har jag sett en skiva bli såhär brutalt sågad i Svenska medier, vilket ger en intressant kontrast mot Kanye Wests album jag tidigare skrev om. Kan det vara så att Operahs välsignelse blir en förbannelse i recensenternas ögon? Eller kan det ligga ett spår av sanning i allt detta?

Första låten på Black Eyed Peas ny skiva ”The Beginning” innehåller refrängen från höjdpunkten i filmen Dirty Dancing. Det är förstås tacksamt att använda en sådan dunderhit för att katapultera lyssnaren upp i luften och landa i något som förmodligen är tänkt som en dansskiva. Förmodligen årets dansskiva också.

Men det finns ett problem med första låten som det finns ett problem med hela skivan, de goda idéerna skiljs inte från de dåliga. Det är en god idé att göra en dansversion av ”Time of your life”, formatet är inte heller dumt med den övergång från den catchiga melodin till dansgolvspumpet som sker. Det är visserligen gjort många gånger förut men det funkar än för att bygga upp energin och ge förlösning. Det är dock en dålig idé att melodin dränks i en synt som upplevs lika tilltalande som en sötsliskigt, likördoftande, kaskadkräkning. Det är också en dålig idé att cheerleaderskrika ”I’m having a good time – with you” precis i den stund när man trodde att texten inte kunde nå en lägre och mer intetsägande nivå.

Ytterligare ett problem är förstås att proportionen bra idéer mot dåliga idéer inte riktigt är viktad till de bra idéernas favör. En del verkar skylla på Will.I.Am som sköter producentspakarna men jag är inte den att peka finger. Han är visserligen ytterst ansvarig men det måste väl funnits andra tillräkneliga människor på plats? Det finns många idéer och låtarna är relativt omväxlande men alla variationer känns ganska givna och de riktigt bra melodierna saknas. Det är kanske för att kompensera för det som BEP använder autotune-effekter genom hela skivan (kan Kanye kan jag?), men det lyckas inte ritkigt.  

Sen måste man säga några ord om texterna. Jag är faktiskt inte i vanliga fall särskilt kräsen men en del av texterna på den här skivan är faktiskt fruktansvärda av rent Bibliska proportioner. Parodiska börjar inte ens beskriva dem, nej det skulle faktiskt krävas något bättre än såhär för att jag skulle acceptera texterna med en ironisk blinkning. Man väntar sig bara att BEP likt en känd blond bloggerska ska urskuldande anklaga lyssnarna för avsaknad av humor och för att inte förstå att det är en form av populärkulturellt självdistanserad mask de bär på sig. Jag är inte övertygad.

Men allt är inte säck och aska, det finns låtar här som går att dansa till bara man högt skriker ”LALALA” för att överrösta alla spår av texterna. Därför tänker jag inte heller såga denna skiva totalt även om det får mig att känna mig lite smutsig genom att jag inte helt tvår mina händer. Så efter att ha bli katapulterad upp i luften så landade jag visserligen i en hög med skit men jag landade i varje fall mjukt och kan oskadad ta mig vidare till nästa lyssningsupplevelse. Som tack för den landningen och för min enorma människokärleks skull så ger jag denna skiva helt utan beröm godkänt som tidsfördriv. Förslagsvis när man gör armhävningar eller ser på repriser av Operah.

Mest dansanta spår: Kanske discodoftande Fashion Beats innan Fergies oerhört pinsamma ursäkt för en rap.

Minst dansanta spår:  Jag funderar om det ändå inte kan vara Light Up The Night, men det är svårt att sovra i bottenskrapet på den här skivan. Textbiten ”Wait a minute, uno dos” ger mig då vid tredje genomlyssning fortfarande en min av totalt avsmak.