Grekland går till val imorgon. Det är ett grekiskt folk som är less på nedskärningar. Och den vinden har vänsterpartiet Syriza fångat med stort segel. Partiet som består av en koalition mellan kommunistiska grupper anammar det missnöje som uppstått hos det grekiska folket. Det är förstås inget folk som vill få det sämre ställt. Men vad är alternativet när framröstade politiker under lång tid fått mandat att bedriva en ansvarslös politik?

Grekland har under lång tid haft ett omöjligt skattesystem. Inga pengar har rullat in. Mycket pengar har rullat ut. Det slutar sällan bra. Landet fick inträde i euron med en tom ekonomisk plånbok. När detta senare uppdagats har det, tillsammans med en rad andra faktorer, fått euroområdet att bli en finansiell härdsmälta.

Greklands ekonomiska situation går mycket att likna med deltagarna i Lyxfällan. När personer levt för mer pengar än de har tillgång till uppstår tillslut ohållbara skulder. Programledarna i Lyxfällan ställer då ultimatum; Dra ner på konsumtionen. Annars blir personlig konkurs. Lever du över dina tillgångar krävs ekonomisk sanering. Frankt behöver du försämra din levnadsstandard för att återgå till standard som ger balans.

Det är vad Greklands nedskärningar handlat om. Men vänsterpartiet Syriza vill nu att landet och folket ska börja leva över sina tillgångar igen. Det är som att programledarna i Lyxfällan skulle föreslå deltagarna att ta ett extra lån med högre ränta. För finansmarknaden kommer straffa landet med högre räntor.

Spanien har också gått igenom ett stålbad. Det har varit en ansvarsfull, men jobbig, politik. Spanien är nu ett av de länder som har ljusast framtid av de tidigare krisländerna. Så brukar resultatet också vara för deltagarna i Lyxfällan.

Den populistiska vänstern riskerar nu att sätta Greklands trovärdighet på spel. Att Tyskland hotar med att tvinga Grekland ur euron kommer snart bli ett ultimatum. Och ett sådant utträde kan behövas. Men riktningen i den ekonomiska politiken riskerar nu att skaka om färdriktningen för Greklands folk. Något som i slutändan kommer leda till ännu fler problem som grekerna kommer få utstå. Vinner Syriza imorgon är det ett ofrånkomligt faktum.

Alliansens reformagenda vid makten var ambitiös.
De ekonomiska och arbetsmarknadspolitiska reformerna stack ut mest. Sänkta löneskatter i fem steg, billigare att anställa för företag, en mängd förbättringar i regelverken är bara fåtalet stora reformer. När andra länder såg sina ekonomiska förhållanden rasa i finanskrisen kunde alliansens hållbara stimulanser stärka svensk ekonomi. Det blev tydligt hur skadlig skattepolitik tidigare socialdemokratiska regeringar hade fört. Då var arbetslösheten osedvanligt hög och statens del av den ekonomiska kakan skadligt stor. Alliansen reformer var en skänk från ovan om vi blickar tillbaka på den ekonomiska härdsmälta världen fick utstå.

Riskerna för en ny härdsmälta går inte att bortse från. Världsekonomin står just nu och balanserar på en hand. Vad Löfvens regering vill med Sveriges ekonomi och arbetsmarknad är svårt att veta. Än så länge är tystnaden påtaglig. Finansministern tar alla tillfällen i akt och förklarar hur lite pengar det finns för reformer. ”Ladorna är tomma” och ”avdukat bord” har varit mantrat.

Bättre blir det inte om vi vänder blickarna mot arbetsmarknadsministern. Senast Ylva Johansson uttalade sig ångrade hon den stora valreformen; 90-dagarsgarantin. Och utöver den reformen är det rätt tomt i reformlådan. Utredningen om arbetsförmedlingen har dessutom lagts på is av samma minister. En av de myndigheter som verkligen behöver en genomlysning.

Samtidigt står svensk arbetsmarknad för stora omställningar. Svensk ekonomi likaså. Digitalisering och teknologisk utveckling gör att svensk arbetsmarknad behöver anpassas till nya spelregler och omvärldsfaktorer. Enkla jobb försvinner. Dels pga höga löner. Dels pga av automatisering. Det riskerar att leda till att en bredare grupp människor av industriarbetare trängs ut från arbetsmarknaden. Ett nytt utanförskap uppstår tillsammans med de invandrare som nu flyr till Sverige utan utbildning och språkliga kunskaper.

Den troligtvis viktigaste åtgärden stavas Facket. Höga ingångslöner, rigid arbetsrätt och insider-outsider problematik. Det sistnämnda handlar om att facken konsekvent värnar de som redan har jobb på bekostnad av de som försöker ta sig in. Första trappsteget in på arbetsmarknaden blir att högre upp.

Men här kommer det förstås inte finnas någon möjlighet till åtgärd. S och LO sitter som bekant och ror med samma åra i samma båt. Samtidigt riskerar utanförskapet för främst invandrare att fortsätta öka. En grupp som vore särskilt klädsamt att hjälpa in på arbetsmarknaden.

Även fast standardsvaret blir mer utbildning är det en utopi att alla människor vill och kan studera. Det är en realitet som måste hanteras genom en flexiblare arbetsmarknad. Här kan diskuteras huruvida den ”svenska modellen” fungerar längre. Är den byggd för dagens utmaningar? Jag tror vi behöver revidera vår grundsyn på hur svensk arbetsmarknad och svenskt skattesystem ska fungera. Inget löses med små åtgärder. Annars kommer andra länder springa förbi oss både ett och två varv.