När man har levt i ett kärlekslöst förhållande så länge som jag har gjort så är det kanske inte konstigt om starka känslor kan vara skrämmande. Ibland blir jag rädd för hur intensivt jag känner för Kärleken. I känslornas värld ger man alldeles för lätt upp, så har det varit för mig i hela mitt liv. Kärlek hör inte till vanligheten att jag känner.
Att Älska är något helt annat för mig, jag har lätt för att Älska människor för den dom är. Men just det där med Kärlek är verkligen speciellt.

Vissa saker i vardagen gör att man känner starkare, som t.ex en riktigt känslosam kyss eller den där blicken som bara Han kan ge.
Något annat som också får mig att inse att det är ÄKTA Kärlek är att allt han gör får mig att älska honom mer.

När Kärleken smiter iväg till jobbet så känns det som att något STORT fattas. Det känns bra att äntligen få sakna, att äntligen få känna ett så starkt behov av någon att jag helst av allt inte vill vara utan honom en sekund.

Nu ska 3 barn på dagis, så iväg med oss.

Inläggen lyser med sin frånvaro, kanske inte ä så konstigt.
Barnen har ju varit och skimrat för mig hela veckan, men imorgon är smekmånaden slut och barnen ska till sin pappa. Jag kommer sakna dom så jag kommer bli galen såklart, men samtidigt så är jag en sån mamma att jag inser vilken BÄTTRE Mamma jag blir om barnen får vara hos Pappa varannan vecka.

Jag kommer aldrig bli Mamman som kräver att ha barnen mer tid än Pappan, jag anser mig inte ha mer rätt till barnen än vad Pappan har.

Min 1-åring har utvecklats så otroligt mycket sedan separationen startade. Vilken myskille han är. Han kommer gärna och vill kramas eller varför inte krypa upp i knät och mysa en lång stund. Den bästa 1-åringen i världen.

5-åringen är fortfarande en hel del arg på mig. Helt naturligt enligt min mening, men jobbigt ändå. Just nu kommer han faktiskt bättre överrens med Kärleken än med mig.
Jag ser inget negativt med det, dom behöver också starta en relation och 5-åringen anser väl att nu är det läge för det.
Dom har till och med gjort saker på tu man hand och ska nog även göra det idag.
Det handlar ju såklart om STORA maskiner, 5-åringen sitter som fast klistrad när han får se Kärleken arbeta med traktorer och Lastbilar.

Idag kommer Kärlekens yngsta barn, en flicka på 3 år. Den stora flickan ville vara hos Mamma någon extra dag.

Jag bor på ett ganska litet ställe, där dom flesta känner varandra.
Så jag känner Kärlekens ex väldigt bra, inget konstigt med det. Snarare tvärtom, vi har aldrig omgåtts så mycket som nu. Helt underbart.
Men det betyder också att mitt ex känner Kärleken ganska bra.
Där däremot har det inte varit lätt.

Nä barnen vill ha uppmärksamhet, och det ska dom verkligen få idag.

Tråkigt när alla killar i huset sover.
Tur att det finns vänner på datorn som håller mig sällskap.
Hade självklart hellre haft sällskap av Kärleken men han har jobbat 22 timmar idag, han kom endast hem imorse och åt frukost med mig och barnen sedan klev han ut genom dörren igen för att återvända vid 19.00.
Jag förstår inte hur han orkar, det tror jag faktiskt inte att han förstår själv. Sen får han faktiskt skylla sig själv lite, när han inte säger NEJ!
Nu sover han i alla fall, han får sova till 22.00 då han ska iväg på nattpasset igen.

Idag har det varit städdag här hemma, rätt skönt att städa bort medan barnen är på dagis. Jag har även umgåtts med vänner och det behöver man också.
Sen jag och exet bröt upp så har jag börjat värdesätta andra saker på ett helt annat sätt.
Jag kommer aldrig bli "den gamla Therese"… she’s the past.

Ibland kan jag undra för mig själv hur jag kunde vara så naiv som verkligen trodde att det skulle hålla mellan mig och exet… Jag borde ha avslutat det för länge längesen, det är fruktansvärt att tänka så. Men det är sanningen.

Kär och Galen är mitt nya namn! Vilken energi jag har fått den senaste tiden.
Det här va det bästa för mitt liv någonsin!

Att det finns människor som stör sig på andras lycka är inget nytt… Att gotta sig i andras olycka verkar vara vardag för vissa. HEMSKT tycker jag!
Jag är verkligen inte gud bästa barn, men jag försöker att vara en bra medmänniska.
Skitsnack i allmänhet stör mig något så kopiöst… Låt andra människor få leva deras liv.

Det är tydligen någon som reagerar starkt på mina inlägg, att jag skriver så personligt.
Jag vet inte riktigt vad jag ska svara på det, för jag tycker inte att jag gör det.
Jag berättar om vad som händer i MITT liv just nu. En personlig blogg ska väl innehålla det? Eller vill människan att jag ska sitta och hitta på saker? Ljuga mig igenom en hel blogg? Vad är det då för mening med att ha en personlig blogg?

Tyvärr mina vänner, men sanningen med en seperation kommer ni få läsa om här.
Ni kommer få läsa om baksidan av lycka… Jag har konstant dåligt samvete för vad jag har tvingat barnen gå igenom, det ska ni veta. MEN jag har gjort allt det här för MIN skull i första hand… Mår jag bra så mår väl barnen bra? Vissa kallar mig säkert för egoistisk, men jag VET att det finns hundratusentals kvinnor och män i världen som sitter fast i ett förhållande för barnens skull. Jag kommer ALDRIG bli en av dom människorna.

Jag va och hämtade barnen idag. Helt underbart!
Det är så klart mycket frågor från den stora killen, men han verkar ändå vara riktigt nöjd över hela arrangemanget. Han trivs verkligen här hos oss, det finns massor av barn på gården, inga bilvägar runt omkring så han kan springa in och ut nästan som han vill. Precis så som han vill ha det.

Nu ska jag väcka babe som sover inför sitt natt OCH dag pass som lastbilschaufför.

Det har varit så mycket att tänka på…
Det känns så konstigt att ha ett inre kaos men samtidigt känna att man verkligen har hittat hem. Jag undrar varje dag hur det hade gått utan Kärleken… Jag tror faktiskt inte att jag hade fixat det då. Han är ett sånt underbart stöd, men samtidigt får han mig att tänka efter mer än en gång innan jag gör någonting förhastat.

Förhastade beslut blir tagna alldeles för ofta när man är mitt i allt kaos med exet…
I ren panik kan jag säga saker, ifrågasätta saker utan att tänka på hur allt det här känns för exet. Jag kommer aldrig förstå hur det är för honom… Jag har aldrig varit i hans situation och kommer aldrig kunna sätta mig in i hans sätt att tänka.
Vissa saker förstår jag… men vissa saker är så långt från mitt förstånd att jag bara blir ledsen. När han motarbetar mig bara för att motarbeta mig, när han tänker på sitt egna ego istället för barnens bästa då brister det för mig. Då vet jag inte hur jag ska bete mig.
Under hela den här tiden har jag varit så otroligt tillmötesgående och verkligen gjort allt för att det ska vara så smärtfritt som möjligt. Självklart så är det MITT dåliga samvete som hela tiden gör att jag inte vill tjafsa.

På mötet kom vi fram till bra och dåliga saker. Jag fick vika mig fler gånger än vad jag egentligen ville, just på grund av MITT dåliga samvete.
Det kändes INTE bra, varken då eller nu… MEN jag gjorde det enbart för att slippa tjafs.
Men också för att jag tror att jag vinner på att vara tillmötesgående i början.
Allt handlar om vilka veckor vi ska ha barnen, självklart så vill vi ha samma veckor.
Jag ville kompromissa men han sten VÄGRADE!
 

Oj vad mycket text det här blev…

Nu får det vara nog för idag.

Ikväll är jag alldeles tom i bollen.
Jag och exet har haft möte med socionomer och en gemensam bekant.
Det gick över förväntat men jag är helt psykiskt utmattad.

Kärleken fick palt i magen när han kom hem med två trötta tjejer efter en lång dag.
Imogon behöver dom inte kliva upp 05.30, jag går med yngsta till dagis och äldsta ska få promenera själv. Höns mamman i mig tar ju över direkt och jag är redan orolig.
Men hon har lovat att höra av sig om hon inte kommer hem direkt efter skolan.

Idag flyttade jag officiellt in med Kärleken… en egen nyckel hade han till och med gjort till mig. Det va lite romantiskt när han överlämnade nyckeln och sa: Välkommen hem.
Nu kan jag iallafall låsa efter mig.

Mer om mötet imorgon.

Hetingen ligger i sängen och sover… bäst jag joinar honom.

Jag och nya kärleken har beslutat att ta steget fullt ut.
Ihop flyttning blir det.

Folk kommer säkert höja på ögonbrynen och tycka att vi går alldeles för fort fram, MEN vi har känt varandra i många år. Rent ekonomiskt är det så otroligt mycket bättre för oss att bo tillsammans, varför ska jag ha en lägenhet på över 5000 kronor men ändå aldrig vara i den?
Folk får gärna prata bakom våran rygg, det bryr mig faktiskt inte ett dugg… Jag och kärleken är väldigt säkra på vad vi vill och vad vi känner.

Det största problemet är just nu fd sambon, han kommer nog inte hoppa jämfota av lycka… men nu är det här MITT liv och JAG bestämmer.

Med barnen kommer det inte bli några som helst problem, dom känner redan kärleken. Hans barn kommer säkert att bli jätte glada.
I början kommer vi inte att ha ett förhållande framför barnen.
Jag och barnen kommer bo här för att vi inte har någon annanstans att bo, sen får det växa fram.

Nä nu ska jag krypa ner bredvid den hetaste mannen…

Jag har bloggat på blogg.se fram till nu.
Jag kände att jag behövde en ny start, med en ny blogg just nu.

Jag har alldeles nyss separerat från min fd sambo och mina två pojkars pappa.
Tyvärr var det bland det bästa beslutet jag någonsin tagit, jag har inte alls mått bra i förhållandet och just nu känner jag mest bara sorg över att min fd. sambo inte alls ser det på samma sätt som jag.

Den här bloggen kommer handla om vagen tillbaka… till ett tjafs-fritt liv.
Men absolut inte kärleksfritt, just nu frodas kärleken och hopp inför framtiden har jag mer än någonsin.

Jag återkommer.